Jag tycker folk tar alldeles för "lätt" på det här me att gifta sej nuförtiden…det är en grej som man bara gör helt enkelt utan att tänka sej för VAD det egentligen betyder…lite tråkigt tycker jag…:/

Har man barn och man älskar varandra tycker jag att giftermål är helt ok, för vad händer med barnen om man "bara" separerar, vid skilsmässa så har man 6 månaders "betänketid" när man har barn (för hur det än är så glömmer många bort barnens situation, i stridens hetta)

#1 Man vad betyder det egentligen?

Jag såg ett Dr. Phil där kvinnan var beredd att skuldsätta sig resten av livet för att få "Det Perfekta Bröllopet". Tror du mannen var lika intresserad? Hehe… Det finns många som får en depression tiden efter bröllopet, eftersom de har gått så mycket upp i planerandet och valt tårta och klänning och cateringfirma och allt vad det är. Och så vaknar de dagen efter och allt är som vanligt. Det magiska skimmret är borta och vardagen knackar på dörren. Har man inte satt ribban lite väl högt då? Är det för kärleken skull man gifter sig då?

Jag tror inte ringen på fingret avgör hurdant uppbrottet blir, det hade säkert blivit lika bittert för dessa personer om de inte varit gifta.

Vi gifte oss för vi ville höra ihop lite mer än "bara" vara sambo. För mig känns det som man bestämt sig för varann på ett allvarligare sätt genom att vara gift. Man behöver inte ha ett superdyrt bröllop heller. Vårt var enkelt med få gäster och är något jag absolut inte skulle vilja ha ogjort.

Intressant tråd då jag gifter mig om 4 dagar och naturligtvis själv går och funderar en del.

Det finns SÅ många anledningar till att inte gifta sig. T.ex på tvn häromdan sa de att det kan bara sluta olyckligt, med död eller skilsmässa. Liite sanning ligger ju i det.

Jag har ställt mig hundratals "tänk om" frågor. Svaren får jag nog vänta på eller aldrig ens reda på. Jag trodde vi skulle få en massa kommentarer om att vänta, brudgummen är "bara"21 och vi har känt varann i 9 månader. Jag hör ju själv hur det låter. Men ALLA säger "GRATTIS, ni känns så trygga med varann, är ni med barn?" Själv känner jag ju också att detta är ett naturligt steg i den riktning vi vill ta.

Jag hoppas att jag vid en ev. skilsmässa inte kommer ta det som ett misslyckande utan även då som ett steg vidare i livet. Och jag tror, önskar och hoppas på att jag kommer älska honom tills den dag jag inte finns mer. Även om det inte skulle vara i rollen som fru.

Sen tycker jag ju att det ska bli skitkul med klänning, tårta, slöja, ring och fest! (Även om jag i skrivande stund är liiite trött på planerandet.)

Det blir ett kyrkligt bröllop i ett kapell, 30 gäster för den nyfikne. Inget märkvärdigt men vårat och alldeles speciellt därför.

Vi har gift oss med varandra två gånger. För att vi älskar varandra. Vi har skilt oss en gång också. För att vi inte älskade varandra.

Det är en väldigt stor skillnad, rent juridiskt, på att vara gift eller sambo. En anledning att gifta sig är att "skydda" varandra.

Bortsett från kärleken ville jag gifta mig för att vi alla skulle ha samma efternamn och känna att vi var en och samma familj.

Man ska absolut inte hålla ihop för barnens skull, det gör ingen familjemedlem lycklig. Men jag tycker man ska tänka sig för både en och två gånger innan man tar "den enkla vägen" ut. Man ger upp väldigt lätt många gånger tror jag, och har inte minst mig själv som referens… "Nu är detta tråkigt, nu drar jag". Men det gäller inte bara äktenskap, utan även samboförhållande. DET tycker jag man är skyldig sina barn, att kämpa lite extra. För många gånger tror jag att ett parförhållande kan räddas och man kan hitta tillbaka till varandra om man ger det en chans.

Och ska man se hur många lever sina bittra liv efter en skilsmässa så är jag inte helt övertygad om att barnen alltid mår bättre av att föräldrarna skilt sig…  

Vad som är absolut viktigast för mig är att man går in i samboförhållande, äktenskap eller föräldraskap när man är REDO för det. Att man inte kastar sin in i ett förhållande och gör allting innan man känner varandra och hunnit uppleva en grå trist vardag tillsammans. Att man är verkligen övertygad om att detta är rätt. Jag tror många har för bråttom.

