Låter faktiskt som om du behöver gå vidare. Tyvärr.

det verkar som du och din kille har kommit till olika vägskäl i livet. dett låter som att de är dags för dig att bryta upp och stå på egna ben!

 jag skulle aldrig ta ett lån på 2 miljoner, för att det är för mycket pengar att stå i skuld! jag antar att det kan bli svårt att betala igen allting, och vem vill stå i kskuld de närmsta 30 åren som det ser ut nu med min pengasituation, ni har det säkert bättre ställt men det blir fortfarande mycket pengar. har du frågat varför det är så ruggigt omöjligt att köpa hs en bit från sthlm dä priserna är lägre? ni kan få riktigt stora fina hus för 600000kr utan problem!! nytt folk träffar man alltid, kan förstå argumentet med jobb.en av er bör ha jobb i den nya staden så ni inte står på bar backe med barn och eventuell skuld.

om dina barn knappt  törs gå ut så hade jag flyttat på en gång. det verkar vra et hemskt område ni bor i!! mina barn skulle aldrig behöva växa upp på ett ställe där de inte kan känna sig trygga.. fungerar inte edt argumentet på din kille?

jag tror att han kan vara rädd för förändringar och rädd för dig som verkar vara en fritänkande kvinna med tankar och känslor inför framtiden. han kväver dig för att det är det enda sätt han kan känna sig trygg på för at då stannar du kvar hos honom. och eftersom du lämnat honom men kommit tillbaka så har du ju inte bevisat nånting alls egentligen, baraatt du åter igen viker dig för hans vilja. med en sån karl går det inte att anspela på känslor då han antagligen blir generad och sluter sig, det enda som biter är skoningslös logik och att du verkligen lämnar honom ordentligt så han får krypa tillbaka till dig och inte tvärtom om du förstår vad jag menar!!

jag är oxå känslomänniska, jag vill kunna prata om mina känslor och få respons. får jag inte det så går jag. nu har jag inga barn ioförsig så jag har inget sånt att tänka på.

nu är jag  visserligen bara 20 år, men jag har vai tillsammans med min kille sen jag var 16 och får redan höra att det är väldigt ovanligt att två unga människor stannar så länge tillsammans. känns både bra och dåligt för att på sätt o vis har jag samma rädsla som du, tänk omjag lever hela mitt liv med samma kille och inte upplever något nytt?det är lite skrämmande faktiskt, men ändå så skingras min aorosmoln när han kommer hem från jobbet och vi sätter oss i soffan och äter middag. då känns det bra.förlorar jag det så ser jag ingen anledning till att stanna i ett förhållande som inte gör mig lycklig. nu vart det här jättelångt, ber om ursäkt för det=)

Ni har inte funderat på att gå på Familjerådgivning eller nåt sånt?

Men annars säger jag som Hera….Du behöver gå vidare…Du måste få respons på ditt "jag" från någon som verkligen uppskattar dej. Svårt att uttrycka mej i detta men jag hoppas du förstår vad jag menar.  Om man verkligen älskar någon så lyssnar man på denna….man stödjer….man bryr sej helt enkelt. Tycker inte din man verkar göra det alls.

Vad du än beslutar att göra….så Lycka till.
Varm kram från mej.

Svårt att svara på om det är ett vägskäl, där ni tillsammans måste ta en ny väg, eller om det är en återvändsgränd.

Det jag känner när jag läser är att det inte är hållbart just som det är nu, en förändring måste till. Du kan inte känna att du stryker på foten hela tiden, då kommer du att kollapsa.

Varför inte testa att flytta som du säger, och testa i ett år, trivs han inte då,bestäm ett datum i föreväg då ni ska diskutera framtiden, så flyttar ni? Visst, kan bli kärvt med pengar att göra så, men om man tänker på alternativet att skuldsätta er över öronen så är det bättre. I det senare fallet kommer ni knappt att kunna fundera på ny överdragsklädsel till soffan..

Lycka till!

#0  magkänslan säger..Sätt er inte i skuld på nått hus om det inte är bra i relationen..Blir bara jobbigt om ni bryter upp. Har ni dåligt i relationen idag och får pengabekymmer så kommer ni inte klara av det.

Du och din man behöver få hjälp med kommunikationen hos familjerådgivning.Du kommer kvävas annars.Har suttit med en exakt likadan man i 11 år och han har inte ändrat sig än idag

Oj oj oj, vilka känslor du har att hantera. Jag förstår dig så väl. Jag var oxå i ett förhållande där jag kände mig tillbakahållen och kvävd men på ett annat sätt än dig.

