OT- Funderingar på lördagkväll
Jag vet inte vilket forum det hamnar på så jag drar till med här, det är ju på något vis relation.. fast.. hmm jag vet inte=)
Hur som helst, jag tror jag har blivit skadad av att hålla på med djur. Jag har totalt utdömt mig själv som avelsmaterial. Är visserligen inte intresserad av barn överhuvudtaget men i tanken. Jag skulle inte vilja utsätta någon för risken att råka ut för all skit som finns i min släkt och till viss del även i min mans släkt. Det finns Alzheimer, cancer, knä och ryggproblem. Jag har ADHD och en del annat sån skit. Det finns fotproblem och närkliga huvudvärkar och hjärtproblem. Hade jag varit ett djur hade ingen någonsin velat avla på mig. Det finns för mycket skit bakåt helt enkelt. Så jag funderar lite. Skillnaden på hur vi ser på djur och människor. Vi kan för tja… vår egen skull helt enkelt skaffa barn och då oftast utan en tanke på vad vi har för genetiska sjukdomar i släkten men dom allra flesta avlar inte på ett sånt djur. Dom som gör det får ofta skit för sitt val.
Vi vill alltid våra djur så väl, vi vill inte att dom lider när dom är svårt sjuka och hoppet är ute, det rätta beslutet när ingen hjälp finns att få är att hjälpa dom att somna in. Det gäller itne för människor, där ska man plågas så länge som möjligt. Ligga som ett paket i blöjor och maskar i liggsåren…
Bara min helt ogenomtänkta tankar=p Vill poängtera att jag inte är emot att folk har barn=)
![[Tassy]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
haha, oh, du är som jag =P när jag halkede in på gerbilaveln så insåg jag att jag själv aldrig bör skaffa barn med tanke på alla sjukdomar :P
ja. dina tankar kan leda till hemska saker om man drar dem till sin spets, men om man struntar i det. så finns det mycket där som man borde ta till sig. tex människor som inte har något självmedvetande. inte vet om vilka dom är och inte har någon känsla av framtiden. det enda de kan känna är smärta eller välbehag. man kan ju av olika anledningar hamna i en sån situation. då tycker jag det är onödigt att tvinga den människan att fortsätta lida, då är vi bara själviska.
likadant om det är ett spädbarn, och det kommer dö inom några månader tex, då tycker jag det är bäst att låta barnet slippa lida.
för i dom två fallen är vi lika mycket medvetna som en katt, och dem tar vi livet av ifall de lider för mycket.
men jag tror ändå att människan genom sin förmåga till rationellt tänkande och förmåga att hjälpa varandra, så kan vi oftast leva lyckliga liv även med diverse funktionshinder.
jag har oxå nästanbestämt mig för o inte ha barn, men de e pga att det finns för många barn i världen, jag orkar inte ha ett ansvar som ligger på mig för resten av mitt liv, för att barn är för jobbiga, tvivlar på att jag skulle kunna göra barnet till den människan som jag tycker man ska göra, och så gör de ont o föda. om jag skulle vilja ha barn, så kommer jag nog pga den första orsaken adoptera ett barn.
/ Johanna Hoogendoorn, ordförande för Kattens Talan
Ja visst kan vi leva lyckligt med vissa funktionshinder. Men, man kan också få otroligt mycket förstört. Jag vet att jag med allra största sannolikhet kommer att drabbas utav Alzherimers. Det är inget jag vill, eller vill at någon av mina nära ska få uppleva. Jag önskar att jag kunde få dö innan dessa problem blir såpass stora att dom påverkar min funktion. Jag är 22 och har redan en enorm ångest inför detta, jag vet att mitt slut kommer bli ovärdigt och jag vet att vårat samhälle inte tar hand om det på ett humant sätt utan mest spärrar in en på förvaring tills man äntligen trillar av pinn. Jag har många gånger önskat att mian föräldrar tänkt lite längre på vad som kommer drabba deras barn. Nu är jag visserligen en person som ser negativt på saker, jag är deprimerad och har mörka tankar, andra kanske lever livet och inte tänker på sen. Men jag vill inte utsätta någon för att veta att slutet kommer bli ett helvete, eller att få ADHD, det räcker med att jag har det, andra ska inte behöva få samma skit. Det är ju bara mina tankar förståss.
Starta ny diskussion