Ingenting är ju svårt när livet är rosenrött, och frågan är väl om det är då det är läge att fatta livsavgörande beslut…

Det där med att man kan vara sambos i 10 sedan gifta sig och skilja sig efter 2 år tror jag har att göra med att man inte i lika hög grad betraktar sin make/maka som en egen individ längre. Jag tänker så här. Min sambos pengar är inte mina men min mans pengar är till hälften mina enligt lag. Där har vi nog ett av skälen till att det blir bråk. Det är säkert likadant med mycket tex bil hus hans tidigare barn osv. Man gör sig inte till en lyckligt gift fru/man utan till en förvaltare över den andres liv och ägodelar. Sedan är det ju tyvärr så att gräset tros smaka bättre på andra sidan staketet…..

Tja, jag tänker nog inte gifta mig i första taget så jag tycker inte det känns viktig alls. :)

 Ang gifemål

Bästa datasupporter

Förra året uppgraderade jag från Flickvän 7.0 till Hustru 1.0. Så fort jag hade installerat programmet märkte jag att det började kräva att jag skulle installera Barn 1.1, 1.2 och 1.3. Det tog en massa tid och krävde en massa resurser.

Det stod det inget om i programspecifikationen. Dessutom installerade sig Hustru 1.0 i alla andra program och dyker upp så fort jag startar datorn - och övervakar alla mina aktiviteter.

Gamla program som Pokerafton 10.3, Fyllefest 3.5 och
Sportsöndag 5.0 fungerar inte längre.
När jag försöker starta dem får jag felmeddelandet: "Du har utfört en otillåten åtgärd!" Stäng genast ner alla program som inte stöds av Hustru 1.0 !" Det är helt omöjligt att hålla Hustru 1.0 i bakgrunden medan jag
försöker köra några av mina favoritprogram.

Jag har därför funderat på att återgå till Flickvän 7.0, men jag kan inte avinstallera Hustru 1.0.

Har försökt med allt utom att helt radera hårddisken!

Vilket jag inte är beredd att göra.
Kan ni hjälpa mig? Tack på för hand!

"Frustrerad och förvirrad"
_______________________________________

Svar:

Bästa Frustrerad och förvirrad!
Problemet du beskriver är mycket vanligt och många klagar över samma sak.
Orsaken till problemet är ett grundläggande missförstånd. Hustru 1.0 är inte, som många män tror, endast ett nytto- och
underhållningsprogram, utan ett
operativsystem som är designat för att styra allt. Att försöka gå tillbaka till Flickvän 7.0 när Hustru 1.0 är installerat är dömt att misslyckas. Några har försökt med att återgå till Flickvän 8.0 eller direkt installera Hustru 2.0, över Hustru 1.0 men det har slutat med att de fått fler problem med

Hustru 1.0.
Vi rekommenderar att du behåller Hustru 1.0 och försöker göra det bästa av situationen, samt att du eventuellt läser hela kapitel 6 i manualen "Vanliga programfel". Datorn kommer att fungera perfekt så länge du tar ansvar för alla systemfel, oavsett vem som har förorsakat dem. Det räcker med att du skriver: / FÖRLÅT, så återvänder styrsystemet till normaltillståndet. Jag vill påpeka att det inte finns något Felsäkert läge i detta operativsystem.
Hustru 1.0 är trots allt ett storartat program som dock kräver ett visst mått av underhåll.
Du kan försöka med att köpa tilläggsprogram för att öka funktionaliteten. Vi rekommenderar Blommor 2.1, Choklad 5.3 eller i extremfall mjukvarupaketet Päls 2000 eller Bil 2007, som också finns i Lyxvarianter.

Vi avråder å det bestämdaste från att installera Älskarinna i kortkort 3.3 eftersom detta program inte stöds av Hustru 1.0 och kommer att resultera i att Hustru 1.0 avinstallerar sig själv och därmed avlägsnar minst 50 % av systemresurserna. Älskarinna i kortkort 3.3 kräver själv stora systemresurser, som inte finns kvar efter det att Hustru 1.0 har
avinstallerat sig själv. Ett problem som vanligen uppstår med Älskarinna i kortkort 3.3 är att de förr eller senare uppgraderar sig till Hustru 2.0 utan att du riktigt förstått. Hustru 1.0 som själv avinstallerat sig återuppstår nu i värsta fall och gör allt för att delita Hustru 2.0. Vi vill därför varna för Hustru 1.0 men samtidigt rekommendera detta operativsystem varmt för med rätt hantering är hon helt oumbärlig.