Har man haft samme karl i typ 100 år så blir man så låst i gamla mönster och tankegångar att det riktigt kan kväva en.

Jag vet inte vad jag ska ge dig för vettigt råd men för oss så blev det så att vi gick på familjerådgivning. Den kvinnan som höll i det var fantastiskt duktig på att analysera problemen och sen skissa upp vår familjesituation på papper. Det var jättebra! Nu är det så att i vårt fall blev det en separation i alla fall, men det gjorde att han och jag är mycket bra vänner fortfarande efter 4 år.

Men nu kunde ju mitt ex prata känslor ganska hyfsat, det verkar din man ha låst sig på. Så mycket större anledning att få honom att gå på detta då kanske?

Man kan gå hela familjen, bara mamman eller bara pappan. Det skulle ju kunna vara en väg ut att få honom att öppna sig? För jag vet inte hur ni är tillsammans, det kan ju vara så att han känner sig kvävd av alla ord? Eller så finner han inte de rätta orden på sina egna känslor? Det är jättevanligt.

Testa vet ja, och om detta inte fungerar skulle jag nog brutit mig loss innan jag hade klöst hål på tapeterna.

Vad jag inte skulle rekommendera i ditt fall är att köpa ett hus för 2 mille. Det blir bara en massa extra problem om det nu skulle bli separation iaf. Man dör inte av att bo trångt så det borde vara det minsta bekymmret i ert fall.

Tänk på barnens bästa i första hand. Vad blir bäst för dom. Man måste ju oxå må bra själv för att få barnen att må bra, eller hur?

Kram på dig och lycka till! Jag ska tänka på dig!

Mvh Crowone

#2 Jag har frågat honom varför en flytt utanför Sthlm är så omöjligt och hans enda svar är jobb och att vi inte känner några där.
Jag har sagt till honom att andra har ju fixat det innan oss varför skulle det vara så omöjligt för just oss, men det får jag inget svar på.

Skulle vi ta ett lån på ruskiga 2 mille så skulle vi sätta våra barn i skuld i framtiden för vi skulle aldrig kunna betala av det i det här livet…det känns inte rimligt.
Jag har sett lagom hus för oss för runt 600000 och då skulle vi kanske bara behöva låna 100000  och haft som argument att med ett sådant litet lån skulle vi kunna unna oss ett liv och inte bara behöva slita för att betala av ett enormt lån.

Nya människor träffar man ju och lär känna, men det är för honom helt främmande…som sagt han är väldigt trygghetsbehövande.

Det där med att ungarna inte kan vara ute och leka fritt känner jag stor oro för och sagt det till honom att är det så våra pojkar skall växa upp, så är han helt fel ute. Men som vanligt får jag ingen respons.

Vi trivs i varandras sällskap och har roligt ihop när det gäller…men när det kommer till att prata om saker, oavsett vad, så låser han sig och jag blir galen på det…jag vet inte vad han tänker eller ens hur han tänker.

#3 Jag har funderat på det men frågan är om jag kan få med mig honom på nått sånt.
Vi har lite bekymmer med våran äldsta i perioder så jag tog initiativet till att ta kontakt med en kurator få familjecenter för att få tips och råd. Han var motsträvig till det men följde med och det blev som jag trodde, mest jag som pratade då hans stående svar på kuratorns frågor var jag vet inte *suck*

Kuratorn bad oss beskriva den andre och jag ville att min man skulle börja…det slutade med att kuratorn beskrev hur han trodde att jag var som person då maken inte visste hur han skulle formulera sig.

Jag behöver snart själv söka hjälp hos någon, för att få prata ut men det kommer ju inte ge samma resultat och vi kommer nog stå på samma ruta igen ändå.

#4 Jag har varit hemma från jobbet i två dagar pga att jag psykiskt inte orkar just nu och fortsätter det såhär kommer jag behöva få hjälp…jag har tom börjat snusa igen efter flera års upphåll bara för att jag mår så skit just nu.

Jag vill hoppas på att det är ett vägskäl som vi måste korsa tillsammans bara vi kan enas.
När jag föreslog att vi skulle flytta ut från sthlm så sa jag att om någon inte trivs eller om det inte fungerar så flyttar vi tillbaks igen, svårare är det inte…men det ville han inte varken lyssna eller svara på :o/

Som du säger, väljer vi att bo kvar och tar ett lån på 2 mille så kommer vi inte kunna köpa nya handdukar ens *suck*

#6 Just nu känns det som att någon håller mig under vattenytan och får jag inte komma upp snart dör jag :o/

Min man har aldrig kunnat sätta ord på känslor och jag tror det kommer sig av att i hans familj hade man inte känslostormar varken positiva eller negativa. Inte sunt för fem öre!
Han vet inte hur man gör helt enkelt.

