Nej, som tur är inte.

Jag själv sitter just i en sådan situation just nu. Min pojkvän är muslim och det gillar inte mamma och pappa, eller ja, de hade inte gillat det om de visste om det. Det är en enorm press på mig dygnet runt och jag måste ständigt dölja det här mellan oss. Detta har lett till att jag blir mer och mer stressad, mår psykiskt dåligt, funderar på om det är värt allt detta osv. samtidigt som jag inte vill lägga ner det här.

Att säga "Han är inte som alla andra" låter väl inte vidare övertydange, men det stämmer i detta fall. Jag har lärt mig att skilja på "sämre" killar och "bättre" killar och han är inte någon dålig kille.. Bara folk kunde förstå det någon gång..

Ja, jag kan inte ens tänka mig hur jobbigt det måste vara.
Jag hade aldrig klarat det.

Njae, knappt så jag gör det.. Satt och grät på ett café idag tillsammans med honom, han säger "Vi lägger ner det här, jag vill inte att du ska vara ledsen och må dåligt, jag klarar inte av att se dig så." men jag kan inte bara lägga ner det.. :/

Du kanske ska testa och berätta för dina föräldrar?

Mjaa.. jag vet inte riktigt om mitt räknas.. eftersom ditt är väldigt mycket värre enligt mig.

Men jag vart iaf tillsammans IGEN med mitt ex när vi flyttade isär ett tag. Då sa vi inget åt våra föräldrar.. och jag sa de inte till mamms mest för att jag skämdes längst in. Va tusan skulle jag med honom till igen liksom;)

Men när jag väl kom ur det igen och nu har mått bra ett bra tag utan honom.. då har jag berättat för mamms att vi var tillsammans ett tag där igen, men hon förstod redan de;) Min mor är väldigt nära mig.. så hon vet de mesta utan att jag ens behöver berätta. Men nu behöver varken hon eller jag vara orlig för att jag ska vara med honom igen iaf.. never!:)

Fast med dig känner jag lite.. Du är ändå deras dotter. Vad ska dem göra om du berättar? Vad är det hemskaste som kan hända? Dem kan ju inte stänga in dig och jag antar att dem inte slår dig?.. så berätta och säg att de var det enda du ville, deras åsikter kan dem gärna frambringa men inte mer, för det är ditt val!

Har en förbjuden relation. Ingen pojkvän, är alldeles för hemligt för att definieras som ngt ens i närheten av sådant, det är bara någon slags oidentifierbar kärleks- och sexrelation som av och på funnits i flera herrans år.

Är hemliga för alla våra gemensamma vänner och för hans familj.

Vet inte hur det skulle reageras om det kom fram, förmodligen med en axelryckning, men han tycker det är vansinnigt läskigt, han är rädd att såra någon vi båda tycker mkt om.

Förstår vad du pratar om då du beskriver det hela som stressande. Det är tärande, det tar så mkt energi. Man vill bara göra slut på eländet, men kan inte….blir till en snurra av självförakt nästan. Inte alls bra. Antingen får man ta gemensamt mod och stå upp för varandra, skita i förhållandet om man inte tycker att det är värt det…eller låta det vara som det är och må halvtaskigt varje dag. Ingen lätt sak, ingen lätt sak alls.

Har vatt i en liknande situation när jag var yngre, jag visste att en relation jag hade inlett skulle såra en närstående men jag valde att berätta ändå eftersom jag skulle aldrig klara av att inte stå upp för vad jag känner, skulle aldrig orka smyga och låtsas. Resultatet blev som väntat och jag och den närstående bröt i tre månader kontakten på dennes begäran. Tråkigt i och för sig men för mig är det viktigast att vara den jag är och inte låtsas vara nån annan. I största mån ska man givetvis undvika såra andra människor men man måste oxå tänka på sig själv, vad man själv mår bäst av för den enda d hart ansvar för är dig själv(och dina barn när dom är små). Handlar det om otrohet osv blir ju dock situationen annurlunda.

Oj, det där lät väldigt jobbigt Juve.. Men jag säger som Lisette… du är deras dotter. Jag tror inte att de kommer avvisa dig på något sätt. Min syster var en gång i tiden ihop med en muslim. Mina föräldrar var inte överförtjusta, men de accpeterade min systers val och var där för henne om hon behövde stöd nån gång. Tror du inte att dina föräldrar skulle göra samma sak?
Du kan ju inte gå och hålla det hemligt hur länge som helst. Och du ska ju inte behöva göra slut bara för att du inte orkar hålla det hemligt.

