Tja, själv har man väl varit med om något så ovanligt som en "lycklig" skilsmässa.

Jag: Jag vill skiljas.
Han: Jaha, okej.
Jag: Kan du flytta till månadsskiftet
Han: Okej.
Jag: Barnen varannan helg för din del, blir det bra.
Han: Visst.

Sen flyttade han. Mja, kanske inte riktigt den ordväxlingen men vi var rörande överens om att det inte fungerade. Sen flyttade han och vi har bara varit vänner sedan dess.

Enda smolket är väl hans numer nya fru som inte är lika positivt inställd till vår goda relation som jag, maken och ex-maken har haft i flera år. Så hon har sabbat allt, skulle jag vilja säga. Tyvärr.

Jag tror, detta året kommer innebära många skilsmässor runt om i vårt avlånga land. Människor rannsakar sig själva, ställer sig frågan: är det så här det ska vara?

Och när man inser att man inte tänker slösa bort sitt liv i ett dåligt förhållande, där man som människa bara känner att man lever 50%, ja då är det också många som får nog, och kanske har samlat mod och ork under en längre tid, för att i år, ta det avgörande steget.

Jag har erfarenhet av en skilsmässa jag med… lycklig vet jag väl inte… Men vi avgav ett heligt löft till varandra och det vi hade haft om att vi ALDRIG skulle bråka om barnen, eller så att det drabbade barnen. Han var helcrazy då och det tog massor av år att få det att funka, men nu 10 år senare så har vi en superrelation. För en månad sedan var vi, jag, nya sambon, vårt gemensamma barn på exets mammas (våra gemensamma barns farmors) 75-års kalas :-) tillammans med exets syskon med respektive och barn och hela stora tjocka släkten, en heltrevlig tillställning!

Tråkigt med skilsmässor. Men ibland är det enda utvägen.

Bra för er som skiljs som vänner :)

Jag är världens bästa X ..har aldrig bråkat med någon av mina X om nått…

Jag är iofs inte skild, och inte gift heller för den delen, men jag har svårt att tänka mig att jag skulle förvandlas till något bittert skilsmässo-monster.

Jag är skilsmässobarn, och jag måste säga att jag har inga negativa minnen från deras skilsmässa. Men jag var iofs bara 3 år, så det är kanske inte så konstigt. Men min syster som är 10 år äldre, påstår att hon inte heller har lidit, så helt fel var det nog inte.

Däremot, så har pappa inte kommit över det ännu, men det är en helt annan historia.

Jag sak gifta mi i februari, nu blir jag nu nästan rädd ^^

Nej nej…det ska du inte bli!!   Gift du dig i lugn o ro, vännen! OCh grattis förresten!    =)

#8 tacktack :)

Om en skillsmässa är så okomplicerad som några här säger så undrar jag ödmjukt och stillsamt om man verkligen älskat….

Skilde mig från mina barns mor för fem år sedan. De sista åren var väll inte direkt någon höjdare och även om vi nog i grunden var ganska överens om att gå skilda vägar så var smärtan mycket stor. Jag är en på många sätt passionerad människa och i ett förhållande lägger jag ner så mycket av mig. Att då inse att det man levt för i så många år, i mitt fall typ 15 år, smärtar. Att dessutom inte kunna smyga undan och slicka sina sår utan är tvungen att dagligen ha kontakt med Xet rörande barnens, fyra stycken, varande och låtande, gör det inte lättare.

Min första fru (jo jag gifte mig tidigt) tog det 20 år innan vi återupptog kontakten. Efterssom vi inte hade gemensama barn behövde vi inte heller ha någon kontakt. Idag är vi väldigt goda vänner, men som sagt, det tog 20 år och barnens mor kommer jag aldrig bli vän med, men en arbetsrellation kommer vi ju vara tvugna att ha i tämligen många år….

#10 Du kan mycket väl ha en poäng där. Självklart trodde jag mig älskat min ex-man på den tiden vi var gifta. Men vad det egentligen handlade om var en passionerad tonårsförälskelse som satt i alldeles för länge.

Så som jag känner för min nuvarande man, är kärlek. För jag skulle aldrig kunna skiljas från honom utan mycket stor smärta. Den kärlek jag känner idag är genuin och nästan ibland våldsamt stark, så det skrämmer mig.

