Man får bita ihop. Det gör jag.
Och jag får pikar väldigt ofta.

Fast jag har faktiskt inte lust att bita ihop. Då jag verkligen tycker det är pest och pina. Bara inför den här gången mådde jag dåligt flera dagar innan. Och det hade varit en annan sak om det hade varit okej, då hade de gått bättre nästa gång. Men när jag vet att de kommer vara exakt samma sak nästa gång. Då har jag ingen lust, eftersom jag mår dåligt av det…

Pojkvännen har sagt att han förstår och jag stannar hemma då han ser att jag mår dåligt av det. Men jag tycker de är tråkigt, och han blir ju ledsen (inte på mig, men på att det är som det är)

Min kille blir också ledsen om jag inte hänger med.
Så då offrar jag mig.

Du behöver ju inte hända med var gång, men ibland får man göra det tycker jag.

De gånger du ska med kan ni ju se till att ni bara stannar någon timme.

Jag tycker också såna sociala situationer är jobbiga, men det beror inte på folket. Jag kan följa med och hälsa på hos makens släktingar men helst bara över en fika.. maken är inte ovan vid mina gråtattacker och illamående så att säga *S*. 
Kan ju vara så att de inte tror att du vill snacka, själv tycker jag att det är jobbigt med folk som frågar saker..
Du har ju bara träffat dem en.. ja just två gånger kanske blir bättre nästa gång, (det brukar det bli för mig iaf). Sen om killen din vet hur du känner så kan ju han få med dig i samtalen om du känner dig utanför. Annars vet jag inte att du måste åka och hälsa på hans släkt varje gång precis..

jo man måste faktiskt offra sig. Jag följer med för Johannes skull. Det är nåt speciellt mellan en son och sin mamma. Det är viktigt för Johannes att jag och min blivande svärmor kommer överens

Jag tycker inte man måste offra sig.. Om det är jobbigare för mig om jag följer med än för min pojkvän om jag inte följer med…
Dock tycker jag det är väldigt tråkigt att hans familj är onitresserad av sin sons flickvän… jag tycker det är ohövligt mot mig, och väldigt respektlöst mot min pojkvän…

Hade det bara varit att jag tyckt det varit tråkigt och lite små jobbigt hade de väl vart en annan sak, men när det ä ångest och hyperventilation och gråtattacker inblandat… då tycker jag att de är skillnad..

Man får såklart kompromissa. Under ett helt år träffade jag inte hans familj och det mådde johannes väldigt dåligt av men jag mådde psykiskt bättre förutom att det var tråkigt att se johannes nere för detta. det hela slutade med att jag och johannes bråkade oftare pga detta. nu träffar jag dom ibland, typ en gång i månaden, jag och johannes har aldrig haft det bättre hemma.

självklart är det annorlnda om familjen trycker ner flickvännen, det gäller att först ta ett snack med pojkvännen, kan inte han se att familjen gör fel så uppstår ett stort problem.

Det är viktig för flickvännen att hon inte är ensam nder dess middagar. pojkvännen måste vara på hennes sida.

Min pojkvän är väldigt förstående, men jag tcyker bara det är så sjukt trist att de bli så här…
Får väl se när vi ska dit nästa gång (lär väl dröja länge) och se hur de känns inför det.. men just nu känns det inget roligt..

Men du får ge det lite tid, du har bara träffat den en gång, kanske hade dem en dålig dag?
Synd att du ska dra alla över en kant med en gång, bjud lite på dig själv så kanske dem bjuder till backa och om dem inte gör det, tja ja då vet du ju vart du "har dem".

Driva, visst har du rätt. Man måste absolut INTE offra sej och följa med på varesej släktträffar eller vän-middagar, bara för att göra sin partner glad, när det är så pass att man känner sej obekväm i sällskapet.

Om man känner att man måste offra sej och må rent ut sagt dåligt före man ska träffas, som ska föreställa en "glad tillställning", så är det något som inte stämmer.

Varför ska då en person (du?) offra sej för att göra dom andra glada, när dom ändå behandlar dej som luft? 

Att våga säga NEJ tack! kommer med åren, när man struntar i vad andra tycker, hur kär man än är. Riktig kärlek ska tåla att man avstår från att träffa sin svärmor som behandlar en som luft eller nonchalerar att man ens finns. Dom är klart oförskämda mot dej!

Det är hans problem som man och son att reda upp situationen hemma med sin familj och hur dom behandlar dej som hans flickvän. Gör han det inte nu kommer det INTE bli bättre längre fram i relationen, jag lovar dej (av egen erfarenhet). Det här är inte ditt problem, kom ihåg det och gå och fika med nån rolig kompis istället, som gör dej GLAD!   :-)

 Driva!!ett tips..Ta o bjud hemm dom så att du lärkänna dom på hemma plan..

 För det kan ju vara så att du har missbedömt dom.."detta är bara ett tips".

  Känner du att du inte kan mä dom. så låt bli att gå med…

Jag hade ångest lääänge var gång vi skulle din hans föräldrar. var gång fick jag pikar o dyl.