Nä, jag tycker att du ska berätta iaf… även om det är svårt.

Jag berättar allt för mina föräldrar. Dels för att jag inte kan hålla hemlisar så bra (iaf inte mina egna) och även för att jag oftast väljer någon jag är stolt över. Jag kan knappt vänta på att dom sk afå träffa Per =)

åh juve…
håller detta på fortfarande? =/
hur går det med din syster+pojkvän? nån förbättring i den situationen ?
dina föräldrar måste på något sätt få träffa honom så att dom kan se vad det är du tycker om med honom..
*krama om*

Tack för allas stöd, men njae.. Det där med att berätta är lättare sagt än gjort. Som en del vet dejtade jag en kille innan och när mamma och pappa fick veta det stod de och skrek på mig och påstod att "Du har förstört våra liv!", "Hur kan du göra så här, du har skämt ut familjen!" osv. och då hade vi liksom bara träffats några få gånger.. Efter det så ignorerade de mig i nästan en hel vecka. Jag åkte in akut för panikångesattacker och när jag låg där, knappt kunde andas och stressad som tusan så kliade de sig i huvudet och sade "Stackare, vad kan detta bero på? Hur har det blivit så här?" Hmm.. Jo, tänk efter själv..

Jag vill ju mest av allt berätta det och få höra ett "Det är klart att vi stöttar dig och du gör dina egna val", men chansen att få höra det är väl en på miljonen.. Om ens det..

Det är många som säger "Berätta, så farligt kan det väl inte vara?" men då känner man inte mina föräldrar.. Verkligen, verkligen inte.

Min syster satt i en liknande siutation för ett par år sedan. Hun träffade då en kristen (observera det) kille från mellanöstern och när det kom fram, ja.. Det slutade ungefär som med mig (skrikande, anklagande etc.).

Nej, ska jag träffa en kille ska han minsann inte ha den minsta droppe invandrarblod i sig.. Det är vad de vill i alla fall.

Om jag berättar lär de inte ge sig förrän relationen är bruten. Detta även om jag skulle gråta tills mina ögon torkar ut av brist på tårar.. Jag kan verkligen, verkligen inte se det framför mig hur de skulle acceptera min situation, de skulle inte ens ge honom en chans. Han frågar mig lite då och då hur det går och jag vill ju inte få honom att må dåligt så jag biter ihop och säger "Det fungerar bra!", men igår blev det som sagt för mycket..

Lägg då till att jag är en sjukt svag person som alltid vill alla andras bästa, jag bryr mig sällan om vad JAG vill, utan det viktigaste är att andra har det bra. Detta är en annan anledning till just problemet. Mamma och pappa skulle inte vara glada, utan snarare förbannade om de fick veta = de mår inte bra = jag mår inte bra.

Samtidigt: Om jag inte berättar mår jag dåligt av denna ständiga stress att ljuga, dölja, hitta på ursäkter etc.

Däremot tror jag att min mamma anar någonting. Mammor är ju läskigt bra på sådant där att veta saker som man inte trodde att de visste, men än så länge har hon inte sagt någonting..

Hmm, det var i och för sig en gång i höstas när jag träffade min nuvarande pojkvän efter skolan. Då ringde mamma och frågade var jag var (hon ringer varje dag och måste ha koll på det).
"Jag håller på med projektarbete" sade jag.
"Okej, så du träffar inte någon kille?"
"Umm.. Nej?"
Min syster berättade sedan hur pappa hade sagt "Vilken religion tillhör den här då?" efter att mamma hade lagt på och sagt att jag arbetade, men de var så klart inte övertygade och därför sade han så..

Problemet med mina föräldrar är även det att mamma skulle kunna acceptera min pojkvän. Det är jag nästan säker på, men hon blir så "psykad" av min pappa. Det han säger måste hon hålla med om, annars blir det "bråk" eller vad man nu ska säga. Det han inte inser är att HAN är som en sådan där pojkvän han inte vill att jag ska träffa. Han tror att alla muslimska killar ska bestämma över flickvännen, förnedrar och misshandlar etc.

Gaah.. Jag blir trött bara av att tänka på det här..

#11 - De kommer nog att göra slut ganska snart tror jag. Han försöker ju dessutom övertala min syster om att min pojkvän är dålig, han är ju trots allt muslim eller något sådant.. :/

Jag vet inte hur jag skulle kunna få dem att träffas. Pappa skulle aldrig gå med på det.. :/

Jag håller hemligt för min pappa att jag träffar män och just nu funderar på att flytta ihop med en man, men det är mest av det skälen att han har inte med att göra och öht ens med mitt liv att göra. Mamma och bror vet och är medvetena om att jag utgör inte normen… dvs skaffa sig en jämnårig kille och hålla ihop i all framtid(som min pappa vill).