Jag har sagt att jag flyttar inte en enda meter förrän han öppnar sig och börjar prata med mig och att jag är inte villig att ha det så här längre, att det krävs förändring och jag behöver mer än det liv vi lever nu.
Jag trivs inte i det här invanda inrutade samma dag ut och dag in livet…jag är alldeles för rastlös och spontan för det och min man är allt annat än spontan.
Han tänker på tok för mycket ibland, men sätter inte ord på det han tänker.

Det bästa för barnen skulle vara om vi flyttade från sthlm men det går inte att få in det i honom.

Suck! tröööög han e !!!  (förlåt! där kom en spontan groda)….

Nä, ta tag i ditt eget liv och LEV DET!!!! Släpp allt gammalt och gör nåt vettigt för dig och dina barn. (Men låt honom få ta del i barnen). Självklart kan du hitta nya vänner på ny ort, det är bara en tidsfråga. Självklart kan du hitta ett nytt jobb. Vill du, så kan du! VÅGA satsa på dig själv och barnen!!! Sen kanske du måste våga ta lite motgångar oxå men sånt hör till.

Jag tror och hoppas på dig och dina barn!

Stor trösteKram från crowone.

som jag förstått det så har ni varit hos kuratorn och gjort ett försök. det kan vara en rätt väg att prova det igen. nu är jag personligen inte als för att prata med främmande människor, men genom att inte ge din kille ett alternativ utan att säga att det här gäller nu följer du med och vi ska reda ut det här punkt slut kan fungera. eller så får du ta smygversioen och säga att det hjälper dig. om han älskar dig så kan han inte neka dig till att göra något du behöver tror jag. ivarjefall om du vinklar det så att han får kännsa sig som den omtänksamma maken, beskyddarinstinkten borde vara starkare än hans trots.

#8 Ja han är trög så den grodan behöver du inte be om ursäkt för ;o)

Tidigare när jag har gått in i väggen så här så har jag blivit väldigt egoistisk i fråga om att jag ser till att jag gör massor av roliga saker på egen hand…men det är ju bara ett tillfälligt bedövningsmedel (tur att man inte har benägenhet att ta till alkohol).

Jag är helt övertygd om att jag hittar nya vänner, vi har inte så stort umgänge här hemma heller så, jag är social och är inte rädd för att ta kontakt med folk.
Men min man, han är inte så talförd (som synes) så för hans del innebär det nog en större kraftansträngning att hitta nya vänner på ny arbetsplats. Han är övertygad om verkar det som att han inte kommer få nytt jobb om vi flyttar.
Sen har han ett dåligt argument om att lönerna är mindre ute i landet och då kommer vi få mindre pengar att röra oss med…BS i mina ögon!

Jag vill inte ge upp oss än, det skulle vara för lätt och jag är själv ett skilsmässobarn och vet hur jobbigt det är och vill göra allt jag kan innan det blir aktuellt…om det så innebär att slå till honom med brödkaveln för att banka in lite vett ;o)

#9 Jo vi har varit hos en kurator men för våran sons räkning…men kuratorn ville även veta lite mer om oss som personer för att kunna reda ut trådarna om våran son. Så besöken dit var inte för våran skull som ett par utan som föräldrar.

#10 Månne att lönerna kanhända verkligen är mindre här nere i Småland, det vet jag inte, men vi har heller inte så höga matkostnader som uppe i Stockholm, det vet jag med bestämdhet.

#11 Jo precis och jag har sagt till honom att det är ju billigare att leva i de mindre orterna, dels pga att huspriserna inte är så skamlöst höga men allt annat oxå.

