Självständig. Men gör mig beroende när det passar mig och mina syften. Hehe. =)

Jag är allt annat än självständig.
Avskyr att vara ensam. Vill vara med killen hela tiden. Som tur är får jag inte som jag vill ;) Han är ofta borta nätter och jag dagar.

Tror att det kan bero på att jag aldrig bott själv och därför aldrig behövt vara självständig. Inte bra egentligen, att jag är såhär beroende av att vara med honom, eller familjen.

Beroende av min sambo, men jobbar på att bli mer självständig. Han har räddat mig ur ångest och deppresion så mycket därför jag är beroende av honom, han är liksom min livlina, men eftersom han jobbar på dagarna och jag är hemma så får jag träna på att bli mer självständig och gå ut med Aramis själv och så.

Så självständig man bara kan vara utan ibland då då

jag är beroende.. inte bra alls.. försöker ändra på det.

Jag är totalt självständig och är inte mer än känslomässigt bunden till min make. Fast…

Det gör ju inget att han tjänar betydligt mer än jag och utan gnäll får se mig tömma hans lönekonto varje månad!

Är också beroende.. känns otroligt jobbigt nu när förhållandet dessutom bara går utför..

Det är känslomässigt beroende jag är till min kille. Jag har inget självförtroende utan honom vid min sida. Tror jag.

Känns som jag sagt förut inte som jag hade klarat mig utan honom.

Den känslan är så otroligt jobbig.. en vacker dag kanske man står där ensam o då blir man tvungen att klara sig själv vare sig man vill eller ej. Nån som har tips på hur man blir mindre beroende?

Är så självständig att jag har svårt att kunna andas och leva fullt ut i det som kallas "normala förhållanden".  Man blir ju för tusan kvävd och ägd och förväntas växa samman med en annan människa….hrmpf…..

Nu är jag förvisso inte i förhållande, men i de förhållande jag varit har jag varit självständig. Till stora delar, men beroende blir jag ibland av den fysiska närheten som ett förhållande kan erbjuda.

Med mitt ex var jag beroende eftersom jag förlitade mig helt på honom och hans ideer.. Och nu när jag är singel är jag så självständig som man kan bli och mår så mycket bättre!:)

Det beror på vad det gäller :)

Är mer självständig än med tidigare pojkvänner och hyfsat självständig överhuvudtaget. Men det är jäkligt skönt att luta sig mot honom när saker går åt helvete.

Jag är nog både självständig och beroende. Beror lite på vad det gäller. Känslomässigt så är jag totalt beroende av min sambo. Men jag behöver inte ha med honom vart jag än går.

Jag är är självständig men tar självklart stöd om så skulle behövas. Att vara självständig är viktigt, eller iallfall att kunna vara det. För vem vet, en dag kanske man står där ensammen? och då måste man kunna ta hand om sig själv och orka leva själv.

Både och. Uttömmande svar… Hm… Nej, jag orkar inte utveckla det just nu…

 beror lite på… på ett sätt är jag ju beroende utav min partner.. för att jag faktikst älskar honom,
men jag skulle ju "klara" mej utan.. dvs överleva, kunna ha egen lägenhet, bil, häst, ett socialt liv.. osv osv…
O jag kan utan problem hitta på saker utan honom o tvärtom, även fast jag väldigt gärna är med honom…

Jag klarar ju av att göra saker utan min partner också, så klart.

#17 Intressant….kan du förklara hur du menar då du skriver att du är beroende av din partner för att du älskar honom.

Är älska=att vara beroende?

Att inte vara beroende=att inte älska?

Blir man beroende för att man älskar? Vilket kommer först i så fall, beroendet eller känslan av att älska?

Jag fattar inte helt enkelt. Jag kan älska en annan människa utan att vara beroende.

Är nog lite FÖR självständig,, skam den som ger sig,, KAN SJÄLV,, *trotsig kärring*,, men anser mig beroende av karln när jag blir godis sugen på kvällen,, då jag saknar körkort,, he he

Den som tror att hon eller han inte är beroende av andra människor lurar sig själv! På det här forumet verkar det som att de flesta anser det vara något negativt att vara beroende och positivt att vara självständig. Varför?

#21 Mycket bra reflektion.

Alla människor är på ett sätt beroende av andra människor. Vi är beroende av att det finns medmänniskor, utan mellanmänskliga möten och utan chans att sätta sig själv i relation till andra så finns det ju inte mycket att leva för. Det som blir lite konstigt i tråden är väl det att motsattsen till beroende egentligen inte kan sägas vara självständighet. Och att frågan tolkas olika av oss alla.

Jag själv ser det som en dödssynd att göra mig beroende av någon annan. Det har jag lärt mig genom en hård uppväxt och sådan ser min verklighet ut. Men för den sakens skull är jag ju fortfarande beroende av mina medmänniskor för att själv finnas till.

det är en luddig gräns med beroende av varandra. ta mig och anna te x. vi åker på långa resor dricker och äter god mat, hon skulle aldrig ha råd med det med sin lön. Hennes vänninor säger att hon är beroende av mig och mina inkomster, och det tycker jag är trams.
vi är gifta och har barn tillsammans, vi har gemensam konto. självklart är mina pengar hennes pengar. Sen om man talar om en andligt beroende av varandra, dåär man inne på någonting helt annat.