#12 Det låter extremt komplicerat. Men du måste berätta för dom, och om dom inte respekterar det så ska du säga åt dom att dra åt hellvete. Det är inte ett skämt, men föräldrar har ingen rätt What-So-Ever att ge sig in i sina barns relationer. Du är inte en svag människa; Så ge inte efter för andra. Kärlek är någonting som övervinner döden och alla andra känslor, till och med dom för familjen, Lyssna på kärleken.

#12, han verkar verkligen vara lustig din systers pojkvän..
men OM dom gör slut, tror du att hon kan börja acceptera din pojk igen ? för då kanske hon kan hjälpa dig ?

du säger ju också att din mamma kanske skulle kunna acceptera honom, du tror inte att du kan berätta för henne, och BARA för henne, och se vad hon säger ?

#14 - Tack!! Nej, det är ju sant.. Kärleken är starkare än allt annat..

#15 - Ang. min syster så var anledningen till att hon "inte gillade" honom mest psykningar från hennes pojkvän tror jag, för annars så gillar hon honom. Frågar hur det är med honom, låter mig låna hennes telefon utan problem för att ringa honom, hälsar osv.

Njaa.. Att bara berätta för mamma vet jag inte.. Hon har svårt att inte berätta saker till pappa, ta t.ex. han förra killen jag berättade om. Hon och jag stod i köket och pratade, hon fick veta att han var muslim. 10 minuter senare stod pappa på mitt rum och skrek, jag låg på min säng, grät..

#16, det är ju det jag menar, om dom gör slut kanske din syster kan hjälpa dig att försöka få era föräldrar att acceptera honom?
eftersom att hennes kille trycker på henne så kommer det ju inte gå sålänge han med…

måste ni säga att han är muslim ? hur pass troende muslim är han ?

Njae, hon har ju själv suttit i samma sits och våra föräldrar skulle inte vara "lättare att övertala" om hon var med tyvärr..

Ja, jag vill helst lägga upp alla kort på bordet direkt. För de lär ju förr eller senare ändå få reda på att han är det och då känns det dumt om man inte har sagt det redan då. Han är väl inte alls så värst troende egentligen, han ber inte, han går inte till moskén, han dricker alkohol ibland (sällan dock), men på en skala 1-10 hur troende han är skulle jag väl säga 4 tror jag..

Inte jag själv. Men min bror och hans föredetta flickvän fick under de åren de var tillsammans döjla sin relation för flickvännens familj och släktingar. De var kurder och muslimer och accepterade inte att deras dotter  var med en man som inte var muslim eller kurd.

Min familj välkomnade tjejen .Hon var mycket hårt hållen-trots att hon var en bit över 20 och försörjde sig själv.

Männen i familjen kontrollerade sina systrar och kvinnliga släktingar till 100%.

Efter två års smussel gjorde min bror slut för att tjejen vågade aldrig berätta om deras relation- och det var en fara för deras liv.

..och det går inte att bara säga, här är han, och så är det, punkt slut ni får ta det som ni vill ?
nä, det gör det nog inte. fasen, dom måste väl inse vad dom gör emot dig snart…

Jag önskar att det vore så lätt. Men nej, tyvärr inte.. :( Hmm, jo, jag vet, de borde förstå.. Ta t.ex. exemplet från han förra killen jag träffade. Jag frågade mamma:
"Förbjöd mormor dig att träffa någon?"
"Ja, det gjorde hon. Det är jag glad över, för det visade sig att han var en dålig kille!"
"Mm, men det behöver inte betyda att han jag har träffat är det.."

Bara för att den killen hon träffade var "dålig" så.. Nej, usch..

Jag mår inte bra av det här.. :/ Vet inte vad jag ska göra.. :/

Jag har haft ett par stycken kortare vad jag nu ska kalla det, kkförhållanden kankse, men skitsamma, alla dom har slutat dåligt, det har varit killar som mina kompisar träffat som jag har träffat i smyg, samtidigt. inga av dom är mina vänner längre. pga ungdomlig dumhet. Men det som var värst är att jag mådde fruktansvärt dåligt psykiskt under dessa perioder. Så sen jag väl berättade för min kompis(kompisar vid olika tillfällen) så har dom sagt upp bekantskapen med mig, men det är ändå bättre att folk vet, för även om dom är arga så vet dom iaf…

kan tillägga att jag är 5 år äldre, och visare av mina erfarenheter… inget jag är stolt över och kan passa på att be om ursäkt. Ingen vän är värd att spilla på en tillfällig förbindelse som man tror är kärlek:(

Och just de ja, hoppas det löser sig för dig! men en lite fråga bara… måste ni berätta om han religion? kan han inte bara vara din pojkvän? måste han vara din muslimske pojkvän? Tills dom lärt känna han iallafall… då kankse det blir lättare att acceptera?