Så ryttarn, jag är benägen att hålla med. Inte var det så att jag verkligen älskade min ex-man. Därför var skilsmässan så enkel och vänskaplig.

Det är nog för många som tar första bästa som kommer i deras väg …blir med barn  och skaffar villa vovve osv…sen kommer dom på kärleken kanske skulle varit med i kapsäcken oxå…

#10 Vet ju precis hur det är!  Skillnaden är att jag har kontakten med barnen….inte med mamman, alla bor de 120 mil norrut…och så länge det funkar så är jag heller inte intresserad av någon kontakt…

Jag vet inte om det även var mitt inlägg som framstod som att skilsmässan var enkel… det var den inte kan jag i så fall förtydliga.

Även jag tror att du har en poäng kring älskandet! Men, kärlek kan ta slut… man kan älska någon och kärleken kan falna och till slut dö. Och när kärleken har dött river det såklart inte lika djupa sår som om man blir lämnad mitt i sin egen kärlek.

Jag levde ihop med min exman i tolv år fast jag tror att kärleken tog slut ganska snabbt. Sedan fortsatte vi ihop av andra, väldigt dåliga skäl, och till slut så gick det inte. Som jag ser det hade han förväxlat kärlek med något annat eftersom han behandlade mig som en morsa men med mindre respekt (han har samma problem i sin nuvarande relation!!). Jag ville jobba på förhållandet och han ville umgås med polarna med en extremt förenklad beskrivning. Vi skildes inte som vänner och det tog som sagt tio år innan det lugnade sig och blev balans, men nu funkar det kanon.

Jag och min sambo har nyligen bestämt oss för att separera. Vi är inte ovänner så det känns väl ändå ganska bra. Kärleken till varandra har helt enkelt tagit slut. Han är en underbar man och jag vill att han ska vara lycklig. Det som inte känns bra det är att vi har 2 barn tillsammans, hur ska vi kunna berätta detta för dem? Vill vänta med att berätta tills vi har hittat en lägenhet åt mig.

Jag är kanske lite gammalmodig men…..

Jag tror att många blandarihop förälskelse och kärlek. Förälskelsen är passionerad och intensiv och föder sig själv…ett tag… men efter sisådär två-tre år falnar förälskelsen och något annat behöver ta vid, nämligen kärlek.
Kärleken är inte något som kommer automatiskt utan behöver hela tiden underhållas. Det innebär att man både måste ge varandra tid till sig själva men framförallt att man ger sig tid till varandra. Det sistnämnda är nog det som är det största problemet. Speciellt om bägge jobbar och man är mitt uppe i barnproducerarfasen av livet, tiden vill aldrig riktigt räcka till.
När sedan barnen, som det var för våran del, börjar klara sig mer själva och man inte har så mycket fokus på dem upptäcker man att den man lever ihop med är en annan människa än den man flyttade samman med. Livet har lixom sprungit iväg åt olika håll….

För att få ett förhållande att fungera måste bägge vilja jobba med rellationen lika mycket, annars rasar det utför ganska snabt för det är inget som går per automatik….

Men det är väl i allra högsta grad modernt tänkande snarare än gammaldags…. det tycker i alla fall jag. Medvetenheten om att kärleksrelationer kräver arbete är, som jag ser det, en mera modern företeelse än det omvända. Så jag skulle säga att du är modern i ditt resonemang ;)

