Min mamma/pappa/mammas sambo är alla alkoholister.
Hur jag hanterar det… hmmm.. bra fråga.
Jag har i många år försökt få dem att inse att de har problem och behöver hjälp men det går ju inte då de inte själva ser att de har problem. Nu mer så har jag som regel att ska de hälsa på så ska de vara absolut nyktra annars öppnar jag inte dörren, ska jag hälsa på dem så ska de vara nyktra annars vänder jag och kommer inte dit mer, de får inte ringa till mig om de har druckit _(undantag om det är något som gäller liv och död som tex då mamma var onykter men ringde och talade om att morfar dött).
_Bryter de mot dessa regler så vet de att jag sägerupp släktskapet med dem omdelbart!

Är det något mer du vill veta så är det bara att fråga, jag berättar mer än gärna.

Min pappa är gravt alkoholist och håller på att supa ihjäl sig och känner att det kanske hade varit fint att ha någon att prata med :)

Varför man nu sätter en smile-gubbe efter den där meningen..

smile-gubbarna kommer nog ganska automatiskt då man skriver…

Finns fler anhöriga om du kikar in på beroenden.ifokus.
Om du vill prata om det via msn så är du välkomen att adda mig anne_j_nasman@hotmail.com
Vet inte om jag kan hjälpa med så mkt mer än att lyssna och dela med mig men även det kan ibland vara en hjälp.

Ja, min pappa och hela släkten på hans sida förutom min faster.. Träffar bara pappa varannan lördag mellan 11-6 så nu slipper jag se honom full och när han ringer efter kl. 17 så ssvarar jag inte längre. Samtal från esten av släkten svarar jag aldrig på..

Glömde säga att jag inte bryr mig så mycket längre, det är klart att jag är ledsen men jag tänker att det är hans probleminte mitt. Låter hårt men han har hållt på i hur många år som helst nu så…

Min farmor är alkoholist, och man kan väl säga att hon har förstört en så otroligt stor del av våra liv. Främst pappas. I alla dessa år har vi låtsas som att allt är som vanligt, men det sprack tillslut och nu har vi så gott som sagt upp bekantskapen.

Min biologiska pappa är både narkoman och alkoholist men eftersom jag inte haft nån speciell kontakt med honom så bryr jag mig inte.

Min mamma är alkholist eller vin kärring som man så snyggt kan kalla det… 1-2 flasker vin var eviga kväll så långt jag kan minnas..Usch har inte haft kontakt med henne på många år min yngste son som snart är 3 år har hon inte ens sett henne.. Men som sagt det är självvalt då jag tycker att hon försatte mig som liten…

min syster missbrukar i 1:a hand droger, men en missbrukar använder ju ofta även alkohol, o hon är inget undantag, så hon är både och :/

när jag var yngre var det ju svårt att fatta vad som pågick, mer än att syrran aldrig var hemma, mamma for runt mitt i nätterna för att leta, o dom få gånger hon va hemma så var det alltid bråk,,

 när jag blev äldre försökte jag börja träffa henne mer o så, men om jag ska vara ärlig så blev jag ganska snart trött på att lögner o skit att jag inte orkade, vi hörs på sms ibland men inte mer…

efter17år i skiten så vet jag inte rikigt längre vad jag ska säga till henne….

*räcker upp en hand*

min pappa har allvarliga problem med sitt drickande.
men han som så många andra, verkar inte förstå vad han gör mot sig själv och oss. jag har två yngre syskon som tyvärr måste bo i skiten, och deras mamma också, jag har inte bott där sen jag var 13 (nu 22) så jag har ju sluppit många år.
dock skylls mycket på mig, "karro är inte här, så då måste jag supa mig full" "karro är här, då blir jag så nervös så jag måste supa mig full" "karro kom inte på farsdag så då måste jag supa mig full" ect ect ect… 

jag tror jag har försökt med allt! gapat och skrikit, gråtit och försökt prata lungt, inget hjälper, "för han har ju inga problem", sen vänder han på steken "jag mår lite dåligt just OCH NI VÄGRAR JU HJÄLPA MIG!!!" och hur löser man det problemet ? jo, man blandar sina antidepp. tabletter med lite sprit och sårar familjen ännu mer.

han var nykter i sex veckor en gång, vad gör han då ? firar med en öl.

jag har hittat honom i bilen en gång, helt okontaktbar, tog mig nog nära på en timme innan jag fick in honom i huset och i säng, och tro mig, det känns inte bra att behöva bädda ner sin pappa….

