min sambo mådde väldigt dåligt när vi träffades, fick ångestattacker kunde inte äta bland folk, hade problem m att handla osv osv.. o sen hade han ett jättedåligt självförtroende…
Drack väldigt mkt för att döva allt det här… gick hos psykolog men tyckte inte det hjälpte ngt..

Nu mår han mkt mkt bättre, o det är så himla kul.. han är som vilken kille som helst(fast mkt bättre) o alla säger alltid att han blivit en helt annan kille sen vi träffades

Jag är singel just nu. Men mitt ex hade Borderline och var mkt depprimerad. För mig spelade inte detta någon roll.
Jag gillade honom för den han var. Han hade en underbar personlighet.
Alla människor har ju lite fel och brister, det är bara så. Och gillar man någon så acceptar man bristerna och älskar personen för den han är. :)

Det finns INGEN som är perfekt på denna gjord, inte än iaf. Säger som: #2 att alla har sin fel och brister, så även jag. Accepterar man inte personen för det den är, ja då får det väl vara. Man ska ju inte gå efter hur personen är på det viset, utan hur man är innanför "pannbenet, så att säga.

Hade en kille med Asbergers (stavas?), han var 19 och jag 15… men på bara 1 år så växte jag ifrån honom:/ han var som en 15-16 åring i huvudet… jag tröttnade:/ men han var väldigt snäll, till och med lite för snäll (dumsnäll). Hans handikapp är något som man föds med, så jag visste ju att han hade det innan vi blev ihop, men det var inget hinder direkt.

så ja, det förhållandet gick väll inte så bra.

idag vet jag att han fortfarande bor hemma, kör moped och har nyss skaffat en ny tjej som är 17 (han är snart 25).

Kom att tänka på inatt att en del människor reagerar negativt på ordet handikapp så jag borde ha skrivit funktionshinder.

Ber om ursäkt om någon tagit illa upp.

Jag har väl nån form av light funktionshinder. Jag har ADHD och till följd av det har jag utvecklat, paniksyndrom, ångest, depression och Borderline. Vi klarar av att leva med det. Dels för att kärleken är såpass stark och dels för att jag inte lastar honom med alla mina problem. Visst har vi stora problem med städning tvätt och ordning eftersom jag har sånna problem med det men det löser sig alltid på något vis i slutändan. Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete=)

Jag hade problemen när vi träffades, dock ingen diagnos och det har blivit sämre under åren men frisk var jag inte då heller.

Jag vet ju att mina funktionshinder påverkar även ev partner.

Jag orkar inte lika mkt som andra och när smärtan är som värst är jag inte mänsklig.

Jag vet heller inte om jag nån gång kommer skaffa barn pga fibromyalgin. Jag kan ibland inte lyfta en iller pga smärtan, hur ska jag då kunna lufta ett spädbarn?!

Dessutom gör smärtan att jag praktiskt taget inte klarar att ens motionera i form av promenader = övervikt.

Ångesten och deppressionen är väl hanterbar och behöver inte påverka så mkt om han kan acceptera humörsvängningar och att jag är lika känslig som ett snigelöga (ni vet de där spröten som drar åt sig när man tar på dem) ibland.

Ångest och deprission vet jag väl inte riktigt om jag ser som funktionshinder? Men jag har haft djupa deprissioner och ångest och haft uselt självfötroende. Jag har dock byggt upp mitt självförtroende och ångest och depp perioder kommer väldigt sällan nu mera. Så det har jag arbetat hårt med att få tyglat. men ibland kan man helt enkelt inte styra det. Humörsvängningar har jag hemska.. och tar allting jätte hårt. (Om någon säger något som sårar kan jag må dåligt i flera dagar)

Men de ser som sagt inte jag som ett funktionshinder.. men de kanske de är? För man slutar ju visserligen funka i huvudet.

Jag har annars inte vart med någon som har funktionshinder av annat slag. Eller jag vet inte.. mitt ex ar iof kroniskt elak;)

# 8 Allt som gör att man hindras i vardagen är ett funktionshinder.

Jag har varit samman med en kille som har svår adhd samt dyslexi till den grad att han inte fixade blanketter osv. Det underlättade inte för honom att komma från USA heller.

Vi hade måååånga dispyter, speciellt om att jag ansåg (och fortfarande anser, vi är vänner idag) att han skyller sin lathet och ovilja på adhdn.

Jag är fullt medveten om vilka problem han hade/har men han var väääldigt snar att bortförklara saker med hans adhd. Ett exempel är att vi hade köpt med oss mat hem från McDonalds och även muffins därifrån. Jag orkade inte min muffins så jag satte undan den och sa åt honom att han skulle låta bli den. När jag sedan ville ha den var den naturligtvis uppäten. Enligt honom så pga hans adhd kunde han inte hejda sig.. Sure..

#9 vaddå? impulsivitet är ett starkt drag när man har adhd… det är fullt möjligt att han fick en impuls och inte tänkte förrän efteråt. Det är naturligtvis lika möjligt att det inte var så=)

# 10 I just det här fallet är jag tämligen säker på att han gjorde det även om kunde motstått.

Jag kände/känner honom tillräckligt väl för att se på honom när han skyller på adhdn eller det verkligen är pga adhdn.

Jag tycker oxå att om man har ett funktionshinder typ adhd så gör man så gott man kan med de förutsättningar man har. Den här killen spelar för mycket på sitt funktionshinder och tar inte emot den hjälp/de hjälpmedel som finns och det gör iaf att min ork med honom har minskat.

Som jag har berättat här i en annan "tråd" för en tid sedan, så stammar jag ju och det är oxå ett "handiakap" som gör att man nästan "drar sig" för att träffa  folk överhuvud taget, men det har  väl blivit bättre nu i vuxen ålder men det är INTE lätt ska jag säga.

Hur skulle ni uppfatta en person som stammar? OM ni skulle träffa på ngn som gör det. Vad skulle ni  göra/Säga/fråga den personen??

Tass

# 12 Jag skulle nog bara vänta tills personen pratat klart. Måste vara hemskt när personer fyller i ord hela tiden.

#13 JUST DET! Man SKA vänta till personen i fråga har PRATAT klart. Har varit med om att personer har fyllt i när jag har sagt  ngt :(: FY vilket "arbetssamt folk" måste jag säga. Det är helt fel att fylla i ord när  ngn som stammar försöker säga ngt. Vänta då tills personen i fråga är klar.

Helt rätt, Sara. BRA SAGT!!

jag är stelopererad för skolios och skötte aldrig min sjukgymnastik som man ska, det brukar kunna vara till lite besvär ibland. Och så har jag en hörselskada på höger öra, oxå till lite problem ibland. Men jag har inga funktionshinder som är riktigt stora. Det är mer lite problem, och jag kan vara väldigt frustrerad över…

Jag är handikappad efter en trafikolycka.  -95 .Satt i rullstol i 2 år och kämpade mig upp, så jag idag går med rollator.  tyvärr visade det sig att min dåvarande make skämdes för mig bara för att jag går med rollatorn. Efter 25 års äktenskap, tog det slut. Förstår inte hur han idag kan vara med en som är totalförlamad och säga att det är skillnad. Missförstå mig inte nu, jag tycker det är jättebra för henne att ha någon som honom, men hur kan han skämmas för en rollator och inte en elstol. Män är konstiga.