Jag vet inte om det var det jag hade när jag födde sonen. Men jag tappade sugen på allt. Även på nyfödde sonen. Ville bara han skulle växa upp och bli stor. Jag fick inte mycket till hjälp av hans pappa…varken då eller nu heller.

Förlorade mycket blod under förlossningen och höll på att mista livet….tror kanske det kom en chock av detta senare när jag förstod hur pass allvarligt det egentligen blev.

Efter hand som tiden gick så mådde jag bättre och bättre. Men allt resulterade i en skilsmässa då pojken var 1½ år.

Depression vet jag inte, men visst, jag grät mig igenom de fyra första månaderna av min förstföddes liv. Varför? För att förlossningen gick åt helsicke, det slutade efter två dygn med att jag blev sövd och akutsnittad. Jag var inte beredd på att det skulle hända. Jag hade gått hela förlossningsarbetet ut, och snubblade på mållinjen. Jag var snuvad på förlossningen.

Personalen på BB var hårdhänt och tjurig, jag var känslig och fick bara negativa erfarenheter den gången. Amningen fungerade inte, jag kände mig misslyckad när jag inte kunde ge mitt barn mat.

Sen fick han kolik som varade till han var 4,5 månader gammal. Han skrek dag och natt. Min mamma lade sig i med alla jävla goda råd. BVC babblade om sina råd som var moderna och stred mot allt vad min mamma sa. Jag var rådvill. Oerfaren. 23 år gammal och lyssnade på alla andra än mig själv.

Jag grät mig igenom den första tiden. Men en dag fick jag nog. Jag bestämde mig för att sluta lyssna på mamma. Sluta lyssna på BVC. Bara lyssna på mig själv. Jag lyfte över min lilla son till min egen säng, lät honom sova nära, nära. Jag gjorde som jag kände var bäst. Det var som att vända en hand. Allt blev så himla rätt, även om amningen var förlorad så fick han i alla fall ersättning.

De andra två barnen har kommit till världen under betydligt lugnare former (planerade snitt) och så har jag ammat dem ända till de var 9 månader gamla. Och aldrig någonsin, har jag lyssnat till någon annan än mig själv och mina egna modersinstinkter..