Våra vänner som flyttade ner har klarat sig gott och väl på en lön och en a-kassa under en lång tid och ändå kunnat köpa ny kyl, frys, köksfläkt, spis och möbler etc då deras hus inte kostade mycket så de kom undan stora lån.
Ska vi ta ett lån på över 2 mille så får det banne mig inte gå sönder nått som tex soisen för då blir det till att ta fram spritköket :o/

Ingen av oss är partymänniskor så att vi skulle sakna storstadspulsen, vi är inga shopping galna typer heller som måste ha nära till alla storslagna butiker.
Vi skulle kunna klara oss gott och väl och bara tanken på att ungarna kan cykla iväg själva kanske till affären och köpa sitt lördagsgodis utan att man är orolig för om ungen kommer hem hel och med alla prylar i behåll är en stor sak för mig.

nja visst är lönerna lägre, men det är oxå matpriset och boendet så det jämnar ut sig tycker jag. oftast skiljer det brara nån tusenlapp om man har otur liksom!! dessutom så är det inte så stessigt och människor är inte så sura om man jämnför med där jag bodde i hälsingland som nu i sthlm. i sthlmgår de ju knappt att prata med vissa okända medans hemma tas alla emot mycket öppnare=)

En tjej som jag känner och jobbar med har vart tsm med sin kille i 16 år (sedan hon var 15), hon hade funderat över förhållandet ett tag, även pratat med sin mamma och vänner och hon tog tillslut beslutet att lämna honom.

skälet var att dom var för olika, han trivdes med livet som det var och hon ville utvecklas.

Hon har sagt att hon inte ångrar det beslutet, för hennes del blev det inte så stor skillnad eftersom att dom ändå inte gjorde någonting tsm. Jag tyckte att det var starkt gjort av henne att våga göra en sån sak efter så lång tid.

Det jag ville säga var att, om du verkligen känner att ni inte kan utveckas nått mer tsm kanske det är dax att gå vidare.

kan rekomendera roslagen. pendlingsavstång till stockholm och ändå helt ok priser ;)

men, det låter ändå som att du borde gå vidare. jag tror att barn mår sämre av att föräldrarna ar det dåligt än att de inte är tillsammans.

Vi bråkar inte och så, så att ungarna skulle ha en otrygg miljö hemma…det är bara hans tigande som gör mig galen.

Vi gör saker tillsammans som par och som familj och har roligt då och vi klarar av att kompromissa om vi behöver.
Det är det att han inte klarar sätta ord på saker och ting som gör mig så frustrerad och som jag inte orkar med längre.

Jag satte mig ner och pratade lugnt med honom igår ang framtida boende och för en gångs skull satt han kvar och lyssnade och tom sa några ord…i vanliga fall brukar han resa sig och gå utan ett ord.

Vi får se vart detta leder, förhoppningsvis så har jag lyckats så ett frö som får hans kugghjul att börja snurra i rätt riktning.

Hej, hoppas du mår bättre och att något börjar ändra sig. Jag tycker det låster som att både du och han står vid ett vägskäl som båda egentligen vet vad ni vill vid. Du är inte sugen på stanna, du vill inte stdga dig mer genom lån och sånt. Du trivs inte där du bor, och uppenbarligen inte heller på jobbet. Jag läste en bok en dag som heter Bollen är din. Titeln är fruktasvärt kass, men boken bra. Får jag skicka den till dig? PMa din adress så får du den gratis av mig. Jag tror den kan få dig att tänka om lite…
Varje dag väljer du ditt liv. Varje dag väljer du att bo där du bor, jobba med det du gör, och varje dag väljer du ju faktiskt också att inte ha dex, vara kärleksfull med din man och allt annat du inte gillar. Varje dag! Väljer du det av bekvämlighet eller varför tror du att du väljer det om och om igen? Är det för att det är vad du verkligen vill, eller är det för att du bara inte kan/orkar/ods/klarar ta tag i det? Kommer det gå lättare om några dagar? Troligen inte… Jag är dålig på förklara, men boken öppnade ögonen för mig något enormt.

#17 Idag mår jag lite bättre, kanske pga att han gått att prata med utan att han går iväg utan verkligen stannar och lyssnar.

Du får gärna skicka mig den boken :o)
Pm´ar dig adressen…

skickar den idag!

Tack och bock :o)

Hej sitter och funderar på att om du skulle flytta själv med barnen då kanske det inte tar så lång stund förrän han flyttar efter. Mannen jag är gift med har en mycket längre startsträcka än vad jag har, det krävs mycket för att övertyga honom. Kanske kan ni ha familjeråd där barnen berättar vad dom vill. Jag letade tills jag hittade det ultimata huset och sen "tvingade" jag honom att följa med att titta och väl där så insåg han väldans snabbt att detta var verkligen huset han ville ha, nu kan man nästan tro att det var hans ide men det bjuder jag på jag fick huset och bo i byn och han fick känslan att han fixade..

