Den känslan känner jag igen.

Rodney, den där platsen är för mig en verklighet. Så även en rad andra platser. Ställen som en gång bjudit in mig att uppleva någonting fantastiskt, kärleksfullt och där jag en gång varit riktigt lycklig. Sådana platser smärtar mig ofta om jag besöker dem senare i livet. Visst borde jag försöka se till goda som var men det är inte så lätt. Det är en enkelhet att minnas det som något man önskade att man var tillbaka till, något som man vet man aldrig kommer att uppleva precis likadant igen.

oj, oj, oj, jag känner igen mig, madland, men som du säger ibland är det bättre att låta bli att besöka dyl. platser, andra gånger kan det vara väldigt rensande.
Att upptäcka nya platser är också givande, med nya människor.

Men det där var en väldigt berörande och igenkännande text, tack för den.

#3 Att veta att nya platser kommer att famna om ens känslor är det som får en att inte alldeles falla ihop och mörkna inombords.

Mmm, ofta är minnen bättre än verkligheten… men ofta är minnen även värre än verkligheten… frågan är om vi verkligen mår bättre av att leva i våra minnen än att våga möta den verkliga verkligheten…

#5 Det är sanning att minnen kan göra ont av andra skäl än sentimentalitet. Då gäller det förstås att se framåt och skapa sig en ny verklighet, värdig att med lycka se tillbaka på i framtiden.

Minnen kan oxå vilseleda en positivt och få en att tro att det var bättre än det var… vilket kan hindra den egna utvecklingen (läs hos mig har det varit så…).