Beklagar sorgen. Och visst kan man sörja ett djur jättemycket.

jag tycker det… är snart 1år sedan jag fick ta bort min häst Plutten, o jag saknar den hästen VARJE dag, går inte en dag utan att jag tänker på han, o jag gråter minst nån gång i veckan för hans skull. Har aldrig kännt en sån saknad efter någon som jag känner för han…Jag köpte han när han va 6mån o jag var 17år… han blev tyvärr bara 8år…

beklagar att ni fick ta bort hunden :(

beklagar sorgen. naturligtvis kan man sörja ett djur lika mycket som en människa. det har med ens känslor att göra, och vilken kontakt man har med djuret eller personen. visst skullle jag sörja mer om min mamma dog än om min råtta dog men det är juför att det är min MAMMA liksom. jag sörjde  när min första råtta behövde avlivas, det var jättejobbigt, men han har det bättre nu och lider inte. han finns i mitt hjärta ändå, precis som min gammelmormor. min mamma är inte död föresten, kan vara bra att nämna det=)

Det är alltid så mycket sorg när ens älskade djur dör. Jag saknar min gamla hund fortfarande, och ibland drömmer jag mycket verklighetstrogna drömmar om henne, så när jag vaknar så värker hjärtat åter av längtan efter henne. Hon har inte varit hos mig på nio år nu, men bor alltid i mitt hjärta. Och en dag så får jag träffa henne igen, jag struntar i om vissa påstår att djur inte finns med i himlen, för min Isolde gör det.

Jag ser framför mig hur min pappa och Isolde har det bra ihop, och sen får jag träffa dem båda igen.

#4 visst hjälper det att ha såna tankar? :)

Jag svarar också ja på den frågan, man kan sörja sina djur lika mycket som en medmänniska. Vet inte hur jag skulle ta det den dagen mina katter inte längre finns i livet.

Denna vovve har haft ett långt o fint liv samt fick sluta det hela på ett humant vis innan lidandet tog vid.

Sov gott lilla raring.

Självklart sörjer man ett djur, och man sörjer precis som om en människa har gått bort. Det finns ingen skilnad som om man skulle sörja på ett vis om det är ett djur el på ett annat vis om det är en människa.

Håller fullständigt med er alla. Klart man sörjer sitt älsakde djur. En av mina katter fick cancer för ca 10 år sedan och jag saknade den katten fortfarande. En jättefin katt. Den katten  blev 10 år. Så visst kan man sörja ett djur. Varför ska man inte kunna det?

ja, som sagt innan- det beror precis vad man har för relation och vad man har för känslor för människan eller djuret som går bort…
Jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer kännas den dag då någon av mina illrar inte finns mer…

absolut! Jag har aldrig varit så ledsen som när min katt Findus blev påkörd för fyra år sedan. Ändå har många människor dött som jag har känt, men Findus död tog oerhört hårt på mig.

Beklagar verkligen sorgen, och jag vill att du ska låta dig få sörja också.
Massa kramar!

Vi var tvugna att ta bort familjens älskade hund i mellandagarna förra året. Hon blev 9år och hade en tumör som växte i käken. Jag saknar henne så oerhört att det gör ont. Det går inte en dag utan att jag fäller en tår och tyvärr är det inga glädjetårar. Det är ren förtvivlan och saknad som värker.  Pyret var en stor RiesenSchnauzer och det fattas 45kg i sängen, i soffan, i mitt knä, i min vardag.

Jag vill glädjas, skratta åt våra minnen, kunna le när jag ser ett foto på henne, men idag känns det omöjligt.

Om du behöver prata så är det bara att skicka ett pm.

kramar

Ja det är för mig självklart att man kan sörja över ett djur precis som man sörjer en människa..

Jag sörjer fortfarande de djur som inte längre finns hos mig, gråter ibland över dom fortfarande, trots att det är som mest 5 år sedan.

För mig är det väldigt tungt att förlora ett djur som man haft väldigt länge.

Vi avlivade våran katt idag, han blev 18 år. Han har mått toppen fram till ett par veckor sen när han slutade äta och musklerna i hela kroppen försvann. Kommer sakna honom något otroligt, han va bossen över alla. Hundarna hade en enorm respekt för honom. RIP Elivs<3 Själv är jag 19 så jag har verkligen vuxit upp med honom.

Livet blir tungt när ens djur försvinner från en. Jag själv kände en sån stor saknad för familjens första hund, att jag inte kunde acceptera familjens andra hund som morsan skaffade. när vi skaffade den nya hunden, avlivades samtidigt i samma klockslag våran gamla vovve…jag var nog 11-12 när det skedde. Och jag minns hur alla andra var glada över den nya familjemedlemmen. Jag var den enda i bilen på vägen hem som grät..usch hemska minnen!

och ja, man kan sörja sitt djur precis lika mkt som att sörja för bortgången av en människa.

Lägger in en väldigt gammal bild på den saknade Ecco

Oj, va många svar jag fick. Vad glad jag blir. Började tro att det var mig det var fel på som faktiskt är ärligt ledsen över hennes död. Vissa av mina så kallade kompisar tycker att det är löjligt.

Tack så hemskt mycket för ert stöd o era berättelser! Det hjälper så mycket! Beklagar sorgen även för er.

