Av den enkla anledning att jag vill bjuda på mig själv och för att jag tror att vissa kan tänkas intressera sig, därtill ha kloka tankar, kommer jag att publicera ett dagboksinlägg i detta inlägg.

Jag tvingar ingen att varken läsa eller ta det till sig, inte heller faktiskt skriva något nedan. Det är inte därför jag väljer att skriva ut detta dagboksblad.

Syftet med att skapa detta inlägg är att väcka tankar och känslor. Kanske kan det få någon att vara mer ärlig i sin relation eller kanske rentav uppskatta den dessto mer. Vad vet jag?

---

Sön 21 okt 2007 17:33 

Så enkelt det kan vara att bränna en bro.

Jag förklarade för henne att hon kunde stanna kvar eller gå och om hon valde det senare behövde hon inte bekymra sig om att komma tillbaka. Och så blev det. En skitsak blev enorm för några sekunder och det räckte. Jag skulle ljuga om jag inte medgav att det skapades ett visst tomrum efter henne.

När väggarna tystnade bet jag ihop och försökte klämma fram de sårade känslor jag bar inom mig. Men det gick inte. Tårarna ville inte rensa mitt hjärta och allt blev kvar inombords. En höstdag kommer själens hus att bli för tungt för mig att bära, och då reser jag mig inte upp mer.

Egentligen tror jag inte att hon ville gå, åtminstone inte för gott. Jag vet att jag inte ville att hon skulle gå. Men så blev det iallafall. Nu måste jag stå fast vid den princip jag vräkte ur mig i ursinnets låga.

Det kommer att krävas mycket för att jag ska acceptera henne omkring mig igen. Och hon har kort tid på sig att övertyga mig. Just nu känns det trist men snart blir jag likgiltig. Senare kommer jag att tappa den ena känslan efter den andra och jag är oerhört svårväckt på den fronten. Om du en gång kallnat för mig, kommer jag med största sannolikhet aldrig att värmas vid tanken på dig. Jag vore en lögnare om jag sa att jag aldrig förut tinats en andra gång, eller en tredje - men det är osannolika undantag man inte kan räkna med. Jag tar god tid på mig innan jag förälskar mig och om hon bekättar det blir hon bara en vålnad i en bortglömd dröm.

Min tillit till henne är liten sedan en rad sammanträffanden. Visst, den första gången hade vi knappt börjat ses men det hon gjorde var ändå inte ärligt. Det hon gjorde senare, då jag krävde min ensamhet att tänka igenom saker och ting, var definitivt inte rättfärdigt. För det bad hon aldrig om ursäkt, det grämer mig än. Visst kan man tvivla men jag är värd ärlighet och inget annat. Det där andra, det där pågående, om samtal och meddelanden som jag inte frågar om - det är bara de sista sabelstötarna i ett redan ruttnande lik. Öppenhet skulle göra bagateller till vad de är men att smussla, omedvetet eller ej, förstör bara alltsammans.

Om inte saker och ting skulle ha förändrats, och det mycket, skulle jag ätits upp av min egen plåga. Hon förstod mig inte - hur kunde hon väl det? Hon har ingen aning om hur vissa saker känns och ska inte heller hållas skamlig för det. Men hon kunde ha försökt.

Samtal är allt. Att tala till och med mig är det enda sättet att komma någon vart. Allt annat, som att rusa iväg när känslor brinner och röster ekar, är bara ett säkert sätt att göra sig av med mig.

När pianots klang tystnar försvinner jag för alltid. Din smärta sårar mig.

Från en sak till en annan. Det är snart den 23 november och jag kommer nog aldrig att bli av med den smärtan. Jag tror att döden jag då upplevde har blivit ett sätt för mig att kanalisera det som gör ont i mig. Flera gånger har jag sagt att jag inte saknar henne som igår - och det stämmer. Jag skulle inte ljuga om att jag kommit över henne, för det har jag verkligen. Samtidigt är det till henne jag alltid återvänder när själen blöder eller när hjärtat vill skrika. Hade jag inte henne tror jag att inte att jag någonsin skulle kunna hela mig själv i sorgens stunder.

Det kommer att bli en kall höst och sedan kommer vintern att riva mig i ansiktet. Jag hör inte hemma här, jag har knappt något kvar här nu. Det jag drömt om att göra borde jag genomföra. Det kommer att ta tid att sälja lägenheten, bilarna och allt det andra som jag inte kan ta med mig. Jag har sakta kommit underfund med att sex år i Rumänien är en lång tid, och det är många saker som kommer att förgås under denna tid. Förlåt mig om jag åker, jag gör det inte för att göra någon illa - jag gör det för att själv må bra.

Kärlek är det enda jag kommer att lämna efter mig.