Vänligen datasupport

När jag hittat en man som jag vill leva ihop med och planerar att skaffa barn då vill jag vara gift före det första barnet föds,mest som en säkerhet för barnet…Men tanken på att vara gift den är lite speciell…

Jag är gift för andra gången, precis som Sajberlena, dock inte med samma man gång nr 2. Första gången borgerlig vigsel, två minuter i stadshuset, andra gången i en vacker kyrka med alla tillbehör…

Varför ville jag gifta mig? På något sätt är det som Annette skriver, man vill höra ihop lite mer än att bara vara sambo. Jag kände att det var viktigt för mig att vi känner att vi valt varandra och inte bara kan sticka så fort det känns lite jobbigt. En betänketid på ett halvår eller ett år kan ha en bromsande inverkan till skillnad från om man bara kan avsluta när man vill.

Sen är det också det här med trygghet om den ena avlider.

Jag känner mig faktiskt tryggare och lite grann lyckligare sedan vi gifte oss.

Men, däremot, jag som aldrig trott mig själv om att gå igång på kyrkbröllop, blev snopet förvånad över min egen reaktion på bröllopsplanerandet. Alltifrån bordsplacering, dukning, brudklänning och färgteman till brudbuketten, smådetaljer och allt annat som följer med ett bröllopsplanerande. Men jag ska tillstå att det var onekligen bland det roligaste jag upplevt, hela kittet, ända från han friade tills bröllopsresan var över…

Och möhippan/svensexan, den var bara helt underbart kul!!!

Jag pendlar mellan att tycka att det är både romantiskt, smart och tryggt att gifta sig, samtidigt som en del av mig stretar emot och tycker att det är en uråldrig, urvattnad patriarkatisk kvarleva.

Blir man starkare av att vara två, eller tappar man en del av sin självständighet?

312 Går jag till mig själv är allt lika som innan jag och maken gifte oss med den skillnaden att jag är stolt över att få bära hans efternamn, sen blev det mindre "byråkrati" när vi fick det tredje barnet, dvs vi slapp fara till soc. och skriva i faderskapsintyg osv… Naturligtvis gifte vi oss av kärlek till varann annars vore det ju hyckleri i min mening, sen går ju förhållandet både upp och ner men så var det ju innan också…

Det finns inte mycket jag värnar så hårt som min självständighet. Och då har jag levt i förhållande i snart 20 år. Man kan säga att vi lever tre liv; jag lever mitt, han lever sitt och så knyter vi ihop påsen i ett gemensamt.

Jag har mina vänner, han har sina, och så har vi ett gemensamt umgänge. Jag har mina intressen, han sina, och så har vi gemensamma.

Att ge upp sin självständighet och att "ge bort" en bit av sig själv tror jag är förödande. Åtminstone för mig.

Men det handlar ju väldigt mycket om att hitta en partner som förstår och accepterar det, och det tog några grodor (Kermits, hahaaa) innan den prinsen uppdagades.

Jag tror att det är många många som skiljer sig just på grund av att deras egen utveckling som människor stannar av utan att de märker det. Man lever för någon annan och för familjen, och plötsligt vaknar man och undrar vem man är… Farligt.

Jag är ju också gift, men kan nog jämföra vårt äktenskap med Sajberlenas. Jag har mina hästar, han sitt modellbygge och därutöver möts vi någonstans i mitten ;)

Jag är väldigt självständig, skulle aldrig klara av att göra allt tillsammans med maken. Det låter säkert konstigt, men så är det för oss. Gubben har inte klagat, så han är nog rätt nöjd över att slippa bli medsläpad på saker som bara intresserar mig. Jag tycker ofta man ser par på stan, där maken ser ut att önska han var någon annanstans. Varför inte lämna honom hemma istället, bättre det än att gå och irritera sig över hans ointresse.

Precis.

Och varför ska jag låta bli att göra saker som jag vill bara för att maken inte vill? Vill han inte åka med mig och barnen till Danmark och gå på Tivoli så åker jag själv. Vill han inte åka till Sundsvall och hälsa på släkten så åker jag själv. Trots att det är hans familj det handlar om.

Vi har väldigt olika sociala behov, jag är väldigt social och gillar att ha folk omkring mig medan han är betydligt mer "ensamvarg". Det har inte alltid varit lätt, och visst har jag beklagat mig till och från - det hade ju varit kul att träffa folk tillsammans nån gång… Men i det stora hela är det inget jätteproblem, vi respekterar varandras olikheter.

