Jag skulle nog ta tillbkaa min egen stolthet faktiskt. När hon tar ditt barn och klär av den osv, säg till! Det är ditt barn och du bestämme rom hon skall av eller på med kläder och annat. Blir hon förbannad så är det faktiskt hennes problem. Du kan inte låta sig bli omkringslängd så där! Och dessutom skulle jag nog skita i att din mamma inte fick säga något, säger dom något får dom fasen stå för det. Jag skulle ta upp det till diskussion och fråga varför dom tror det, alternativt säga åt karln din att skaffa lite stake och själv säga något. Herregud, det är ju hans släkt som bråkar och håller på. Varför säger han inte själv att han ville det och är lika ansvarig som du är?!

jag håller med dig EmmaL..jag undrar nog oxå varför inte din man sätter ner foten ordentligt o markerar!? Det viktigaste är att  du o din man visar för dessa människor att ni är EN FAMILJ o att ni står enade,att dom beslut som har tagits o som kommer att tas är gemensamma!lycka till.kram sandra.

Anledningen till att min man inte har sagt ifrån nu är att han inte visste vad som har sagts bakom mi rygg heller förensjag berättade det häromdagen.. Jag ska tvinga honom att förklara för sin pappa att jag inte tvingat in honom i något föräldraskap.

Har gått i flera dagar nu och bara varit förbannad. Kommer nog inte kunna hålla mig när jag träffar dem nästa gång och då kommer jag antagligen slänga allt i ansiktet på kärringen.

---

Jag glömde skriva att när jag och min man nydligen hade träffats, så ringde svärfars fru till min mamma och berättade att jag hade skärsår på armen (ung, dum, mådde dåligt, och det var fatiskt sista gången jag hade sånt) och förklarade att jag inte kunde gå klädd i kortarmat för att hennes son kunde ta efter mig och att jag var en dålig förebild (sonen är 2 år yngre, då var han 15) osv. Frun vet dock inte om att jag känner till det där samtalet, så det är inte första gången hon snackat bakom min rygg..

Shit.. Jag hade nog slutat att gå dit och de hade inte fått komma hem till mig.

Pojkvännen hade fått åka dit med bebisen själv.

#4 det är typ så jag känner.. Vet inte vad jag ska göra dock..

uss va trist att folk e så!

jaa jag håller med #4. men de e lätt att sitta här och säga vad man ska göra när man inte är i sitsen själv :(

Den naturliga reaktionen är så klart att ta avstånd från dem, livet är nog så tufft utan att behöva umgås med människor man inte står ut med. MEN, oavsett hur jobbiga de är så är det ditt barns farföräldrar varför mitt råd är att ge dem en chans till. Med en chans till menar jag inte att du ska svälja din stolthet och jamsa med utan snarare tvärtom. Förklara för dem lugnt och sakligt hur du känner och vilka regler som gäller om de vill träffa sitt barnbarn, du och din man bestämmer såklart dessa. Det är viktigt att ni är enade innan ni åker till dem.

Än en gång så vill jag poängtera vikten av att vara saklig och resonera lugnt. Jag vet att det är svårt när det rinner över men BEHÅLL lugnet. Vad än dialogen leder till så kommer du att kunna tänka tillbaks på samtalet med stolthet, du uppförde dig civiliserat och moget även om du helst hade velat nita henne. En bonuseffekt av det är att dina svärföräldrar inte kommer att kunna komma med någon ovidkommande kritik som att "hörde du hur hon skrek och gapade och levde rövare" efteråt. Jag brukar säga att den som gapar högst har förmodligen minst vettigt att säga då det har en tendens att vara känslor som styr vid det laget man har börjat skrika. Men det är svårt att behålla lugnet ibland.

Lycka till!

#7 Håller med dig!

Tycker att du ska säga ifrån, men lungt och sansat (även om jag har full förståelse för att du vill skrika och slå -du har blivit illa behandlad!)

Oavsett vad de tycker om dig så är det faktiskt din man som ska bo med dig, och dessutom har ni barn ihop! Man skulle kunna önska att det skulle vara skäl nog för dem att inse att det inte leder till ngt gott att göra som de gjort, men då får du helt enkelt visa dem att du är den mogna i denna situation! Det är ditt liv, din man och ditt barn. I erat hem gäller era regler, det får de acceptera! Men som sagt, ta det lungt när du pratar med dem!

hade det varit mitt barn hade jag bett kärringen dra åt helvete, hon är inte ens blodssläkt utan ingift, alltså kan hon glömma all rätt  till kontakt med ungen! det hade jag antagligen påpekat väldigt noga oxå! det är bara att säga det, lugnt o sansat, att det är du som bestämmer och har hon problem med det så är dörren där!

din man, ser han inte vad som försiggår?? tycker att du ska prata med honom och be honom ta ställning och prata med sin pappa om hur det ligger till. så blir det mindre skitsnack om han tar det sj. kan tänka mig att han kommer att ta illa upp hur hans far o styvmamma behandlar hans fru.

Håller med föregående inläggen, berätta allt du fått veta sagts bakom din rygg och gör det på ett sansat och lugnt sätt. Låt de inte trigga dig till utbrott, svälj ta ett djupt andetag och berätta för dem vad som gäller och vad som är sanningen. Svärfars fru kan gott få veta att du är insatt i hennes "fosterhems"-planer…Ta ingen skit från folk som bär sig illa åt, framför allt inte av familjemedlemmar. De ska bära sig ordentligt och schysst åt, för umgänget med sitt barnbarn Elva vill de garanterat inte mista. Lycka till med att sätta ner foten rejält!