Är jag svartsjuk eller vad?
Nu är det så att jag "hade" två polare, nu har jag bara en. Vi kan kalla min kompis för L och min fd kompis LJ.
Förra året så blev jag medlem på en sida. Jag bekantade mig först med L och sen LJ. Jag hade tydligen gått i samma gymnasie med LJ innan hon hoppade av. Men vi la inte märke till varandra då.
Var jättebra kompis med dem, jag berättade för L om att jag hade varit hemma hos LJ. Men L sa att hon inte gillade LJ pga nån orsak. Så jag presenterade LJ för L, så L har blivit kompis med LJ. Kanske jag är svartsjuk, men det känns som det skiter i mig. Jag har bråkat med bägge och sagt att jag känner mig sviken och utanför. Speciellt när de gör saker tillsammans.
Så LJ är förbannad på mig nu (ni kanske ska veta att LJ har kort stubin och är inte att leka med när hon är förbannad). Och L har förlåtit mig och sånt. Men jag känner en sorg när jag kollar L's bilddagbok där hon skriver vad hon har gjort med LJ och sånt…
Jag vet inte om de är dåliga kompisar, eller jag är svartsjuk eller att jag känner en stor rädsla för att bli lämnad. För jag har många gånger har jag alltid fått vara ensam för att kompisarna inte vill göra nåt eller de hittar på nåt annat med andra kompisar.
L vill knappast aldrig prata med mig, för oftast blockerar hon mig på msn. Hon säger det är för att jag är för trevlig att prata med. Ska jag ta det som komplingmang eller?
LJ är typ, en pratkvarn. Lämnade aldrig mig i fred även om jag sa ifrån flera gånger att jag inte hade lust att prata. Det är delvis till att jag bråkade med henne.
Så nu pratar jag knappt med L och LJ pratar jag aldrig med.
Vad tror ni? Är jag svartsjuk eller vad?
![[SharpMissy]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Tja, svartsjuk kanske inte är rätt ord, snarare 'avundsjuk' i så fall. Men hur det nu än förhåller sig med detta så tycker jag att du borde lägga det bakom dig, träffa andra vänner och låta saker och ting vara.
Jag säger detta av erfarenhet. En gång i mitt liv sammanförde jag tre av mina väninnor, vilket jag då tyckte var jävla roligt. Sen gaddade två av dem ihop sig mot mig, för de tyckte jag alltid stod i centrum (eeh.. okej?) Det slutade med att hela helvetet brakade löst, vår vänskap gick åt skogen, och detta är numera 11 år sedan. Men vet du vad? Jag var tvungen att släppa det och gå vidare, men du ska veta att det sved i mig väldigt länge efteråt, känslan av att jag var förorättad och kränkt. Inget av det som de påstod, stämde. Mina brev kom tillbaka oöppnade, vilket gjorde sorgen och smärtan ännu större.
Man överlever. Skaffar nya vänner. Lever vidare.
Mitt råd till dig är att släppa dessa båda, och gör något annat/bättre av ditt liv. Finns massor av sköna männskor därute.
#1 Ja, det känns som inte att jag inte kan släppa det, men jag borde göra det ändå. Jag har ju andra polare att vara med :)
Du kommer att släppa det. Bara ge det en massa tiiid så blir det nog bättre.
Det har gått ett tag sen. L verkar skita fullständigt i mig, så jag funderar allvarligt på att säga upp bekantskapen med henne. För bryr hon inte sig att prata med mig så behöver jag inte vara det tillbaka.
Är så trött på att vara snäll och omtänksam mot folk, men de är inte tillbaka mot mig.
Jag och L pratade ut om bråket och då gav hon mig ett val: antingen vara hennes kompis eller säga upp bekantskapen. Jag vill fortsätta vara kompis med henne. Men jag ångrar och tycker det känns inte lönt att fortsätta med våran relation. Vi kommer ingen vart och hon föredrar LJ…
Så jag ska tänka ut hur jag vill ha det, sen får jag se vad jag gör…
Det är så jobbigt ibland. Det går i periodvis när jag tänker på dem och jag blir arg och ledsen. Men andra stunder tänker jag inte på dem. Mitt humör går i vågor. Men jag lär säkert glömma bort dem, precis som jag har gjort med andra som har sårat mig.
Starta ny diskussion