Min mamma blir lite lätt "förståndshandikappad" när hon överkonsumerat alkohol. främst bag-in-boxvin.

eftersom jag inte bor hemma längre så behöver jag inte se det. jag märker bara av det när hon ringer lördagkväll och jag hör att hon sitter och dricker samtidigt. hon ställer samma frågor om o om igen och beter sig som en tonåring. må så va.

men jag var på semester med mina föräldrar över Nyår i Marocko.. min mamma överkonsumerade alkohol. när baren var stängd var det 24h roomservice så drickat kom upp ändå.

  det som var droppen som fick bägaren att rinna över var när hon 23:15 (marockansk tid) började tjaffsa med mig om att klockan bara var 22:15 i Sverige med motiveringen att vi var "minus en timme i marocko".. Alltså var klockan 00:15 i sverige, eftersom hon var 23:15 i Marocko, men min mamma var övertygad om att klockan var 22:15 i sverige o blev arg på mig för att jag sa emot. till slut började jag gråta.. då gav hon upp.

Har en pappa som är alkoholist, druckit så länge jag kan minnas. Mamma är väl också alkoholist, men hon jobbar iallafall. Pappa jobbar inte så han sitter hemma och dricker mest hela tiden. Öl, vin, ibland grogg, han blir inte alltid packad men när jag hälsar på så har han alltid druckit och sitter med vin eller öl framför sig. Mamma dricker nog vin och öl varenda kväll, vad jag vet, men blir inte alltid full, men det är alltid nån dricka framme.

Jag hanterar det inte bra, har blivit helt känslomässigt rubbad av det. Har jättesvårt att visa känslor (kan knappt gråta, för gjorde jag det när jag bodde hemma, så blev man kallad lipsill, löjlig etc) , drar mig för konflikter (när jag bodde hemma var det alltid bäst att ligga lågt när de var fulla, speciellt pappa. Sa man emot eller nåt så blev det bara värre), är bra på all läsa av andra människor sinnesstämningar (vilket ju kan vara bra ibland) känner rätt snabbt hur jag ska bete mig med olika människor). Har än i denna dag svårt att lita på människor (vilket gör det jobbigt för mig och människor i min bekantskap, tror inte på nån när de säger att de gillar mig, tycker jag är snäll, söt etc, tror alltid det finns nån baktanke). Vet inte kan ju bero på att pappa inte alltid varit så snäll i munnen mot mig. Han har varit verbalt elak mot mig och mamma, henne har han även misshandlat.

Har kontakt med mina förläldrar, äter middag ihop, hälsar på dem, mamma är hundvakt. Så det fungerar rätt bra, nu kan jag ju åka därifrån om pappa blir för full. Han kan fortsättningsvis vara väldigt spydisk mot mig. Vid julmiddagen i år satt han och drack vin och tittade å tv istället för att äta med mamma och mig. Och då var det min första jul utan min sambo (vi har separerat). Ja, jag kan nog skriva hur mycket som helst. Men jag har inte släppt taget ännu och jag kan inte hantera det.

Kram

Jösses, vi är fler än vad vi tror.
Som liten trode jag det bara var jag som hade en mamma och pappa som drack, att jag var ensam.
Men när man ser sig omkring är man inte ensam, det finns så många barn där ute som lever med missbrukar familj.

Åh, gisses ni alla….

Det är inte lätt att förstå för en som har växt upp i hem där föräldrarna drack bara vid enstaka tillfällen. Vilket man minns med lite skratt i maggropen eftersom man kunde fråga om vad man ville och de sa alltid JA. =) Men de gånger jag sett mina föräldrar berusade under min uppväxt, går att räkna på ena handens fingrar.

Men jag är ändå tacksam att ni delar med er av era historier, för det är nyttigt att höra om hur andra har haft det (och många barn som växer upp så idag också). Hemskt. Men ni ger med era berättelser en inblick i hur det varit för er och lite grann kan man i alla fall försöka förstå, även om det aldrig går att förstå helt och fullt, hur det är.

Min styvfar drack ofta, till slut var det varje dag, han sabbade olika jobb mm pga det. Det värsta med det var alla bråk mellan honom och mamma som blev pga det. Man var alltid rädd när man kom hem, för man visste att minsta lilla sak kunde få igång ett bråk, minns en gång han blev skitsur för att det inte fanns rätt pålägg hemma =/.

