Brukar inte fundera så mycket på det där med döden. Mer än att jag gjort klart med hur jag vill ha det, om jag skulle försvinna iväg oplanerat.

Har haft en hel del funderingar runt det tidigare, men det är ju inte så mycket man kan göra för att påverka det. Jag försöker leva mitt liv som jag vill leva det, så far jag väl iväg till Nangiala när det är dags helt enkelt.

Jag har aldrig varit på begravning, så nära folk har jag inte förlorat. Jag har dock förlorat personer som jag varit med och hållt minnesstund för.

jag är sjukt rädd för döden. det e riktigt jobbigt

Jag är rädd för döden, men mest för andras skull.

vad menar du för andras skull?

Att om jag dör,, hur dåligt t.ex min familj hade mått. Eller om mamma dör hur dåligt jag hade mått och familjen.

Nej, det är jag inte. Fast jag är säker på att leva tills jag är närmare 100 ;) Men om det inte skulle bli så har jag talat om för maken hur jag vill ha begravningen, skall skriva ner det också. För mig känns det viktigt att det blir som jag vill, så att det verkligen blir en personlig begravning för mig och inte bara en i mängden. Det är ju sista chansen att få vara i centrum ;)

Har förlorat många nära nydligen. Har även varit i självmordsträsket ett flertar ggr.

Jag vet inte om jag skulle orka med om någon mer närstående gick bort (bortsett från ex ålderdom eller väldigt lång tids sjukdom) med tanke på att jag förlorat min mamma och hennes man genom självmord på tre månader. 

Jag är rädd för döden, kanske därför jag finns i dag? Och glad är jag för det vill jag lova.

Jag är inte rädd för att dö, fast har ingen lust att göra det än på bra länge :) Men jag får ångest när jag tänker på att de jag älskar kan/ska dö ifrån mig en dag.

Skulle inte säga att jag förlorat många närstående. Men de jag förlorat har nästan alla varit för unga och gått bort hastigt, så det har varit tungt.

jag är inte rädd för döden, dö ska man göra och det kommer när det kommer….

jag är väldigt rädd för döden ibland. får nästan panikångest, inte så att jag svimmar direkt. men tillräckligt jobbigt ändå. och det har alltid varit rädsla för att jag själv ska dö. men egentligen är det nog en rädsla för det oändliga, det eviga. det där stora som inte går att få grepp om. men alltid när jag tänker på döden så kommer jag ju oxå att tänka på den där evigheten. under dom tiderna i mitt liv då jag lyckats intala mig att reinkarnation stämmer så har det varit lite lättare. evigheten har man inte tagit itu med, men man har gjort något åt problemet med att inte existera.

tycker så mycket om livet, vill inte det ska ta slut. men ibland så tänker jag att det kanske vore bättre att möta den här rädslan, och få slut på den. enda sättet jag kan komma på för att göra det, är att dö. så ibland tycker jag att det vore skönt att dö, för då är det gjort. precis som med att ta blodprover.

på sistone har jag oxå börjat bli rädd för att förlora de i min närhet. min mamma har fått cancer igen, då blev jag lite rädd, när jag tillät mig att bli det. ibland är jag oxå rädd att förlora pappa, då han fyller 70 nästa år, inte ovanligt att folk dör då, även om han är frisk. är oxå ständigt orolig för mina djur. det är nog något av det värsta, att de skulle dö på något hemskt vis.

de enda som dött som jag känt är min farmor (de andra dog innan jag föddes eller var tillräckligt stor för att ha en relation till dom) och några gamla bekanta till familjen. samt en massa husdjur.

Jag har "bara" förlorat en. men det var den människa jag älska över allt annat, min mormor.

Jag var tio år, jag är uppväxt med familjemdlemmar inom vården så oavsett man ville eller inte så hörde man och lärde sig olika termer osv inom vården så förstod väldigt mycket av vad som hände. Det visste inte mina föräldrar så när dom började snacka om det som kallas familjedropp (näring och medicin den sjuke får bara så att familj och vänner hinner säga hejdå) så snackade dom om det medan jag var där, dom trodde inte att jag förstod men… de månaderna kommer jag aldrig att glömma och det har tagit mig hela 11 år att finna mig i det hela. har så länge tyckt att det var orättvist osv. hon dog när hon var 50 liksom.

Jag är inte rädd för döden alls.

Har förlorat alldeles för många för att
man ens ska orka bry sig längre.
Dör man så dör man, visst de är tråkigt
men de finns inget man kan göra åt de.

2006- 4 vänner dog
2007 - 6 vänner dog
2008 - En kille som ja va stöd person till dog ( 15 år )

Ska ja behöva tänka på de så resonerar ja ändå
bara att de finns så många personer som inte förkännar
att leva, så de finns många som förkännar de, därför
så skall saker hända dom andra som ej förkännar de.