#23 - Visst skulle jag det, men problemet är då bara att NÄR de kommer att få veta det (efteråt) så kommer nya problem att dyka upp, oavsett om de har accepterat honom eller inte. Om jag inte har berättat om hans religion från början kommer de förstå att jag har valt att inte berätta om det med mening och då kommer de inte direkt bli glada.. Sedan är han från ett land där majoriteten är muslimer, så de skulle nog kunna lista ut det ändå.. :/

#24 men hur religös är han då? ber han 3 gånger om dagen eller är han som folk mest så det inte märks? jag menar måste man göra religionen till en sån stor grej?(om det inte är det vill säga, för då ska man ju ta det på allvar)

#25 - Nej, han ber ytterst sällan, han tror på Gud och så, men han ber kanske bara vid ramadan, inte annars. Han besöker knappt moskén eller visar sig vara muslim på annat sätt, hans mamma och äldsta bröder är mest troende, men han tillsammans med några andra syskon är inte vidare religiösa. Två av hans bröder är dessutom gifta med svenska Kvinnor och har barn med dessa.

Men det verkar som att mina föräldrar har fått för sig att en muslimsk kille inte behandlar en svensk tjej lika bra som en svensk kille gör.. Hmm, visst, det kan säkert stämma i vissa fall, men alla svenska killar är inte änglar heller. Det gäller bara att hitta rätt kille och det kan man inte veta förrän man testar. Men det är just här ett av problemen dyker upp. De skulle aldrig gå med på att ge det en chans, eftersom risken finns att det är någonting dåligt.. Men risken skulle ju finnas, även om han var svensk..

ååh maja maja….
det gör lite ont i mig faktiskt, men du är ju vuxen nu, det måste dom ju också förstå, du måste ju få träffa vem du vill.
du tror inte det kan hjälpa att han har bröder som är gifta med svenska Kvinnor ?

vad säger dina mor/farföräldrar ? dom kan inte hjälpa dig ?

Njae.. Att hans bröder har svenska fruar skulle nog inte spela någon större roll tror jag.. :/ Tyvärr.. :(

Hmm, jag har bara mormor och farmor kvar. Farmor är redan fylld med så mycket bekymmer och dement på köpet så det är nog ingen större idé. Mormor tror jag inte heller skulle fungera. :/ Hmm..

Ta tjuren vid hornen och berätta! Det spelar väl ingen roll vad dina föräldrar tycker? För om du berättar  hur dåligt du mår av att inte våga så måste dem väl sätta din psykiska hälsa i första hand? Och strunta i religionen!

#29 - Om man tar den förra killen jag träffade som exempel så hamnade jag på akutmottagningen med panikångestattack två gånger på tre dagar, kunde inte andas, grät konstant, åt knappt någonting etc. men de brydde sig inte om det. De hade sagt "Du får inte träffa honom" och gav sig inte alls. Lägg till att jag har diabetes och allt det där gjorde att min sjukdom blev svårkontrollerad under den tiden..

Men som jag sade innan, ska jag berätta så ska jag ta upp religionen också, för om de skulle få veta det efteråt skulle de dra upp alla problem igen, oavsett om de har accepterat honom innan eller inte.. :/

Juve kan du inte börja med att presentera han som en kompis då?

Jo, det är det vi har tänkt att göra. Mamma vet redan om att ha finns, förra sommaren brukade han komma till mitt dåvarande sommarjobb och hämta mig, så åkte vi iväg och åt lunch ett antal gånger, det berättade jag för mamma..

"Jaha, vad är det för någon då?"
"En kille på skolan som jag känner, jättesnäll!!"
"Hmm, jaha.."

Lät ju inte så där överdrivet glad, men hon sa inte "Honom får du inte umgås med!!" Dock var det snart ett år sedan, men ändå..

men det är ju en idé som kanske kan funka !
att ta hem honom som vän, testa ?
det kan ju inte bli värre lixom…

Inte varit tvungen att dölja, men hon föll aldrig i god jord hos mina föräldrar (åldersskillnad) så det blev aldrig att vi båda umgicks med min familj, eller ens var på middag hos dem.