Efter att vi flyttade från honom (efter 8-9 år under samma tak), så trodde man att man skulle slippa det. Men nej, då kom han och hälsade på hos oss iaf och drack hos oss och bråken fortsatte..

Jag har jättesvårt för fulla människor efter det här, tycker inte alls om det. Men nu är han borta ur mitt liv, och jag tänker inte på honom mycket alls.

Oj, vad många det är som har nära anhöriga som är alkoholister. Usch… Tycker det är lite läskigt att det är såpass många av er som växt upp med det. Vuxna människor som inte kan hålla band på sig ens när barnen växer upp. Det går ju inte ens att försöka tänka sig in i era situationer… hualigen, jag får rysningar när jag tänker på det. Tycker ni är starka som berättar det öppet iaf!

Vi är några här som talar om det, det finns en hel del som oss enligt statistiken men tänk vilket otroligt stort mörkertal det finns…

#18 - Ja, det talet är nog väldigt stort också. Det trista är ju att det är de nyktra anhöriga som skäms, inte de som verkligen håller på med missbruket. =(

Min pappa är alkoholist… Och det har han varit under hela mitt liv. Det var b.la det som var en av andledningarna till att mina föräldrar skilde sig när jag var liten. Att han drack för mycket.
Träffar honom nu väldigt sällan, knappt överhuvudtaget. Bodde där varannan vecka när jag var mindre, men nu när jag är äldre och därmed väljer själv var jag vill bo så är jag hos mamma på heltid. Minns att jag brukade säga till pappa när jag var där att jag skulle gå ut och hämta gräs till min kanin som jag hade då. Men istället sprang jag hem till mamma. Hon bodde ganska nära då, som tur var. Var kanske runt tio då.
Och så en gång när han skulle gå och köpa ostbågar… Jag väntade hemma och när jag började undra varför det tog sån tid så ringde han och sa att han aldrig skulle komma hem igen…
Vet inte riktigt hur jag hanterar det. När jag väl träffar honom och är ensam med honom så är jag rädd att han t.ex ska börja dricka medan jag är där… Och så kan jag inte känna lukten av alkohol i hans lägenhet när jag är där. Även fast mamma tydligt påstår att det stinker, mycket, känner inte jag någonting. Antar att jag har levt med den lukten så länge och vant mig…

Förlåt om jag typ "öser"(eller vad man nu ska kalla dt) mina problem över er, men har inte haft någon att prata med om detta. Det var väldigt skönt att få skriva av sig ^^''

Psykbollen ös på du och om du behöver någon att ösa ur dej till så är även du välkommen att adda mig på msn anne_j_nasman@hotmail.com

Min plastmorsa är alkolist… Och hon blir jäävligt aggresiv med då.

Något jag kan sakna så mycket är en varm och go pappa, som man kan prata med! Sen saknar jag verkligen att mina föräldrar skulle kunna komma och hälsa på sådär mitt i allt, men det går ju inte för när de är hemma så dricker de alltid nåt, så då måste de åka taxi isåfall. Så om det skulle hända mig nåt skulle de aldrig kunna köra och hämta mig eller köra till sjukhuset, utan det skulle bli taxi. Det är väl tryggheten på sätt och vis som jag saknar. Visst skulle det bara vara att acceptera läget, men det har satt så djupa spår i mig, djupare än jag trodde, så det sitter kvar som en tagg.

När jag var liten fick jag ofta ringa till en pub och fråga efter mina föräldrar när de var i stan, eller på väg hem från jobb, då ringde jag dit och personalen visste direkt vem jag frågade efter. Så ska man inte ha det som barn. Han fattar inte heller att alla otrevligheter som han har sagt åt mig sitter kvar. Och jag orkar inte lägre ens försöka säga åt honom att det sårar mig. För han fattar inte ändå. Tror ärligt talat att han saknar den empatiska delen i hjärnan eller har supit bort den.

Sen blev det alltid att man medlade mellan mamma och pappa när de eller bara han var full. Stod och väntade i mit rum på att få gå emellan när det började gå för hett till. Mammas släkting dog för nåt år sen och då bodde vi alla i samma lägenhet igen några dagar och då blev jag liten igen, pappa blev full och började bli otrevlig, jag stod i rummet jag sov i och bara väntade, när ska jag gå emellan. Jag menar jag är över 30 år, när ska jag få börja leva mitt liv? Gick hos al-anon 2 gånger, det kändes rätt skönt, men sen slutade jag, vet inte riktit varför, fick inte hundvakt och sen blev det för jobbigt att prata om det, lättare att låta bli att gå dit!! Men nu finns ju allt fortfarande inom mig.