Men svar på frågan: Är inte rädd för döden…

Nej jag är absolut ej rädd för döden

Är jätterädd för döden, och att mina nära och kära ska dö. Får ångerst bara av att tänka på det.

Inte rädd för döden, inte rädd för att dö, däremot rädd för att inte få leva längre. Rädd att andra ska dö också.

Jag är inte rädd för döden. Vi ska ju alla dö och det är ju inget man kan ändra på, även om man skulle vilja kämpa emot pga rädsla.

Det är inte svårt att dö. Det är tvärtom väldigt enkelt. Det är att leva som är det svåra.

Jag har förlorat min pappa från jordelivet, men det är vad jag förmodar helt i sin ordning och jag är helt säker på att han finns kvar och att vi ses igen när jag dör.

Men jag tänker ofta på att mina barn kan dö, och att jag nog inte skulle orka leva vidare då.

Ja! Jag kan få panik-känslor när jag tänker på döden. Inte på döden i sig, men vad den innebär. Att inte kunna krama personen mera… Att själv inte få finnas längre. Att min kropp, mina tankar, minnen, känslor, erfarenheter bara ska försvinna.

Och ja. Min farfar. Min morfar. Min kusin. Bosse. Min farmor. Mitt syskonbarn. Min arbetskamrat. Min svärfar. Min mormor.

Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig. (Werup)

De döda försvinner inte. Vi bär dem med oss inom oss. Vi kan träffa dem när vi vill. (Var det en trösterik poet som sa. Cletus heter han.)

Jag är inte rädd att dö själv men tycker att livet går alldeles för snabbtskulle vilja ha 100 år till för att hinna med allt jag vill göra innan kroppen säger ifrån.Jag är dock rädd för  att förlora nära och kära …

Jag är rädd för att de jag älskar ska dö, då skrämmer döden mig riktigt mycket.

Men jag är inte rädd för att själv dö tror jag, kanske HUR man dör i så fall. Och som någon annan skrev så är jag rädd för att inte få leva mer.

Jag kan ha riktigt konstiga, djupa tankar om det där. Och då mår jag verkligen inte bra.

De kommer oftast in på att- vad händer efter döden? Om jag inte blir någon annan, kommer jag då vara i intet i evigheter- och hur länge är evigheter? Ska jag bara vara i evigt mörker och veta om de? och när tar de slut?
Och om jag blir någon annan kommer jag ju inte ihåg mitt förra liv. Hur länge ska de hålla på så då egentligen, Att föddas på nytt? Ska de då hålla på i evigheter?

Så jag är nog mest rädd för evigheten i sig tror jag. Ett evigt mörker som aldrig, aldrig, aldrig tar slut. eller ett evigt byte av liv som aldrig, aldrig, aldrig tar slut:P

Så neeh, jag är inte rädd för döden i sig men jag är rädd för att inte få leva eller bli fast i evighet. De som är svårt är livet.

nu babblar jag hemskt värre:P

Dessutom är jag rädd för döden iom andra. Hatar tanken på att mamma ska dö innan mig. Jag vet inte om jag klarar det!

Nej, jag är inte rädd för att dö själv. Efter att ha jobbat som usk i 15 år, ser jag döden som en befriare. Men visst kan jag förstå att man kan vara rädd för att dö. Jag är mest rädd för att de jag älskar ska dö snabbt utan att jag får säga farväl eller att de ligger år ut och år in och tynar bort, blir en person som man inte känner igen. Visst har jag anhöriga som gått vidare och det finns dagar då jag tänker på dem, är ändå glad att de slipper lida längre, att de har fått ro och slipper ha svåra smärtor.

egentligen inte… Det som ger mig mest ångest om jag själv skulle dö är vart illrarna skulle hamna och jag vet ju att ingen förstår dom riktigt så bra som jag gör…. Sånt kan ge mig total ångest…

Jag är inte rädd för döden för egen del men jag är livrädd att förlora mina nära och kära.

Nope, vi skall alla dö någon dag. Ibland önskar jag dock att jag värdesatte livet lite mer men men.

Jag tror att alla är rädda utan att man vill erkänna det, jag själv är livrädd.
Jag har förlorat min morfar och det var för fyra år sedan =( Och snart förlorar man väl farfar oxå :/

Ja, otroligt rädd. Eller inte för själva döden utan bara för hur jag ska möta den.
Jag har förlorat min gammelmormor, gammelfarmor och husdjur. Det är så jäkla hemskt.

Ja, otroligt rädd. Eller inte för själva döden utan bara för hur jag ska möta den.
Jag har förlorat min gammelmormor, gammelfarmor och husdjur. Det är så jäkla hemskt.

Skulle jag dö idag är jag rädd för vad som händer med mina djur.

#28 håller med! Finns ingen som jag vet om som skulle verkligen kunna ta hand om mina djur. Men sånna tankar gör en bara ledsen.

Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för att dö nu.. Ibland då man har fått panikattacker så känns det ju som man skall dö.. och då blir man så hemskt stressad och tänker vad faan, inte nu vad jobbigt, jag vill inte!! Man har ju sin älskling och saker man vill göra i livet först.. *S*. 
Men jag ser också döden som en befrielse.. något skönt "slut" på livet, iaf vad jag inbillar mig. Har flera nära släktingar som har dött, bl.a. min pappa och fyra av hans syskon, mormor och morfar.

Jag är inte rädd för döden utan för vad som händer sedan. Jag vill inte att allt är svart och slut. Jag vill inte vara borta. Jag önskar att det finns ett paradis eller en fortsättning genom att födas ännu en gång.

Naturen består av kretslopp. Nog borde livet också göra det.

Men jag är livrädd för att dö för tidigt. Utan att ha fått barn eller utan att känna mig redo.

Jag är rädd för döden. Undrar hur det är sedan. Tänker oxå på mina katter, som jag eventuellet har då. Dom jag har nu kommer troligen att dö före mig. Usch blir mörkrädd bara jag tänker på det. Har ju misst både min Kära Mormor och Mamma. Några på pappas sida är oxå borta sedan några år. Så man går ju och funderar ibland. Min mamma blev ju inte så "lastgammal"så jag undrar ibland hur gammal jag kommer att bli. Det  vet man ju aldrig i förtid.

JA! jag är väldigt rädd för att dö.

//Wizy

Nej jag är inte rädd för döden.
Min farmors föräldrar och deras syskon har gått bort nästan allihopa men det känns bara naturligt, även om man naturligtvis tar det hårt just då.
Förra året gick en nära vän till familjen bort ganska oväntat och året innan gick en bort efter att ha varit sjuk länge så jag har nog varit ganska skyddad från sånt.

Jag är jätterädd för döden! :(

Jg är inte rädd för döden, eftersom jag tror på att komma till en mkt bättre värld efteråt..

farfar, gammelmormor och två låssasmorfar har dött under de senaste åren.. farfar var jobbigast att komma över, först nu efter 3år som jag börjar komma över det lite..
Ofta befann han sig i mina drömmar, nästan varje natt det första året, nu är det lugnare, men visst kommer han och besöker mig, tröstar mig när allt är som jobbigast och visar att döden inte är något farligt! :D

Jag e lite rädd för döden.. jobbar ju i äldreomsorgen o där e ju döden en naturlig del i det..

på 5 år förlorade jag min farfar, mormor och farmor..

för min egen del e vill jag inte dö nu även om jag har det kämpigt just nu.. jag tror att tiden e bestämd när man ska dö..

Glömde skriva i #35 att min morfar dog för ca 5 år sen i cancer. Han betydde jättemycket för mig och min familj. Vi bodde grannar och det är verkligen jättetomt utan honom!

Jag är inte rädd för döden, händer det så händer det liksom. Många älskade vänner väntar på mig där på andra sidan. Och visst, det kanske blir jobbigt för de efterlevande men samtidigt så är döden nog det mest naturliga som finns. Är uppfostrad med en relativt sund inställning till döden så ja, jag är inte rädd för den helst enkelt :)

Inte det minsta rädd för döden i sig, men däremot att det ska göra ont innan eller att man får dödsångest, typ.

Läs boken "Många liv många mästare"  av Brian L Weiss. efter den boken fick jag fått ett "bra tänk" vad det gäller döden/meningen med livet. Tror på reinkarnation både före och efter den boken, men ser väl livet ur ett annan synvinkel efter boken.

Läs, läs, läs! =D

Jag är inte rädd för min egen död men däremot orolig för att mista någon ur familj- eller vänkretsen.

Mina önskemål om hur jag vill ha det har varit färdigt länge.

Inte rädd för döden men däremot hur man dör. Hmmm måste fixa sista viljan så dom vet hur jag vill ha det.

Arbetar nära döden. Haft patienter som tittat mig i ögonen med ångest i blicken och sedan dött knall och fall under mina händer trots mina hjärtkompressioner. Arbetar just nu delvis med palliativa cancerpatienter och försöker göra allt för att skapa god, fridfull, smärtfri och kärleksfull död.

Är inte rädd för själva döden så sett. Den egna döden känns heller inte skrämmande, då tar det ju bara slut. Finns iofs ett par sätt som jag spontant känner att jag inte vill dö på….kvävas till döds tex som de lungsjuka eller ALSsjuka. Det är ångestladdat.

Däremot blir jag ju livrädd om jag börjar tänka på att någon av mina nära och kära ska dö, inte för själva döden då heller, men ur ett egoistiskt perspektiv, de försvinner och jag skulle bli halv. Har inte förlorat speciellt många nära i vuxen ålder.

Jag har väl förlorat ett par stycken i släkten, men nej, jag är inte rädd för döden.