Så gör vi också. Jag tar ofta ut ungarna på grejer ensam. Det är inget jag lider av och då får jag planera och bestämma själv ;)

Man måste göra saker man vill, så länge ekonomin tillåter och ingen blir lidande, förstås. Om man avstår från att göra saker man vill bara för att partnern inte delar det intresset, tror jag det framkallar bitterhet.

#5 Grattis och hoppas ni får en underbar bröllopsdag!

#14 Jag tror att det är många många som skiljer sig just på grund av att deras egen utveckling som människor stannar av utan att de märker det. Man lever för någon annan och för familjen, och plötsligt vaknar man och undrar vem man är… Farligt.   Helt enig.

#11 Och möhippan/svensexan, den var bara helt underbart kul!!! Vad gjorde ni? *nyfiken*

#9

#17  Om man avstår från att göra saker man vill bara för att partnern inte delar det intresset, tror jag det framkallar bitterhet. Jag tror också att det finns en stor risk för det. Och det komiska? är ju att bitterheten går utöver partnern, när det egentligen är en själv som är grunden till problemet.

Asså det finns ju flera aspekter till detta,

Jag tycker att man ska gifta sej av kärlek,, såklart.

Men samtidigt kan det faktiskt helt ärligt vara bra om man har gemensamma barn och särkullbarn, dvs barn sedan tidiagare.

för det är ju så att låt säga jag, jag har ju 4 barn med 3 olika fädrar, jag är gift med Tristans pappa dvs det sista barnets pappa, Om något skulle hända mej så har ju särkullbarnen rätt att ta ut hela sin del redan då. Men är man gift kan man skuta det fram tills dess att även min man avlider, då får särkullbarnen bara ut den del som dom kan KRÄVA redan då, inte den andra. Det kalls något men jag minns inte var just nu.

Låt säga att vi har ett hus tillsammans,, om särkullbarnen skulle kräva att dom ska ha halva värdet när jag dör så kan ju det sluta i att min man och min minsta son måste flytta från huset, som om dom inte haft det tillräckligt jobbigt. Skulle det ske nu så skulle det ju inte vara barnen mina som driver på men så ligger det iaf till..

Jag tycker att man ska göra så av sådana skäl oxå. För att underlätta lite för den efterlevande.

Men man måste skriva detta i ett testamente att det är så man vill ha det, det blir inte bara så autometiskt.

Och faktiskt,, har man barn,, då kan man ju lika gärna vara gift.. för det finns ju ingenting som binder en samma på det sättet som ett barn gör ju..

Kram Linda

Jo kärlek binder bättre

#19

Nej, det är helt riktigt, vill man skydda varandra i ett äktenskap så räcker det inte med att man gifter sig om det finns särkullbarn med i bilden.

Finns det särkullbarn i ett äktenskap och man vill att den efterlevande skall ärva ens kvarlåtenskap så måste man ha ett testamente skrivet. Annars kommer särkullbarnen att kunna kräva ut sina arvslotter efter den avlidne medsamma. Har man ett testamente så är det bara laglotten som behöver skiftas. Det kan slå nog så hårt det också, i och för sig.

Man kan också framföra tydliga önskemål via testamente om att man vill att den efterlevande skall få leva i orubbat bo och hoppas att särkullbarnen respekterar den önskan, och väntar med att skifta laglotterna också till dess båda makarna avlidit. Sen är det inte säkert barnen accepterar det.

Testamente bör alltid upprättas om man A) väljer att leva som sambo och B) ingår äktenskap där endera parten har barn sedan tidigare. Under förutsättning att man vill förändra gängse arvsordning alltså.

Klokt sagt Sajberlena

#18 Ja, till att börja med kom en av våra vänner och hämtade våra barn. Sen kom nästa vän med en tröja (den ni ser på bilden) som jag skulle ha på mig samt en brudkrona gjord av snoppar i trolldeg som var målade i guld. Sen skulle vi dricka massa rödvin. Och då dök alla andra vänner upp, den var säkert knappt tio på förmiddagen. Sen åkte vi iväg för att de skulle hitta på bus med oss. Då var jag redan mer än måttligt berusad, kan jag erkänna. :-/

Då hade de kommit på att vi ska ha en tävling, jag och blivande maken. Den första var att byta däck på snabbast tid. SeaHawk vann trots att de hade hittat en bil med fälgar som var fastrostade till honom. Sen skulle vi plocka blåbär, trodde vi. Då fick vi åka rally, RIKTIG rally. Tur jag var så berusad, annars hade jag förmodligen varit jätterädd. Nu var det bara kul!