#20 håller med dig det är skönt att skriva av sig.

Jag känner igen allt som ni skriver. Min mamma är alkoholist, pappa är nog "moraliskt stöd" för henne tycker jag…

aa min farbror lider av de men det ha väll blvit bättre genom tiden

han har ju problem med leven..

på min papaps sida fins det Mkt spår av alkolism tyvärr så har ju vissa av mina syskon fått den genen om de nu heter så

syrran o storebroshan men kan inte klassa dom som alkoliset bara att dom driker lite mkt..

min syrra tog upp de ien kväll att hon har börjat drika lite mkt suget finns där säger hon..

samt på min mammas sida hennes pappa va Alkolist han slågs när han drack iaf på min mammas mamma.

mamma berättade att hon en gång tog en stekpanna o drängde till han när han hade get sig på hennes mamma.

Min pappa var en alkoholist och hade alltid det svårt. Var alltid skylldig pengar hade svårt med hyran, jobbade inte utan bodde hos en "kompis" = Levde på dem. Hade oss kanske 1 gång om halvåret, och vi bodde hos mamma. Allt det fattade jag inte när jag var 9 och neråt men 10 och uppåt så fattar man mera ;) han dog när jag var 10, han blev innebränd och orsaken är fortfarande olöst. Nu 5 år senare så mår jag toppen! Kunde inte haft det bättre, jag kan ju inte gräva ner mej för den händelsen och i vår familj så skämtar vi om detta :) det är skönt och det var ju trisst för honom men det var nästan lika bra att han dog, dels för att han visade för oss 'vad vi inte ska göra' och jag vill nog inte bli uppfostrad av en alkoholist :) Han och mamma var skilda sedan jag var liten så jag var van vid att ha det så. Men jag saknar honom och älskar honom ändå<3

Min mamma var alkoholist fram tills dess att alkoholen hade skadat hennes kropp så illa att hon dog förra året….i min mormors famn när mormor var på besök. Jag fick ta hand om allt som hade med dödsboet själv då jag och min mormor är de enda två i familjen som är kvar….men hon är 80 så att hjälpa till att flytta hade inte ens kommit på tal. Det gick bra trots att det var jobbigt….men med tanke på hur hon hade det mot slutet så kom nog hennes död som en befrielse för henne….

Min pappa har jag inte träffat sedan jag var tre och jag har ingen önskan om att få träffa honom igen heller….

Här är en till med alkoholister i släkten, är uppväxt med min pappa som var periodare, numera nykter alkoholist med några få återfall. Sen är jag även uppvuxen med #26 pappa, även han var alkoholist.

Sweelins pappa dog när hon var 10 år och där fick jag och vår mamma gå in och ta hand om allt. Det är bland det jobbigaste jag någonsin har gjort, att berätta för ett barn att deras pappa inte längre finns.

#26 Jag tror du saknar din pappa mycket mer än vad du säger, vilket är fullt normalt. Och visst, idag kan vi prata om honom och skämta, inte om olyckan men om han som person. Han hade väldigt många bra och roliga sidor oxå, det är lätt att glömma bort!

Hej

Jag var tillsammans med en kille som var alkoholist. Jag visste att han hade problem..men inte sånna allvarliga som det senare visade sej.

I början var det ganska lungt. Han kunde dricka kanske en tre öl om dagen…Jag tyckte egentligen inte att det var ok..men kär o galen som man var så accepterade jag detta då. Månaderna gick och han började trappa upp mer och mer. Det blev både mer öl OCH sprit i VECKORNA. Han började missköta sitt jobb och även förtroendet gentemot mej. Det började ljugas…tror till och med han vart otrogen…smusslas….Han kunde ringa och skälla på mej för ingenting. Grälen uppstod mycket lättare. Han kunde försvinna i flera dagar utan att höra av sej. När han kom tillbaka så skulle jag inte fråga en massa utan bara vara glad….Pyttsan!!!

Så höll det på ett bra tag tills jag fick nog i julas.Då var det mycket dricka och svek. Jag bad han välja….han valde spriten.

Är glad idag att jag kom ifrån. Men saknaden av honom som han är när han INTE dricker finns kvar…..

min mamma har länge missbrukat alkohol, nu har hon ÄNTLIGEN slutat dricka varje dag, men tyvärr på grund av andra orsaker!