Men jag gick emot min rädsla, annars kommer man aldrig förbi den. Nu bryr jag mig inte om pikar o dyl och säger till när det blir för mycket. Gillar fortfarande inte att träffa dom, men som sagt gör jag det.

Han offrar sig för mig, då gör jag det för honom också.

Men man måste våga prova mer än en gång. Det kan ju faktiskt vara så att dom hade en dålig dag. Din kille kan väl säga till sina föräldrar att dom ska prata mer? Att dom ska anstränga sig lite mer.

#10 om man aldrig offrar sig så är man ingen bra partner. Det finns alltid undantag men man måste kompromissa om man vill ha ett bra förhållande.

Sen handlar det inte om att göra familjen glad när man följer med utan att man gör pojkvännen glad.

Man behöver inte följa med varje gång såklart men nån gång då och då absolut.

Undantaget jag menar är sålänge det inte ger psykiska men.

Kan tillägga att killen föräldrar faktiskt laggt av med sina pikar nu :) Oerhört skönt.

Skulle gissa på att killen sade till på skarpen.

Jag hade problemet att min mans pappas familj tyckte illa om mig och hans mammas familj älskade mig innan jag blev gravid (var ihop två år på distans, blev gravid 2 veckor efter vi flyttat ihop)

Jag ogillade hans styvmamma och pappa, men nu älskar jag dem. styvmamman packar ihop en massa bebisgrejer och stöttar mig inför förlossningen medans hans mamma verkar tycka mindre om mig sedan jag blev gravid.. Hoppas dock bara att det är inbillning

#15 Ja, saker och ting kan förändras med tiden.

Jag hade samm vibbar förra gången jag var där också, liksom att man knappt får ett hej när man kommer, första gångerna man träffas (okej om man känner varandra), tycker jag yde på en väldigt ignorans..

OPch efersom min pojkvän ine heller direkt gillar sin familj gör ju ine saken bättre..

Jag tror ine de ogillar mig, de bara total struntar i om jag är där eller inte..

Man ska absolut inte offra sig.MEN kanske det inte bara är deras fel att det är stelt  och tråkigt.Hur beter du dig själv? Sitter du där tyst och inte ens försöker säga något  i så fall har du dig själv att skylle lite.Man måste bjuda lite på sig själv ta lite smällar eventuellt för så är det bara.Till slut lär dom känna dig och då kommer allt bli bättre..Men som sagt DU måste oxå bjuda till lite.

Jag har en svärdotter sen 4 år tillbaka.Hon sa inte flasklock på ett par år..Jag började prata lite enskilt med henne  och sen kom hon till mig osv osv.Men henne hade jag jättesvårt att prata med.Det är inte roligt med folk som bara sitter och glor..eller svarar ja och nej på allt..Nu går det mycket bättre.Så ge det tid och sluta inte följa med för då är det kört för all framtid..

Absolut inte offra sig?

Om min partner inte hade offrat sig ibland för min skull, då hade vi nog inte haft ett förhållande. Det handlar om att ge och ta.

Självklart handlar det om att ge och ta, men samtidigt skulle aldrig jag begära att mina sambo gjorde något för mig som han mådde sjukt dåligt av!

Sen kan jag säga att nog försöker jag allt. Försöker vara med i samtal, och visa att man finns, men om man inte blir insläppt är det väldigt svårt att komma in i samtal när man är ny i en grupp.
För man vill ju inte vara för "påträngande" heller….

Handlar inte det litegrann om social kompetens, att kunna hantera människor i olika sociala samanhang?! Varesig man uppskattar dem eller inte. Jag kan iaf tycka att man åtminstånde kan försöka göra sitt bästa när man träffar sin pojkväns familj och släkt. Blir man inte tilltalad kanske man får visa att man finns och våga ta plats. Det är lite upp till en själv också.. i alla sammanhang!

Ja, för familjen är ganska viktig. För de flesta iaf.
Så jag tycker iaf att du ska ge det ett par gånger till Driva.

Kanske är hans familj lite trögstartade bara :)

#19 Precis!

Ge och ta… viktigt viktigt

Jag är ju själv lite "socialt missanpassad" men det brukar funka bättre om folket jag hälsar på eller som kommer och hälsar på vet att jag har lite fobi, de kanske har blivit lite förvarnade av maken ;) ..
..och att träffa många samtidigt brukar generellt vara jobbigare än att bara träffa någon/några för mig..

Men nu var detta kanske inte det som var ditt problem.. utan att du tycker att de ignorerar dig och det känns jobbigt, du försöker ju iaf..
Ja, du har ju iaf killen att snacka med.. kanske är de bara trögstartade som Hera säger..  all fokus kanske var riktad till födelsedagsbarnet nu..
ge dem en till chans ;)

#21 Självklart måste man visa att man tar plats, och jag försökte, men när man bjuder på sig själv och berättar saker när man väl kommer in i samtalet och möts med ett leende och nick och sen inget mer, så är det väldigt svårt att fortsätta, utan att känna sig på trängande.

#24 all fokus var inte direkt riktad mot min pojkväns syster, nästan ingen.. 

