Håller med dig o tycker det är väldigt trist med allt detta utseénde fixeringen!

Själv é jag väl ganska nöjd med mitt utseénde, men har nu gjort det som få tjejer gör o det är att raka skallen som så att säga!

Det é la 2mm nu o ni kan ju bara tänka er vad folk glor när man går ute bland folk, med tanke på att även min man é rakad så ser det ju ganska roligt ut, nä vi é inga rasister eller nå´t sådan utan detta é enbart för att det é så jävla gött att slippa fixa frissan varje morron o allt annat positivt det hör till:

-man behöver aldrig kamma sig

-frissen ser lika jävlig ut dag som natt

-man blir inte ruenerad varje gång man går till frissan, m,m.

È väl kanske lite udda jag!

Men jag står för vem jag är!

 Jo det är ju tyvärr så att folk är välldigt utsendefixerade.
Det är synd att man inte kan se det unika i människor istället för att bedömma efter deras utsende.
Jag dras inte till något speciell look när det gäller killar utan det räcker att det finns något hos den personen som tilltalar mig, så är jag fast.
Det kan vara ögonen, hans sätt att vara kan göra en människa otroligt vacker.

1#Vad läckert,du har ingen bild att visa?

Tja, själv har jag accepterat att jag har ett tråkigt småfult utseende och det är liksom inget mer med det.

Attraktion bygger på utseende och skönhet, i min erfarenhet iallafall. Skönhet slår insidan alla gånger, inget snack om saken. Det andra är mest folk som säger för att vara snäll…

 "Men lilla du, du är ju en bra person på insidan iallafall!" Jo, tjena, vad gör det när man vill vara en snygging som killar dräglar över?   Nej, det är bara att acceptera. VIssa saker får man inte i livet men man får göra det bästa av det man har. Man får liksom gilla läget ändå, det finns inget man kan göra åt saken - om man inte har miljoner att spendera på operationer och man tycker det är värt det… Och det har inte jag iallafall.

Jag tror man kan ha ett jättebra liv utan att vara snygg. Jag tänker åtminstone försöka att få ett så bra liv som möjligt, utan att förändra mitt utseende.

Nä, har tyvärr ingen bild, men vem vet, kanske det dyker upp en….

Jag önskar jag också kunde acceptera mig som jag är.
Har ju haft några år på mig men har liksom fastnat.

Är beroende av vad andra tycker hela tiden

Självkänsla har blivit ett nästintill plågsamt modernt samtalsämne, men det kan inte hjälpas….here we go again!

Det här med att se en bild på en vacker person och genast tänka att man själv inte är lika vacker…..det  föds ur dålig självkänsla. Trivs man med sig själv jämför man sig inte med andra, oavsett hur man ser ut, vad man heter, vilka kläder man har på sig, vilken musiksmk man har…osv.

Att vara beroende av vad andra tycker och därför gå omkring och hela tiden tänka på vad andra tänker är ju en ordentlig energitjuv som hindra energin från att användas till att värdera sig själv, älska sig själv och utveckla sig själv. Att vara beroende av vad (man inbillar sig) att andra tänker låter förfärligt i mina öron.

Det är svårt att skapa och besitta en god självkänsla, det kräver övning och en hel del andra förutsättningar. Hoppas du hittar den i dig någonstans, gör en storstädning och leta fram den!

#6 Ja en storstädning skulle nog behövas, vet att jag har dålig självkänsla trots att den nu är bättre än när jag var yngre.

För mig känns det främmande att inte ha dom här känslorna och att allt skulle bero på dålig självkänsla.

Dom här tankarna blir nästan som en "kompis" man plockar fram och tycker synd om sig själv med.

Personlighetsmässigt har jag inte dålig självkänsla (tror jag) mer än att jag kan vara för snäll ibland och har svårt att säga ifrån. Utan det är just utseendet som är den känsliga biten.

Finns det någon/några andra här som kämpar med dålig självkänsla? Vi kanske kan hjälpa varann på nåt sätt.

Självkänslan går ju upp o ner hela tiden tycker jag.

Många tycker att man är skitsnygg, men det är ju bara i bra vinklar och i rätt belysning. I själva är jag egentligen ganska ful, om nån orkar se så noga på en att de verkligen upptäcker det. Men jag brukar köra med en rätt glad och rättfram jargong, så jag förvillar nog de flesta jag möter. Ingen hinner eller orkar se bakom hela fasaden. =)

Ändå vill folk gärna tro att man under kläderna har en fast och fin figur, fasta runda bröst och en slät hud. Så fel de har. Men en klen tröst i det hela är att våra stylade superkändisar lider av samma dilemma, allt är en image de själva inte lever upp till i verkligheten. Bara vanligt folk kunde inse det.