Än så länge vet ingen på jobbet om det, för jag är ny och känner inte att det är nåt de behöver veta. MEN jag är inte närvarande på samma sätt. Märkte det idag. Jag körde rätt in i en betongpelare med trucken. Jag såg den helt enkelt inte. Såna grejer händer inte om jag är mig själv. Men jag får på nåt sätt försöka tränga undan mitt ledsna jag o fokusera på jobbet.

Har även pratat med min pappa idag om hur det gick. Har inte velat veta. Men jag är nyfiken ändå. Det gick lugnt o stilla till. Ingen stress o ingen oro alls för henne. Veterinärerna där är änglar.

#15 att sörja över sitt älskade djur ska ju inte ses som nåt löjligt, du är inte alls löjlig-bara mänsklig Taskiga kompisar isf(om man får skriva så)

#16 Ja, jag tycker faktiskt det också. De kan från o med nu glömma att jag pratar om nåt som händer i mitt liv.

# 15 Tyvär kan man ju inte sjukskriva sig från sitt jobb för att ens älskade djur gått bort. Kan ej förstå varför då man ju har rätt till det om en nära anhörig dött.

En arbetskamrat till mig kom storgråtande till jobbet för ca 1 mån sen, 2 tim tidigare hade hon fått avlivat sin gamla hund och skulle sen gå på kvällspasset. Jobbigt värre för henne att försöka i sin förtvivlan att vara käck o trevlig för gamlingarna på hemmet.

#18 Jag håller med dig helt o hållet. Finns ju de som inte ha nära o kära omkring sig annat än sina djur. För de så är säkert djuren "anhöriga" i den benämningen.

Men usch va hemskt för din kollega =( Lider med henne verkligen. Hoppas hon iaf har bra seniorer att ta hand om. Så kanske hon fick lite uppmuntran av de.

# 19 Jo samt även oss arbetskamrater. Vi är turligt nog ett stort gäng som har förståelse för detta med djurens betydelse då vi själva har djur.

Men tänk om hon varit på någon annan arbetsplats där dom ej haft någon förståelse, typ din?

Jag var skitlessen när min kanin som jag haft i 10 år dog, så det e klart som den att man kan sörja ett djur lika mycket som en människa, djuren e ju oxå familjemedlemmar.. jag vet hur det e att förlora både människor o djur. förlorat 3 månniskor o 3 djur o det gjorde lika ont varje gång

ja. det är väldigt sorgligt att förlora sina vänner.

jag är fortfarande väldigt ledsen ibland för min katt som dog för ett år sen. Hon var min bästa vän under lång tid. Hon dog 14 år gammal. Nu är hennes syster lika skröplig och vi kommer nog få avliva henne nu till hösten.

En annan katt är på rymmen, man kan väl säga att jag sörjer honom med.

Det är många djur som har lämnat mig och som jag har gråtit floder över. Jag älskar dem mest av allt.

Klart att man ska bli ledsen när någon man älskar lämnar en. Vore ju konstigt annars.

Självklart kan du sörja ett djur. Det är en varelse som du lärt känna och älska. Det är absolut inget fult att sörja ett djur som har dött. Själv har jag lipat floder över mina djur som dött.

Beklagar sorgen.

Jag har också fått kommentarer då jag varit ledsen då någon av mina gerbiler (ökenmöss alltså) gått bort, för det är ju "bara en råtta??"

Självklart kan man sörja sina djur som man sörjer en medmänniska. De lever inpå oss och blir familjemedlemmar. Det är inget skamligt i att sörja, det har man all rätt till!!

Jag beklagar sorgen :(

Det jag minns mest angående saknad av ett djur var min brors hund Bonzo. Han var en golden retriver med massor av personlighet som morrade åt snögubbar, baracker i skogen och läskiga träd.. Han hade lite problem med sitt språk så många missförstod honom då han även morrade när han var glad :)
Jag var ofta hundvakt åt honom o det gjorde att vi fick en lite speciell kontakt.

Iaf- när min bror o hans tjej separerade kunde dom inte ha kvar Bonzo. Han trivdes inte i hennes lägenhet och han blev ensam för länge om dagarna.. Dom hade tom funderingar på avlivning. Jag var 18 år och bad dom att behålla honom tills jag gått ut skolan så skulle jag nog ordna det!

Men det var ohållbart… En timme innan dom skulle in o avliva (en fullt frisk hund- jag var galen) ringde en tjej o berättade om en familj som nog kunde ta honom.
Bonzo fick flytta!!! jag var så tacksam för att han fick denna chansen.
Han fick leva 2 år i nya hemmet innan han fick akutavlivas pga cancer… Jag hade träffat honom 1 gång under den tiden men vart fruktansvärt ledsen..

Träffade den här tjejen som tipsat om familjen, när jag var ute med en av illrarna.  jag frågade henne om det inte var hon som hade räddad livet på Bonzo. Jag berättade att de nu hade fått ta bort Bonzo… Trodde jag skulle klara av det utan problem men jag bröt ihop och började störtböla… Då började hon också gråta. Så vi stod där o grät och sörjde våran vän som vi knappt träffat på 2 år… Det var otroligt tungt…