Oj vad jag känner igen mig! Fast med min mamma.

Hon är bara 54 år och har genomgått en bypass och flera ballongspränkningar i kärlen i hjärtat. Dessutom har hon svår diabetes och KOL.

Jag har mååånga gånger fått samtal (oftast på kvällarna) om att hon åkt akut in till sjukhuset.

Fast lite annorlunda är det.. Min mamma tar inte hand om sig utan hon kedjeröker och har fått svarta "hål" i cigaretthållarfingrarna, hon äter fet mat och mkt godis, hon rör sig aldrig mer än mellan soffan och köket, hon har blivit halvt dement och allmänt förvirrad och hon vägrar ta emot hjälp utifrån så min far får slita med både heltidsjobb, henne och hemmet.

Jag har sagt ifrån att hon "bara" får ringa en gång om dagen om det är något jätteviktigt för jag orkar inte höra hennes gnäll, hur dåligt hon mår, att hon inte har nått att göra osv osv.

Jag vägrar åka dit och hålla henne sällskap utan jag är där ett par timmar max en gång i veckan.

Oj, nu blev det mer om min egen situation men min poäng är: Jag förstår dig!!! Jag förstår hur jobbigt det är att sitta och vänta på att få ett dödsbud, jag har väntat i måånga år.. Jag vet hur dåligt man mår av att någon nära mår dåligt. Jag vet!

Det ända jag kan säga är att du kanske ska börja bearbeta din sorg redan nu. Du har ju sorgen i dig så varför inte?

Besök din farfar och tala med honom hur du känner (kanske inte i detaljer), att du är ledsen för att han är trött och dålig, att du kommer att sakna honom. Ta farväl av honom och säg att du älskar honom om du gör det vilket jag tror.

Gråt och lev ut din sorg så du kan känna lättnad när han går bort i att han slipper lida mer.

Jo jag känner igen mig oxå i din historia med min moster. Hon har kol tuggar nikotin tuggummi 15 år tillbaka. Enda sedan hon fick veta att hon har kol har hon suttit ner och inte tacklat sin sjukdom.

Det är lite svårt att åka till farfar eftersom han bor i Katrineholm och jag i örebro.. :( Det är ju nackdelen.. hmm..

Hmm, jobbigt att du inte kan åka dit. Du kan inte ta en dagstur med din pappa?

Jag hann säga "Jag älskar dig!" till min mormor innan hon gick bort, handtryckningen hon gav mig och blicken i hennes ögon är det finaste minnet jag har av henne.

Asså jag är inte den person som säger "Jag älskar dig" till en person. Okej när jag har haft en kille. Men det känns nästan konstigt att säga det till en familje medlem. Jag vet inte varför men det känns bara jobbigt att säga det..

Haha, jag förstår faktiskt det oxå!!! Har jättesvårt att säga Jag älskar dig till och med till mina föräldrar.

Konstigt egentligen.. Att man har så svårt att uttrycka sådana känslor för sina närmaste.

Mm jag håller med, jag fattar inte varför det är så svårt. Men just nu vill jag gråta ut all min smärta men det går inte får inte fram något :(

Tänk OM jag kunde säga så till/om min släkt, vad roligt det skulle vara att kunna känna så oxå, men tyvärr kan jag inte det :( Har känt mig ivägen för dom :( Har inte varit trodd heller i deras ögon :( Ingen har kunnat tro på mig.  Är så dj-------------a besviken på dom, när det gäller allt :(   INTE alls roligt.

Därför flyttade jag på mig och min dotter så man inte har släkten inpå "knutarna" Då är det liite lättare iaf.

Hum jag vet inte hur jag ska tolka det där Sessan1 =/

I januari, ja, det här året, så dog min mormor. Några dagar innan hade mina sysslingars mamma dött. Och i mars fick pappa en hjärnblödning.