Men visst möter jag på unga fasta fina små flickor med små söta rumpor och då känner jag mig som fetaste fulaste gamla kärringen på jorden. Men så tänker jag, de blir ju också äldre med tiden. Och vem fan har inte varit ung???

Ofta upplevs en självsäker, trygg människa som snygg tror jag… Det handlar nog mycket om utstrålning, och visst man behöver ju hel del uppskattning ibland för att få upp självförtroendet och känna sig snygg. Jag tror alltså att om man känner sig/tycker att man är, snygg, blir man tusen ggr snyggare ;)

Jag och en vän diskuterade det här med Kvinnor och utseende så sent som igår.. vår slutsats var att det helt enkelt är falsk marknadsföring.

Man använder löshår som förvandlar de slitna hårtopparna till ett vackert hårsvall i valfri utformning, platta, fluffa, locka, färga. Alla underlagskrämer spacklar igen alla skavanker. Vi ändrar vår ögonfärg med hjälp av linser. Vi gör våra ögonfransar dubbelt så långa med hjälp av lösfransar och mascara. Vi tillför vårt annars glåmiga ansikte önskvärda färger. Vi använder kläder som plattar till, lyfter, bänder, töjer och allt vad de nu gör. När man är klar är det som att konka runt på en byggställning, allternativt stödhjul. Om man är för kort kan man lätt fixa detta med klackar… och *trolleri trollera*…
Och det som inte är bra då kan man lätt trolla bort i en dator!

Det är lätt att känna sig bättre till mods när alla dessa hjälpmedel finns till hands. Men om du inte självtycker om det man har till råmaterial så kan du hålla på i evighet utan att nå ditt mål. Ingen operation i värden kan bygga upp din självkänsla.
     Någonstans på vägen måste man stanna upp och inse att man duger precis som man är. Jag kanske inte har en kropp som medierna trånar efter.. men skapas lycka genom yttre skönhet? Jag är hellre hatad för mina åsikter än älskad för mitt yttre för egen del. När lampan släcks vill jag ha någon som har vett i skallen att prata med. 

Visst, det yttre är viktigt. Jag skulle aldrig vara tillsammans med någon som inte attraherade mig. Men personen i fråga ska också attrahera mig intellektuellt, annars kan personen vara hur snygg som hellst och jag skulle inte titta två ggr. Vackra och dumma människor äcklar mig rent ut sagt. 

Veckans klokord:
*Att börja älska sig själv är starten på en livslång kärlekshistoria.

#9 Håller med!

http://www.youtube.com/watch?v=4vFvLhNWfZU

Tycker den där filmen är väldigt vältalande. De är knappt ens samma människa.

#9 Precis! En självsäker och trygg person uppfattas som fängslande/snygg även om denne inte är klassiskt vacker.

Själv ser jag ut som ett riktigt rövhål, fått de sämsta dragen av mor och far och blandat dessa i en hejdlös röra. Men trots det så får jag ofta höra att jag "ser bra ut", har "det", glimten i ögat och är rakt av råhärlig….. är säker på att jag uppfattas så för att jag älskar mig själv och allt som är jag. Är trygg i mig själv. Varför skulle jag önska att jag var vacker? Har precis allt jag behöver för att vara den bästa jag kan, en intressant person och det fängslar personer omkring mig, vilket i sin tur förstås ger bekräftelse som kan späda på den goa känslan av att vara jag. Visst finns det säkert de som går omkring och tänker "fy fan, kolla vilken ful brud" när de ser mig, men varför skulle jag bry mig om det? Jag är jag och det är jävligt härligt!

#7 Jag känner igen mig exakt i det du skriver och vet hur jobbigt det är. Och det är det tyvärr ingen som riktigt förstår. När jag talar om för ngn att jag mår dåligt över att jag är så ful så skrattar de mest och säger "men sluta, du vet att det inte är sant" Men för mig är detta sanningen.

Jag kollar i var enda spegel jag ser, och i vart enda fönster helt öppet och ärligt kan jag säga nu att jag är besatt av mig själv.

Jag fattar grejen som alla säger att modeller är retucherade, att personligheten är viktig och att man måste fixa till sin självkänsla. Men jag känner ändå som jag gör. En anorektiker fattar inte hur smal hon är och detta är samma sak jag kan inte förstå att jag e ganska ok.

Söker inte efter sympati eller nåt nu bara så du vet men ville bara att du ska veta att du inte är ensam. Men det finns hjälp att få…Kram å lycka till.

#13 Synd det där, Betty. För du är en av de allra sötaste tjejer jag träffat, du är ju som en liten docka och det är inget jag säger för att du ska må bra, utan för att det är ju så jag ser dig.

Jag hoppas du kan jobba på det och att du en gång ser hur himla söt du är.