Man gör sig beroende av varandra när man blir ihopp. man lägger ribban var beroendet skall börja. Vi är defintitivt beroende av varandra. Hon ger mig styrka för att orka leva och jag (förhoppningsvist) ger henne samma tillbaka.

Även det sexuella spelar roll. Visstskulle man kunna hitta någon fin person som man skulle kunna ha kul ihop,
men jag skulle aldrig byta min Anna mot någon annan.
Om det inte är Lil Babs förståss, hon är Mumsig!

sen är ban beroende av varandra när man får bar ihopppp. och då pratar vi om hela livet………

var beroende av mitt x i det förra förhållandet,men kan inte säga att det gått över..det är bara jobbigare ensam…vissa är nog inte gjorda för att leva ensam.

en gång var jag beroende av en pojkvän, de va min första pojkvän. han hjälpte mig mycket, han var min livlina. vi var tillsammans i 2,5 år. det längsta för mej. jag var 14 när vi blev tillsammans. när det tog slut så var allt åt helvete. men jag är glad nu att vi inte var tillsammans länge, men att vi ändå hade det vi hade.

då var jag så illa tvungen att lära mig, fast det har tagit ungefär 3 år att verkligen lära mej det. ^^ och i de flesta förhållanden jag varit i så har jag varit svartsjuk och jobbig och beroende. för mej har det mest handlat om att finna mej själv. har mycket kvar. men har börjat inse att det ändå finns nåt värde i mej med.

jag ser mig som en självständig person för det mesta, men jag känner mig väldigt lost utan min pojkvän…

Jag är självständig som person.. men jag trivs bäst med att ha honom mycket mycket nära :) Helst sy ihop mig med honom.. Men så är jag nykär också.. :)

Jag är självständig.

Jag hade klarat mig helt utan min partner, både pengamässigt och känslomässigt.

Men med det säger jag inte att jag inte älskar min partner eller inte är villig att göra allt för honom. För jag älskar honom av hela mitt hjärta och ser helst att han stannar vid mig tills vi är gamla och grå.

Men jag hade klarat mig utan honom, om så var fallet.

Självständig såklart…:)

jag är nog både och. som person är jag väldigt självständig men i vardagen i tillexempelt mitt förhållande är vi lika beroende av varandra.

Jag är självständigt och har så alltid varit. Kanske lite för mycket ibland. Men det har nog med min uppväxt att göra.

Jag är beroende av min sambo och jag älskar att vara det, det är därför man har utbyte av varann och trivs tillsammans.

(Klarar mig bra själv med men oj vad trist enligt mig..)

Beroende, ett laddat ord.. Jag har ett helt oberoende liv av min pojkvän då vi lever i två olika länder. Många dagar hinner vi inte ens prata i telefon. Jag har mitt liv och han har sitt liv. MEN de dagar då vi inte hinner prata saknar jag dessa samtal då de tillför oerhörd glädje i mitt liv. Jag anser inte att jag är beroende av dessa samtal då jag inte flippar ur ifall de inte skulle ske en dag och jag går inte och mår dåligt av att dom inte sker men DÅ dom sker gör dom mig glad.

Jag saknar givetvis den fysika kontakten men jag anser mig inte vara beroende utav den då jag klarar mig bra utan den men samma sak där mår jag bättre när den inte uteblir. Rent ekonomiskt och på andra mer konkreta plan är jag helt oberoende.

Då jag inte har en vardag med honom är jag inte heller beroende av att hitta på saker tillsammans med honom utan han har sina vänner jag har mina han har sina fritidsintressen jag har mina osv.

Vad jag menar är att jag anser att ett beroende har man till något någon som man mår väldigt dåligt och har svårt att klara sig utan medans kärlek är något som man kan klara sig utan men mår bättre med..

Jag är beroende. Jag ser däremot inte det som något negativt utan tvärtom.

Skulle förmodligen klara mig själv alldeles utmärkt själv men när vi nu är tillsammans så ser jag mig som helt beroende och älskar det.

Jag tror det är en tolkningsfråga vad det gäller orden…

Jag är helt självständig. Har varit i förhållande som gjort mig till den mesigaste lilla nickedock som det går att få… men hade jag inte tagit mig ur dom så hade jag nog dött… om inte kroppsligen så själsligen…

Så nu håller jag mig singel… visst hade det varit kul att ha en trevlig karl att dela sitt liv med men… inte träffat någon som inte har något drag av de gamla killarna så då låter jag bli :)

Självständig till tusan.

Självständig. Kanske för mycket.

Självständig…………..

100 / 100 è det inte så man ska ha i ett för hållande, funkar inte riktigt här då jag gör det mesta, men ,men…