Sen var det massa tramsiga tävlingar därefter, jag tror SeaHawk vann allihop utom smaktestet (när man blundar och gissar ingrediensen de fördärvat ölet med) och så var det ölhävningen då. För jag kan svepa en öl som ingenting!

Sen fick vi åka släp genom hela samhället, runt runt runt. Och så skulle jag ha allsång på vår lilla lokala affär, men trista som männskor är så fick jag inte med mig så många… men det gjorde inget för jag kunde vid det här laget inte läsa texten på de tjusiga papprena som Sajberlena snickrat ihop.

Men kvällen rundades av med grillning och utomhusbad i vår lilla by där vi har ett såntdär utebadkar med cirka 40 grader varmt vatten. Där satt vi resten av kvällen och drack och skrattade och hade enormt roligt.

Ja, det var en minnesvärd kväll, som jag aldrig kommer glömma och jag är oerhört tacksam över att det var så många som gjorde detta för vår skull.

Tycker du valde en mycket tråkig bild, borde väl finnas mer roliga foton att visa?

#24 Hrm, mig veterligen togs det inte några bilder den kvällen, tack o lov! Jag hade då rakt inte kameran med mig, hade du?? *s*

Ja, och jag var uppe halva natten igår för att leta upp batterier till kameran så jag kunde lägga ut några! Nu hittade jag inga, men imorron! DÅ ska jag köpa nya och sen delar jag gärna med mig!

#26 Haha, du skulle bara våga! Du vet att du måste ha tillstånd för webbpublicering va?? *s*

Nä, men ärligt du tog ju inga kort, för hade du det så hade man ju fått se dem. Jag skulle inte våga tänka på hur jag kan ha sett ut den kvällen… men du vet, SeaHawk var lika packad han så han såg inte vilken skata han skulle gifta sig med… lika bra det, nu är han i hamn och det är ett oåterkalleligt beslut. Jag sa till honom att skilsmässa inte gäller i den här delen av Sverige och jag hoppas han inte kommer på sanningen heller… =)

*fniss*

Hahaa, vänta bara till batterierna inköpts… Tror vi får göra en egen tråd om detta då…

#23 Låter verkligen som en lyckad möhippa!

Jag och maken gifte oss knappt två år efter att vi blev ihop. Vi gifte oss för att få rättsligt skydd, då vi redan delade på allt. Borgerlig vigsel passade oss utmärkt,

Sen såklart älskar vi varandra, det känns som vi kan bli riktigt gamla ihop.

Äktenskapet är fantasins triumf ……… över intelligensen

jag svarar direkt på rubriken, och säger: att det ska man inte! hihi.

jo, om jag träffar den absolut rätte. som allting är tillräckligt bra med för att det ska funka, så kanske. men jag tvivlar på att det kommer hända. är för besvärlig. :D finns säkert många bra skäl till att gifta sig.

Svarar också direkt från titeln

För att jag och min pojk vill det!

Jag har ju träffat den rätte :)

Så nu planeras det.

Ja, just det CarolineJ, värd på Bröllop iFokus, det är alltså till dig man ska gå när man har giftemål i tankarna? 

#35 hehe ja det är till mig man går ;) men jag hade aldrig klarat det utan alla medlemmar som hjälper till! ETT bröllop är ju En erfarenhet och en medlems tips är tio gånger bättre en tio företags tips. dom vill ju bara sälja hehe

#36 Ja, det är styrkan med forum, inga ekonomiska vinstintresse, bara personliga erfarenheter som man blir rikare på  =)

#36 just när det gäller bröllop så kan jag nog säga att jag tjänar pengar. hade man inte haft alla tips så hade man kanske köpt en massa grejer som är onödiga eller som kunde hittats billigare.

och så är det säkert för många forum här.

man får ju se det så också ;o)

Jag var 21 när jag gifte mig och i år har vi varit gifta i 25 år.(tillsammans i 28 år)

Det kändes så rätt. Det var för att bekräfta att vår kärlek var för evigt. Kanske fånigt men vi blev liksom mer "ihop på riktigt"

Man gör som man vill men för mig så kändes det både romantiskt och traditionellt. Det var ett litet förmiddagsbröllop i en kyrka och vi hade bara en middag för "de närmast sörjande" så det var inget stort och påkostat bröllop men det var fint.