*kram*

Ja jag kan ju också säga att jag känner igen mig. Absolut! Jag har tyckt jag var skit ful och inte dög nått till. Var jätte besatt av att kolla mig i spegeln hela tiden men varje gång vart jag lika besviken. Försökte ändå fixa de så "bra" det gick. Jag var en mus! klädde mig som man "borde" för att vara som alla andra.. jag ville bara vara en i mängden, men egentligen drömde jag om att någon gång synas utan missnöje.
Jag ville inte gå ut från duschen när jag bodde ihop med min sambo, eftersom håret är platt och blött och jag var osminkad då. De tog ett halvår för min sambo att se mig utan smink öht, jag brukade sova med de så fort han var i närheten.

Jag kunde inte gå ut utan smink någonsin, om de så var att gå ut med hunden fick han vänta lite tills jag sminkat mig. Jag tyckte jag var fet och äcklig och jag kände mig lykligt lottad att NÅGON ville ha mig alls. Jag har också haft anorexi och träningsanorexi.. Då var de turligt nog jag själv som uppfatta vad som hände, när de inte var normalt att träna och inte äta som jag gjorde.

MEN.. Nu när jag kommit ifrån mitt destruktiva förhållande och växt ifrån och tagit mig upp från min fars ord.. Nu när jag bor själv och klarar mig själv fint och bara har mig själv att ta hand om förutom hunden. NU tycker jag att jag ser riktigt bra ut.. visst har jag dåliga dagar, men vem har inte det. Men nu går jag ut utan smink varje morgon, jag går och handlar utan smink, jag går i mysbyxor ute med hunden.. jag tittar i spegeln och kan faktist LE! Och jag är så lycklig över de.. att mitt självförtorende har växt så jag kan gilla mig själv. De är väl de det handlar om i de stora hela, ens självförtorende och känsla.
Jag klär mig i precis vad jag vill och har äntligen hittat min egen stil. Jag trivs i mig själv och vågar numera också säga ifrån till elaka människor som försöker trycka ner mig igen!.

Förlåt, nu vart de massor.. men ville bara berätta om att jag haft de så men tagit mig ur det:) Du kan också!! Och de är bara DU, ingen annan. Jag vet inte vad jag gjorde egentligen.. kanske jag bara slutade bry mig och fann att jag var söt? Men iaf tycker jag inte du ska ge upp. Alla har sin egen skönhet!

Det finns ingen vackrare kvinna än den som vågar vara sig själv….

Håller med dig till fullo #16, om bara fler kunde förstå det…

Jag säger som jag säger ofta; Vi killar är dumma.

Visst kan jag känna att samhället som sådant är så. Men jag, i mitt liv, känner mig inte så påverkad. Jag umgås inte med människor som fäller sådana kommentarer eller tycker så. Jag sminkar mig aldrig och har inga problem med att gå ut klädd i joggingbyxor..

Det de skriver i tidningarna läser jag som underhållning, alltså lägger jag inget djupare värde i det. Jag blir varken illa berörd, ledsen eller förbannad, det är ju inte min värld.

Visst känner jag mig ful och äcklig ibland men jag brukar konstatera att man lever bara en gång och sen skiter jag i det.

Sen för att göra det ännu "bättre" har jag en pojkvän som alltid tycker jag är fin. Rent objektivt ser han säkert snyggare tjejer än mig men jag vet att i slutändan är jag alltid finast för honom. Det går ju förbi det yttre.

Tack för alla svar! Uppskattar det verkligen. Alltid skönt att höra att det finns fler med samma problem. Samtidigt önskar jag ju ingen det såklart :)

Jag kan ha dagar då jag tycker att jag ser ganska bra ut, men många där jag inte tycker det. Har ändå kommit en bit på väg då jag när jag var yngre verkligen var en grå mus.

När jag ser en snygg tjej på stan så kan jag få ångest.
Det har kommit sen jag träffade min nuvarande pojkvän. :/

#13 Det är inte så att du har Dysmorfobi?

jag känner igen mig i vad ni skriver.. jag tycker inte att jag e speciellt söt men jag får ofta höra att jag e söt ( på dejtingsidor så det räknas inte) har svårt att tro på dem…

Jag kan ibland känna att jag blir stressad och ledsen över att jag är ful, trots att min pojkvän säger att jag är vacker, söt, snygg o.sv.. Men jag får aldrig in det så långt att jag tar åt mig. Visst, säger hand et så menar han väl det med, men ändå JÄMFÖR jag mig med andra som jag kan tro att han tycker är snygg, och på så vis känner jag mig riktigt ful ock tråkig!

