Jag och min man har funnit oss promenerandes på delvis parallella stigar under en tid. Det har blivit lite slentrian mellan oss, vi har svårt att uppskatta och se varann etc. Detta kombinerat med att jag är på väg ur ett besök i väggen och han under en del av min sjukskrivning inte heller mått särskilt bra har gjort den intima kontakten till ett undantag snarare än en regel. Vi har nog helt enkelt stressat bort vårt förhållande och har lite svårt att få fatt i det igen. Jag har börjat återupptäcka mina känslor efter mycket hårt arbete med andra delar av mig själv, men han har inte riktigt hittat tillbaka ännu.

Nu har vi följande teori: backa tillbaka en del av vägen och börja om för att se om vi hittar en bättre, gemensam stig att vandra. Mannen flyttar ut under tre månader och då ägnar vi oss åt att återupptäcka varandra och "viet" igen. Att planera saker och aktiviteter ihop, att prioritera och känna oss prioriterade, och sakna varandra när vi inte träffas varje dag, att uppskatta tiden tillsammans och förhoppningsvis få igång känslorna igen.

I början av den här diskussionen tyckte jag det lät som att tillkalla veterinär för avlivning, men nu har jag börjat se det trevliga i situationen. Tänk att få dejta igen! Kanske rentav bli lite nykär igen! Visst kommer det dagar då jag mår lite sämre, då självkänslan sviktar och jag blir lite nojjig, men som jag ser det kan det ju nästan bara bli bättre. Men det bästa (också för trygghetskänslan/behovet) är att det verkligen känns som om vi har samma mål, att inte en av oss är på väg ut, utan vi båda verkligen vill reda upp det här.

Vad tror ni om upplägget? Det är ju så man gör i all annan inlärning när det går trögt eller snett, backar tillbaka ett steg och börjar om. Varför skulle ett förhållande vara något annat?

Nu vill jag egentligen inte höra talas om alla era erfarenheter av sådana här situationer som gått snett, utan jag vill bara höra om goda erfareneheter

/Anneli