Min skilsmässa var ett rent helvete från början till slut. Först var jag ner tryckt fysiskt av min dåvarande man var tvugen att fråga om jag fick göra saker så som ta ett glas vatten eller gå på toaletten sa han nej var de bara att vänta. Han intala mig att jag aldrig skulle hitta någon annan för det var ingen som ville ha mig för att jag var så ful o vidrig. Han var otrogen o kom hem o sa det till mig o själv kunde jag inget göra jag var ensam i hela värden och det bara brast mer o mer inom mig. I smyg hittade jag till chattsidor på internet o träffade då en kille som jag litade på o berättade hur jag hade de o mådde och han hjälpte mig. Jag tog mig ur detta och efter de så kom allt skit. Min ex man tog beslag på mina föräldrar och de trodde honom. Han fick så gått som alt vi ägde men utåt visade han att han inte fått nått. Min pappa sa att jag inte var hans dotter och att jag bara ljög. De anklaga mig att de var jag som varit otrogen. Min syster valde min ex mans sida. Min bror förstod mig något men var arg över att han inte fick konfrontera min ex man men visste hur utgången skulle kunna bli så jag vädja att han skulle låta bli. Denna kille som hjälpte mig så mycke blev jag snabt förälskad i o vi beslutade att träffas och det ska klick direkt o vi bestämde oss för att sattsa på ett förhållande. Åter igen blev mina föräldrar vansiniga o mena på att allt var ju inte uppklarat än, fråga vad de mena men fick inge svar. De ville inte veta av min nya för det var bara snyskiga gubbar som var på nätet o raggade. Skulle jag ha en ny skulle jag gå på krogen o skaffa en det var deras syn. Jag flyttade då till min nyas ort det är 13 mil därefrån. Jag pratade inte med min pappa på det första 6 månaderna o min mamma enstaka gånger. Min syster tog det 3 år innan jag prata med.  Kan tillägga att jag o min exman då vartit tillsammans i sen jag var 15 år.

Jag var 26 år då detta hända. När jag kom till min nya kille så stod jag där och hade ingen aning om vem jag var. I dag när jag är 35 så har jag någolunda aning om vem jag är och inser att det är mycke jag har förlorat som jag inte kan få tillbaka.

Jag kan tillägga att jag i dag lever kvar med samma kille i ett helt annat förhållande. Han är förstående och här vågar man säga emot. Har fortfarande svårt för de men allt är en träningsak. Jag ger inte upp och inte han heller han vet hur jag har haft det och vilket helvete jag hade de under skilsmässan och tiden efter.

#18 Din berättelse berör mig djupt. Jag har en mycket god vän som gått igenom något liknande, även om hon var lite äldre då det begav sig. Att vara gift med en psykopat är fruktansvärt, att bryta upp kräver nästan omänsklig styrka. Tyvärr är det inte ovanligt att dessa psykopater lyckas scharma omgivningen så till den milda grad så att dom blir trodda oavsett vilka bevis man lägger fram. Jag beundrar din styrka, att du verkligen orkade bryta upp och önskar att du får all den kärlek av din nya partner som du så väl behöver.

*varma kramar*

#18 instämmer med Ryttarn….grattis till att du lyckades och har det bra nu!

#19 det är inte lätt i en ny relation. Jag har nog aldrig varit så mycket ledsen o så mycket sårad som jag var under den första tiden. Han hade svårt i början när jag konstant frågade om jag får göra saker och fick till slut fräsningar att gör vad fan du vill jag kan inte bestämma. Men kännslorna för varandra är så starka så vi kunde prata o prata om det och han kunde till slut se hur jobbigt det var och har nu en annan inställning. Med facit i hand kan jag säga att jag inte kunnat klara av detta själv. Att bli accepterad av sin egen familj är hårt då familjen är en viktig faktor för mig. Men hade jag inte haft min nuvarande kille så hade jag aldrig klarat det och jag kan säga till 99% säkerhet att jag gått tillbaka till min exman. Jag försöker ändå se positift på allt vissa dagar går det o vissa dagar inte.

#20 tack. Men de har varit hårda år och jag känner att jag fortfarande har en massa kvar men jag tror att det kommer framöver man får ge den tid det tar.

Jag har ingen erfarenhet av skillsmässa. Har varit gift i 27 år. Är inget skillsmässobarn heller. Jag instämmer helt med #16 Ryttarn att kärlek och förälskelse är olika saker. Man får kämpa många gånger men det måste finnas en grundvilja från bådas håll och det är väl däri kärleken ligger.

Jag är absolut inte fördömande mot par som skiljer sig. Att försöka fortsätta leva tillsammans för t.ex barnens skull tror jag är helt fel. Barn känner sådant. Barn är inte dumma. Ett kärlekslöst förhållande är bättre att bryta tror jag. Även om man lever ihop som vänner i flera år så tror jag att det till slut blir en längtan för någon av parterna.

Alla vill vi väl ha ett innerligt förhållande…

Jaa du Xannadu, det du har gått igenom kommer förstås att ta lång tid att frigöra sig ifrån. Det du beskriver är ändå trots detta en stark person med god självinsikt! Jag tycker att det låter som om du är på god väg att läka och har hittat en partner att utvecklas tillsammans med!

