Jag skulle behöva lite hjälp på vägen för att se det positiva i tillvaron nu när det känns lite väl mörkt.

Jag kan väl börja med att berätta att jag inte har några vidare erfarenheter av förhållanden. Jag har blivit bedragen vid ett flertal tillfällen och min sista pojkvän (som det tog slut med för lite mer än ett år sedan) behandlade mig väldigt illa. I efterhand har jag förstått att han lider av en narcissistisk personlighetsstörning. Han "dejtade" mig under mer än ett års tid, sade sig tycka om mig men inte vara kär och inte vilja ha ett förhållande. Samtidigt betedde han sig som om han var intresserad av ett förhållande, han bjöd hem mig till sina föräldrar på middag, höll mig i handen ute på stan och sände ut väldigt dubbla budskap. Jag var oerhört förälskad i honom, vilket var första gången jag kände så starkt för en annan människa och jag ville verkligen försöka få ett förhållande med honom med tanke på mina känslor. Efter mer än ett års dejting blev vi ett par, i tre månader. Därefter dumpade han mig. Jag var fullkomligt förkrossad; hade då blivit mentalt nedtryckt av honom under flera månaders tid, var inne i en djup depression och led av kronisk smärta. Det tog mig nio månader att bli kvitt mina känslor för honom och stå på benen igen.

Under tiden jag var inne i min bearbetningsperiod, började jag maila med en kille över nätet som jag ganska snabbt fick djup kontakt med. Han vet om hela historian med exet och övriga delar av mitt liv (jag har förlorat många närstående på väldigt kort tid). Han visste hur sårbar jag var och hur lite tillit jag har till mänskligheten efter mina upplevelser. I april i år fick vi för oss att träffas och jag fick känslor för honom; han var omtänksam och verkade uppriktigt intresserad av mig som person. Jag smälte sakta men säkert, allt eftersom han visade mig sin uppskattning och betedde sig kärleksfullt gentemot mig. Vi började dejta regelbundet och efter ett tag frågade jag honom om han var ute efter något seriöst eller bara lite lek för stunden. Naturligtvis var han ute efter något seriöst, menade han. Han sade att han var kär i mig, bjöd hem mig till sina föräldrar och bröder, berättade att han inte hade varit så lycklig på länge och att det var tack vare mig, med mera. Trots mina erfarenheter, valde jag att lita på honom. Jag ansåg mig inte ha någon anledning att misstro honom och försökte bortse ifrån mina tidigare upplevelser. Mina tillitsproblem är endast förknippade med kärleksförhållanden och jag tänkte att enda sättet för mig att bearbeta dessa svårigheter är i en relation och inte på egen hand där jag lever singelliv och inte behöver kontronteras med dessa känslor.  

Så, helt plötsligt, började han undvika mig. En vecka gick utan att jag hörde av honom och jag gick som på nålar. Till slut skrev jag ett SMS och frågade rakt ut om han undvek mig och fick som svar att han inte var redo för ett förhållande. Jag förstod verkligen ingenting, upplevde det som om han helt plötsligt hade vänt i motsatt riktning. Jag ringde upp honom när jag fick hans SMS-svar och då sade han att han kunde tänka sig att fortsätta träffa mig och ha en sexuell relation, men jag skulle inte förvänta mig något annat av honom. Någonstans där fick jag panik och påmindes om min och exets odefinierade relation. Jag sade blankt nej till att fortsätta träffas och skällde ut honom för att han hade gjort som han hade gjort. Jag kände mig utnyttjad.

Detta var droppen. Som jag känner nu, vågar jag inte ge mig in i en relation med någon igen. Jag har blivit bränd alltför mga ggr och har tappat tilltron till mänskligheten och hoppet på kärlek. Faktum är att jag är mest arg, med tanke på att killen ifråga visste om hur jag hade blivit behandlad tidigare och att han ändå valde att göra något liknande mot mig. I dagsläget är jag mer arg än ledsen, men främst… cynisk, tror jag. Sådan vill jag inte vara. Jag är van vid att jag utvecklas av svårigheter, men detta gör det svårt för mig. Stark är jag, det vet jag, men även känslig. Jag är övetygad om att jag förtjänar bättre än såhär och situationen gör mig förbannad. Jag VILL faktiskt våga uppleva kärlek utan rädsla för att bli sårad och jag vill definitivt inte bli bitter och sky relationer i all framtid. Samtidigt känner jag att jag både vill och behöver fokusera på mig själv ett bra tag, bygga upp mig själv och finna trygghet runt omkring mig. Jag har inte energi nog att lägga på någon annan än mig själv just nu.

Jag är egentligen optimistiskt lagd i grunden; är van vid att försöka se saker och ting från den positiva sidan och hitta meningen med allting. Jag tvivlar inte på min förmåga eller styrka, inte ett dugg faktiskt. Livet har lärt mig att jag klarar precis allt och däri har jag en slags trygghet. Likväl tänker jag att det skulle vara trevligt om det kunde hända ngt positivt för en gångs skull och att saker och ting kunde fungera för mig, för det anser jag mig verkligen vara värd efter allt som har varit. Jag tycker inte alls om min cynism. Dessutom är jag villig att arbeta med mig själv, för jag är en person som aldrig stagnerar. Jag vill komma ur det här tankesättet; sluta bygga murar och våga.

Men; hur?