#22 Hördududu…jag såg din bild med skjortan i den andra tråden….du är ju kanonsnygg!  Å hör nu vad en gammal gubbe säger ..***SKRATT***

#23, *haha* Tack så mycket. Det värmer. :)

Jag har inte läst alla inlägg, men jag måste bara säga att jag håller med fullständigt!

Inte bara att man inte känner sig tillräckligt snygg, man känner prestationsångest. Man ska inte bara vara klädd rätt och ha rätt frisyr och se söt och glad ut, man ska vara framåt, energisk och sprudla av energi, man ska umgås med "rätt" folk, ha rätt jobb och tjäna mycket pengar, ha en bra karriär, ha en bra centralt benägen bostad och leva hälsosamt.

USCH man får ju ångest av att bara tänka på det här!

Jag vet ingen som jag har sätt på den här sidan som är ful. Jag har mött endast ett fåtal "fula" personer i mitt liv. Men det kanske beror på att jag inte riktigt är som alla andra, för jag gillar folk som dom är, utan smink och dyl…

Jag funderade lite häromdan… Jag tänkte: ta ifrån en människa hennes titel, hennes arbete, hennes utseende, hennes status, hennes prylar, hennes fina perfekta hem, hennes snygga trendiga kläder, hennes välartade barn, hennes pengar. Vad blir kvar? Det tragiska tror jag tyvärr är (i vissa fall): ingenting!

Jag hoppas att jag gav er en tankeställare nu! Jag vill leva så att jag är en fantastisk och värdefull människa utan att behöva ha det perfekta boendet, de duktigaste barnen, den snoffsigaste yrkestiteln, den fetaste lönen, de snyggaste dyraste kläderna etc etc etc. En del människor man möter i livet är så ytliga att jag bara ryser!

Jag försöker att inte jämföra mig med andra människor. Och när jag känner mig fet och ful försöker jag vända bort dom tankarna och tänka "jag är unik. Ingen är som jag. Jag är värdefull. Jag är viktig. Jag har lika stor rätt att vara här som någon annan. Jag är tacksam att jag har en kropp som fungerar, starka ben som bär mig, armar som gör att jag kan kramas…."

#27 du är inte ensam!

Kan mycket väl hända att jag inte är tillräckligt snygg för andra, men är de så utseendefixerade så slipper jag hellre….
Jag tycker jag är ful och ser töntig ut.. men trots detta finns det iaf  en som tycker jag är snygg. Tycke och smak är till viss del subjektivt och som andra sagt är det ”charmen” som gör personer omtyckta.

#20 Jo förmodligen har jag något åt det hållet. Tyvärr, men jag hoppas att jag får rätsida på det där snart…

Varför får din pojkvän dig att må som du gör?

#27 Det där stämmer rätt bra.. Obehagligt. Så därför letar jag efter någon jag gillar, men med bra insida.. Svårt som fan att hitta har jag märkt:/

#20 Hoppas du får det, hejjar på dig :)

Jaa du…det är en lång historia det där. I början när vi träffades, (träffades via nätet), så var han väldigt osäker på vad han kände. Pratade om att han var för ung (han är yngre än mig) för att inse att utseendet inte var allt o.s.v. Han tyckte att jag hade allt det han sökte på insidan.
Han kan vara brutalt ärlig ibland.
Sen har det ändå blivit vi, efter velanden hit och dit från hans sida. Han säger ibland att jag är snygg och vacker och har sagt att han älskar mig men eftersom han sagt dom där sakerna i början när vi träffades så har jag svårt att glömma det och när jag ser en tjej som jag vet är i hans smak så kan jag få sån ångest och tänka att han hellre vill ha den tjejen. :/

När det kommer till utseendet så ska jag vara helt ärlig. Jag har alltid fått höra hur söt jag är, vilken kropp, är dem där äkta? Du måste träna väldigt mkt för att ha den där kroppen.  Men vad vet dem egentligen? När jag säger att nu måste jag verkligen träna så skrattar folk åt mig och tar mig inte på allvar? Precis som SharpMissy säger, vem vet hur jag ser ut utan kläder? Under mina skolår så vägrade jag vara med på skolfotografierna som alltid togs. Jag hittade alltid på ursäkter för att jag klarade inte av att se mig själv på bild! Idag tycker jag att det är tråkigt för det hade varit kul att ha någon bild att spara iallfall. Men dem få bilder som finns betyder mkt oavsett om ena toffsen var sne och att jag hade lilaträskor på mig :) idag är jag stolt över att jag var mindre söt då!

Jag tar inte illa upp av att se dessa modellflickor i tidningar eller reklam. Det är ju deras jobb att vara snygga. Jag tycker inte att det är fel av dem att ändra sina utseenden. Vill dem jobba med det så får dem offra sig. Det är många som kämpar på sina jobb oavsett om man är bilmekaniker eller modell.