All lycka till er båda!!

#18 Oerhört rörande berättelse du delar med dig av till oss.

All credit till dig som vågade, som stod stark (trots att du kände dig svag) när alla vände sig emot dig!

Du har visat, framför allt för dig själv, att det är INTE okej att trampa på dig. Du har gjort en vinst som är större än man kan förstå, att vinna sig själv.

Massor av varma kramar till dig och även om det fortfarande gör ont så är jag glad för din skull att du befinner dig där du gör idag och inte hos den där psykopaten.

Hoppfull (#23)
Alla säger att jag måste vara så starkt men tuvärr känner jag mig inte så stark men hjälpen jag fått av min sambo är så stor o han har visat att man ska inte leva som jag gjorde utan det finns nått som är bättre och det är nog det som stärker mig. Visst kommer ångesten i bland o tårarna för man är inneligen rädd att man gjorde fel och anklagar sig själv att han var så för att jag inte var som han ville att jag skulle vara. Men visst är jag på väg åt rätt håll det känner jag ju.

Jag vill hjälpa anndra i samma situation o visa att man kan faktist ta sig ur fast de kan ta tid och man är inte änsam att ha det dåligt. Att det finns någon där ute som kommer att älska dig för den du är och respektera dig för den du är.

#24 tack de värmer. tanken när jag skrev var att det finns säkert fler som läser som mår dåligt. Kan jag bara få den personen att ta steget eller våga kämpa sig egenom allt så har jag lyckats med nått bra och det stärker mig i min kamp mot allt.

Så kom dem, papprena från tingsrätten som sade att vår ansökan om skilmässa har godkänts. Efter 8 år tillsammans varav 3 som gifta, så totalkraschade det, vi försökte med allt, separation, rådgivning, börja träffas igen - men det gick inte. Efter många många försök & velande fram och tillbaks gav vi upp - det finns en gräns för hur mycket man   orkar.                          

 Så nu sitter jag här, själv i en 2:a handslägenhet, och känner mig ensammast i hela världen. Hur orkar man gå vidare?

#26 på nått konstigt vis så orkar man. Inners inne finns det en drivkraft som gör att man går frammåt. Förstår att det är jobbigt och att många tankar snurrar.

Men du är inte ensam du har massor av folk på internet du kan prata med. Om du har intressen kan du alltid ta en kurs i det så träffar du nytt folk. Försök att prata om hur du känner med någon som du inte vet vem det är och som inte vet vem du är då kan inte de du säger komma vidare till någon eftersom ingen känner varandra. Så berbeta jag min sorg i början. Att få prata. Sedan att skriva ner på papper hur man mår. Hur livet var tillsammans för och nackdelar hur du mådde de viktigaste är att inte ljuga för sig själv utan värkligen skriva som det var. Att sen läsa det inser man att man har gjort rätt. Detta hjälpte mig en hel del men det är ju inte säkert det hjälper dig men det kan vara värt ett försök du har ju inget att fölora.

Det som var viktigt för mig var att hitta vem jag är och hela tiden se framåt och inte bakåt. Det är svårt i början tar man 1 steg fram och 2 tillbaka men man måste få tiden att sörja och undra vad som gick fel. Till slut går man 2 steg fram o 1 tillbaka och efter yterligare tid så går du sagta steg för steg framåt.

Jag är nog den uslades människa och förklara men hoppas dock att det hjälper något och att du förstår någolunda vad jag menar.

Xannadu:

Det känns lite bättre idag, har hämtat mig något. Jag har ett jobb som jag stortrivs med och det hjälper mycket. Många vet vad som har hänt, men jag går inte direkt runt och pratar om det, jag har sagt att undrar dem nåt så är det bara att fråga. Men i varje fall, känner att jag kan börja orka och ge mig in lunch & fika diskussioner igen och att jag faktiskt kan skratta och känna mig lite glad. Så jag tar några dagar i taget och ser hur det går. På ett sätt är det ganska skönt att bo ensam, jag kan göra vad jag vill utan att nån säger nåt ;-).

#28 det är positift att det går grammåt och att du hittat en bra sak att vara själv :) Det kommer gå bra för dig lycka till med livet.

#28 Känns som du är en bit på väg. Nyckeln till livet är, enligt mig, att fokusera på det som är possitivt, resten får man bara försöka leva med….