Jag vet att min pojkvän blir ledsen också för att jag tror han känner att det är för att jaf är hans flickvän som det blir så också. Han kommer som sagt övrenens med sin familj, inte så mycket mer (vet iof inte hur de känner).
Vilket gör att jag känner att de kanske är bättre att han kan åka dit själv,  så slipper han dels att jag mår dåligt innan, och se mig må dåligt, och bli upprörd efteråt.

#25 Ja, du måste ju självklart göra som du vill och känner är bäst. Men om du inte ger det lite mer chanser finns en risk att ni aldrig kommer lära känna varandra. Och det är inte kul.

Du är dessutom ny i familjen OCH yngre. Det borde höra till allmän hyfs av dom äldre + övrig familj att hälsa dej välkommen med att bjuda in dej i samtalen och vilja veta mer om vem deras son träffar! 

Jag är mer än dubbelt så gammal som dom flesta som svarat här, och troligen också därför ser det med helt andra ögon. För oss skulle det vara otänkbart att våra barn kom hem med en flickvän/pojkvän och vi inte gjorde allt för att få henne/honom att trivas hos oss, oavsett blyg eller "mindre social".

Så det handlar inte bara om social kompetens - utan även om folklig vett i hur man uppför sej mot sina gäster.

Instämmer tillfullo med Hjortronsylt!!

#27 Tack, de är precis så jag känner!
Sen tycker jag också det är respektlöst mot min pojkvän, att de inte vill lära känna hans flickvän…

Skulle det vara en idé att din pojkvän talar med sin familj om att DE gör DIG obekväm? De kanske är så pass hemmablinda att de inte ser det. Du är ny i familjen, de har inte hunnit läsa av dig och kanske inte är såpass öppna som man önskar att de vore. Men om deras egen son sätter ner foten och säger att det inte är acceptabelt… skulle det fungera?

Jag har problem med min sambos syster. Hon kommer in i MITT hem talar om för mig hur jag ska göra, när det gäller våra grejer och vår hund, ber jag henne att inte göra nåt och sen gör hon det ändå, blir hon jätte arg. Sist hon var här kände jag att jag inte kunde ta det och blev riktigt arg (först lägger hon sig i, sen går hon emot mig, sen gör hon det ändå jag bett henne flera gånger att inte göra) och tänkte att om jag bara tar det, kommer hon tro att det är ok att fortsätta köra över en. Då åkte hon hem sina 40 mil utan att säga hejdå, och dom har inte haft kontakt sen dess och det är flera månader sen. Jag vet vad det bottnar i, jag är en konkurrent om hennes älskade bror. Men gör det mig till en slagpåse, eller nån att köra över? Jag kan faktiskt inte ta det och bita ihop. En släkting har problem med sin svärmor för hon satte aldrig ner foten från början. När hon kom hem från semestern hade hennes svärmor möblerat om, en annan gång skulle hon frosta av frysen när dom var borta och när dom kom hem var det vattenskador i köket. Det blir lite väl mycket när det inte är att bita ihop några timmar när man är iväg på middag, utan när det tar sig in i ens egna hem. Det finns en gräns. Ska man tvingas ta nåt bara för det är partners familj/ släkt? Om det hade vart en kompis som hade betett sig så hade man kanske sagt upp bekantskapen. Jag skulle då inte vilja att en kompromiss i mitt förhållande innebär att min kille ska må dåligt ibland och känna sig kränkt. Man väljer ju inte ens sin egen familj, varför måste man välja sin partners? En fråga till alla, om partnerns familj gärna lägger sig i hur det ska se ut hemma, barnuppfostran när det gäller gemensamma barn och/eller hur man ska spendera sin tid. Ska man då gå med på det, om partnern inte har nåt emot det? Är det att kompromissa, att låta en tredjepart ha del i hur man faktiskt ska leva sitt eget liv?

ElinKee; dela gärna upp texter i stycker, iaf då dom är så långa som ditt inlägg. Kan vara svårt för vissa att läsa om allt är i en stor klunga :)

Ingen taskigt menat, bara ett tips så fler klarar av att läsa det :)

#30 tyvärr har inte min pojkvän speciellt bra kontakt med sin familj, han pratar sällan med dem och jag tror inte han skulle kunna ta upp en sån sak…

i början satt jag bara och observerade och sa inte så mkt. nu är det lite bättre. även om det alltid kan bli bättre.

men jag lovar, det hade inte blivit så här om jag inte följt med och lärt känna dem bättre och bättre.

samtidigt är jag en person de tar längre tid att lära känna och få sig att öppna sig. inget fel men de krävs mer tid då.

min sambo kommer jättebra överrens med min mamma och lillebror, han far t.o.m själv till dem när han skulle hjälpa min bror med datorn.
dock så är det steltare med min pappa, men de beror på att jag och pappa inte har värsta-bästa-relationen.

men fortsätt nöta så kommer de nog gå lite bättre
men dock i en dos som du är nöjd med..

#33 Om de har dålig kontakt, är det då så viktigt att du är med? Kan inte han fixa sin relation till dem först? Det är en sak att kompromissa, en annan att ofra sig. Offrar man sig så mår man dåligt och det tror jag inte att han vill att du ska göra.