Väldigt sant. Att vara i en relation betyder en balans mellan att leva två och att vara EN person.

Bra text så jag puttar upp tråden.

Det är så sant det du skriver! Så härligt att få sig en tankeställare. :-D

Jättebra skrivet och jättekul att ni hittade tillbaka till varandra…
Det jag har märkt när man väl har halkat in i någon annans liv så är det svårt att gå tillbaka till sig själv.
Jag och min sambo förändrade oss när vi blev tillsamans, nu har vi börjat halka in i oss själva igen, oj va olika vi är! Men som tur är älskar vi varandra ännu mer sen vi har börjat vara oss själva. Jag har blivit nykär, vilken spännande människa jag bor med!

Så sant så sant, Vad kul att ni kunde hitta tillbaka till varandra och leva de liv som ni egentligen hela tiden hade velat =)

Tack för att du delar med dig, många borde läsa det du skrivit o kanske tänka till lite!

Så grymt fint att ni hittade varandra igen!

Såååå viktigt att man har ett "eget" liv även fast man är 2, tyvärr så slutar många relationer pga just detta!

Vad kul att ni "hittade tillbaka".
Själv letade jag länge och bytte ofta men idag har jag en 7 år yngre man och i vårt förhållande är vi oss själva.

Susanne

Mycket bra skivet. Jag håller verkligen med. Och det är så vanligt, speciellt bland Kvinnor, att leva det liv man tycker att omgivningen förväntar sig. Själen mår dåligt och det påverkar naturligtvis ens relationer. Det farligaste som kan hända en människa är när man blir frustrerad. Man dör själsligt, sviker sig själv och det slutar med att man också blir en sämre perosn mot sin omgivnig.

Guuud så br skrivet, orden träffar som pilar på en tavla!

Ojj, det är verkligen klurigt det här med kärleken.

Om man varit i en relation länge, och båda känner att det borde ta slut, så är lättare att hitta tillbaka till sig själv, än om den ena gör slut. Om man är överrens så känns det bäst att göra egna saker, träffa andra och allt sånt, för att sen kanske hitta tillbaka till varann. Men om man blir dumpad så blir man kanske mest förvirrad, ängslig och känner sig ensam…

Det är väl så jag känner mig nu, och det skulle vara så mycket skönare om jag också hade velat att det skulle ta slut, efter fem år. Nu hoppas jag på en framtid ihop, men vet inte hur jag ska leva mitt liv… Jag borde ju tänka att jag ska gå vidare för att vi har gjort slut (dvs man förutsätter väl att man då inte blir ihop igen…) Om jag inte hade hoppats så hade jag kunnat göra vad som heeeelst… Om ni förstår hur jag känner…=)

Å vilken fantastisk berättelse! Tack för att du delade med dig!

åhhh dom orden satt mitt i prick

jag kan bara hålla med

Jag läste precis ett gammalt inlägg "att leva någon annans liv". Jag ville bara säga att det var nästan så att jag kunde ha skrivit det själv. Ett utdrag ur min egen historia. Vi var förvisso i från varandra i fem år men lever i dag ganska lyckligt. Man köpte inte grisen i säcken och man visste precis vad man gick in i. Det är det bästa vi kunde ha gjort. L har alltid varit ganska ointresserad av sex men det har vi löst genom att jag har ett outtalat förhållande med en kvinna som är i ungefär samma situation. Ingen av oss två är intresserad av ett annat förhållande än just sex och kamratskap men vi umgås alla fyra.

Även det tror jag fungerar just på grund av att vi känner varandra o älskar varandra men har accepterat att vi skiljer oss åt på en del punkter.

Men Sajberlena hur löser ni det där med att städa när man har städkänslor och tvätta när man har tvättkänslor när man har barn??

Vi har tre + en hund och upplever att livet består till 99% av jobb och hushållsarbete… när man äntligen är färdig på kvällen så måste man gå och lägga sig om man ska orka upp nästa dag, hur har ni gjort (då kan jag tillägga att vi städar max en gång/vecka och då är det oerhört skitigt efter stor familj och hund!)?

Jag tror att både min sambo och jag känner oss dränkta i alla praktiska måsten som inte GÅR att ta bort. Jag har varit utbränd och sannerligen fått lära mig att prioritera så vi gör inte saker i onödan precis, men hur gör ni med sådant?

#15

Som jag skrev i mitt inlägg så fungerar ju livet inte riktigt så… Vissa trösklar får man ta sig över. Vi lever ju också med barn, katter, hund och jobb och alltså måste man då och då tvätta trots att inte tvättkänslorna infunnit sig…  

Städning har däremot låg prioritet. Vi har en städdag i veckan då ALLA i familjen ska hjälpa till, barnen med sina egna rum och det som går med resten av huset. Därefter betalas veckopengen ut. Nu borde vi förmodligen - åtminstone i andras ögon - ha städdag varje dag, men det finns så mycket annat kul att göra så det får vara rörigt! Aldrig skitigt men rörigt. Kommer det folk så får de ta det som det är! Fikabröd får de rita på en lapp och lägga bredvi kaffekoppen!

Vi har lämnat hets och statusjakten fullständigt, flyttat ut från stan till ett renoveringsobjekt på landet, jag har sålt min firma och jobbar halvtid. Det känns i plånboken men vi drar ner på allt som inte är måste. För oss har det varit värt varenda uppoffring. Det är inte heller ett liv som passar alla, men vi har hittat en bra balans mellan krav och vilja. Har lärt mig blunda för gruset i hallen och dammtussarna i hörnen, tar ett par tag med sopborsten istället för dammsugare och golvmopp.

Den stora skillnaden mellan oss nu och då är att vi gör vad vi gör för vår egen skull, inte för vad vi tror andra tycker man bör göra. Jag packar hellre ryggsäcken full med fika och drar med ungar och hund i skogen - tvätta kan jag göra sen. Eller så slänger jag in en maskin, tar fram skridskorna till hela familjen och lägger en fredagskväll i ishallen. Tvätten klarar sig några timmar till vi kommer hem!

Och när saftnings- och syltningskänslan infinner sig så saftar och syltar jag så det räcker ett år! Så länge känslan inte infinner sig väntar bären så snällt i frysen…

Sammantaget kan man nog säga att allt blir gjort - men det blir gjort när jag vill och inte för att jag tror att andra vill!

:) näe det förstod jag nog att det inte funkade med familj… jag funderade mera hur ni löst det rent praktiskt och det förklarade du ju nu.

Jag får nog träna mig i att tåla röran bättre helt enkelt… och så kanske på nå't sätt gilla läget att man aldrig blir färdig. Det är ett problem hos mig, jag har svårt att komma till ro innan jag är "färdig" och med hus och ungar och hund så kommer man ju aldrig dit!! Det finns alltid mera ved att klyva, tvätt att tvätta, städning att göra, renovering att peta i osv osv. eller hur ;)

sitt eget liv… jag har inget eget liv skulle jag vilja säga.. bara här vid datorn, för mitt liv är hemma i västerås, inte i norrköping.. jag vill hem..