Jag kan väl tycka att du och pojkvännen får ta hand om er hund själva.

Tycker för övrigt som det låter som gammalt vanligt syskonbråk :) Brukar bli bättre med åren ;)

Och graviditet är förbannat jobbigt de första 4 månaderna :)

förstår din irritation på ett sätt, att du blir ledsen för att hon inte ställer upp mer, men samtidigt det är din hund och hon har inte köpt egen. för att hon inte vill ha någon.. jag skulle nog inte heller orka ta någon annans hund för att vara snäll, bara om jag själv verkligen ville, vilket hon inte heller vill…

Man kan inte kräva att någon ska ställa upp och ta hand om varken djur eller barn. Och även om de en gång sagt att de ställer upp, så har de ju faktiskt rätten att ångra sig om de känner att det inte funkar.

Som jag ser det så är det ju du som valt att skaffa hunden och inte din lillasyster. Dessutom, ska de ha hunden så mycket, så blir den snart osäker på vilken flock som är hans. Hur länge är det tänkt att hunden måste vara där? Kan du inte ha hunden hemma i ditt rum på nätterna? Kan man hålla hundarna åtskilda på dagarna så bör det väl gå på nätterna?

Nej, jag tycker du ska leta fram en annan lösning. Förstör inte din syskonrelation på grund av en hund. Dessutom är din syster gravid, och det är precis som MimmieM skriver, oerhört jobbigt med hormonerna och annat under de första månaderna på graviditeten. Man är helt klart inte sig själv, och är känslig och blir psykiskt överbelastad för mycket små grejor.

Räknade inte med att någon direkt skulle förstå hur det känns, utifrån texten.
Kanske skulle varit lite mer tydliga med att hunden enbart sover där på nätterna, resten av dagen är han här på gården och jag har hand om honom.
Pappa är allergisk, så han kan inte sova här.
Annars hade han gjort det.
Det här var bara en temporär lösning, tills pojkvännen köpt en bättre bil och kan ha med sig hunden på jobbet.
Han väntar även på att få en lägenhet.
Så vi har inte bara lämpat över hunden på henne.

Han flyttade från pojkvännen och hans familj, just för att hans föräldrars hane var riktigt elak mot honom.

Sen kanske jag skulle förtydligat det där med graviditeten.
Det är säkerligen jobbigt, men hon gör såhär med allt.
Allt som går att "skylla på" eller utnyttja till fullo, gör hon.
Och såhär har det varit sedan hon kom in i tonåren.
Det är verkligen på hennes villkor, annars kan man dra åt h-vete.
Och jag skojar inte.

Ville enbart skriva av mig, räknar inte med att någon ska förstå att det inte är ett vanligt syskonbråk.
För tro mig, det är mycket mer än så…

#3: "men samtidigt det är din hund och hon har inte köpt egen. för att hon inte vill ha någon.."

Hon vill ha hund och har haft en, som de sålde efter 3 veckor (av diverse anledningar) och vill ha en ny igen.

Sen är det inte enbart det här med hunden, utan det här blev droppen som fick bägaren att rinna över ordentligt.
Hon har alltid varit väldigt speciell och enormt svår att ha och göra med.
Vilket gör att hon alltid varit, tja hur ska man säga, nästan elak mot oss syskon.
Har ofta försökt hjälpa henne, men hur jag än gör, så får jag bara skit tillbaka.
Även när hon kommer och ber om råd och jag svarar, så får jag skit om inte svaret passar henne.
Det ska vara så det passar henne och på hennes villkor, annars kan man dra dit pepparn växer.
Har länge stått ut med detta, men nu orkar jag inte längre.

Ni får skriva vad ni vill eller tro vad ni vill.
Ni kommer ändå aldrig kunna sätta er in i hur jag känner just nu och hur det här är.
Vilket iofs är bra, för relationer (vare sig det är familj eller inte) som inte är bra, är aldrig roligt.

Det var väl allt jag hade att skriva…

#7. Man är ju alltid två om att inte komma överens ;)
Det är bra om man själv funderar över vad man har för del i att situationen ser ut som den gör.

#8: Tro mig, har funderat många gånger varför hon är/säger sådär.
Men 99% av gångerna kommer jag inte fram till någonting.
Har bett mina föräldrar om råd flera gånger, ang detta.
Men de bara säger att det inte är något att göra, hon är sån.
De har också svårt att tas med henne, precis som jag.

Jag vet att jag inte är guds bästa barn, men jag försöker att alltid vara snäll och hjälpa min familj och mina vänner.
För jag vet att jag vinner ingenting på att vara kort i hur jag är, eller elak.
Då blir jag den som förlorar mest på det.

jag känner igen mej tycker jag, även fasst jag inte har nån sån relation med någon. Men jag kan ändå känna lite hur de känns (konstigt!) men jag vet inte vad de är för känslor riktigt.

vet inte vad jag ska säga, men jag ogillar verkligen människor där allt bara handlar om hon/han och alla andra kan fara och flyga.

#4: Självklart har hon rätt att säga nej.
Men kan man inte göra det utan att använda en massa mindre trevliga ord?