#21 Hej och tack för dina tankar :o)

Vi har enats om att vi kommer flytta söderöver. Han insåg tillslut fördelarna och att det kanske inte vore så dumt med ett ordentligt miljöombyte.
Nästa helg kommer vi åka ner för att reka i de olika bostadsområdena för att se hur kringmiljön ser ut, i annonserna ser ju alla hus och områden bra ut.

Vi har ju vänner som bor där och de har även ett stort fritidshus som vi kan få låna/hyra i det fall vi väljer att flytta ner innan vi har hittat vårat hus.

Bollen är iaf i rullning och nu skall här homestylas och en värderingsman skall komma på besök så vi har en summa på lägenhetet att visa upp för banken.

Det bökiga är bara att vi måste boka tid hos en bank på orten dit vi vill flytta.

Vad kul för er vännen! Superkul att ni vekligen slår slag i saken och tar tag i ert liv! Jag blir så glad av att höra det. Med lite jävlar-anamma och spott i nävarna kan man klara nästan vad som helst

Vilken tur du fick honom på andra tankar! Hoppas det går vägen och att ni kan få en seriös nystart och en bättre livskvalitet i er familj. Stort Lycka till!

#23 och 24 Det känns jätte bra :o)

Äntligen händer det något och det som verkligen fick fart på gubben var nog att han har pratat lite med sin nära vän och arbetskamrat om detta och att han i sin tur talar om att hans familj har planer på att flytta till Varberg och att även han är sugen på att prova nått nytt arbete.

Den här arbetskamraten är en gammal klasskamrat till min man och hans fru är en gammal klasskamrat till mig och jag vet att hon har nämnt för mig att de skulle kunna tänka sig att flytta bort från Sthlm, frågan har bara varit vart.

Så det kan bli…och gubben som trodde att vi var de enda och att det var galenskap *skratt*

haha jo så är det med karlar!! trotsiga in i det sista, så lite draghjälp utifrån verkar fungera bra för er=) grattis till en eventuell flytt iaf=)

#26 ja se karlar…han är mer trotsig än våran treåring :oD

#27 haha=) skulle tro att treåringen är lättare att övertala ändå=)

Känner igen mig i att jag inte kan snacka med min sambo, och det är sjukt jobbigt. Och det klart att han inte ska hindra din personliga utveckling. Skulle som många andra räda till familjeterapi så ni får lära er att kommunicera med varandra.

Klart att du/ni ska flytta till ett annat område om ni inte vågar släppa ut barnen men å andra sidan kan du ju inte tvinga honom att lämna stockholm om han inte vill, vissa är inte beredda att ta ett så stort steg. Även där borde ni få hjälp att mötas på halva vägen.

Jag vet av egen erfarenhet att det inte är lätt att komma till ett nytt ställe där man inte känner någon, vissa tar det bra men andra mår skit av det. Jag vet även hur det är att flytta för att man tror att det är lösningen på alla ens problem, visst det är spännande i början men vardagen kommer komma på det nya stället oxå. Dina tankar på om du har valt rätt i livets val kommer att följa med dig även om du flyttar.

Men gå och prata med ngn för då gör du det för DIN skull, en investering för din personliga utveckling och sedan kanske ni kan gå tillsammans.

Lycka till!Kram

OJ, vad jag känner igen mig i din berättelse!!

Jag och min man blev också ihop i unga år (jag 14 och han 16)

Vi har vart ihop i 21år nu, och vi har också bott isär en gång.

Vi flyttade till vårat "drömhus" för 2 år sen, men nu är jag less. Det blev inte som jag hade tänkt alls. Jag trodde i min enfald att han skulle bli mer alert på att fixa och dona med saker om vi bodde bättre där alla trivs.

HAN trivs nog, men inte jag eftersom jag får göra allt i hushållet plus mycket i trädgården :( Och jag blir inte ens attraherad av honom längre, eller blir glad när jag ser honom..

Det jag ville ha sagt är att…

Känn efter först innan ni ev köper ett hus. För man kan aldrig flytta från problemen. De följer vackert med till nästa boende vare sig man vill det eller inte.

kram!!

Jag läste mitt inlägg en gång till och såg att det lät väldigt negativt. Men det var inte alls menat så. Jag bara ville att du skulle tänka om det verkligen var det du ville (flytta alltså) För ibland tror man att en nystart på ny ort kan lösa mycket. Visst, det kan det. Men det löser inte allt. MEN Det var ju skönt att din gubbe äntligen lyssnade. De är ju lite tröga ibland de där männen…

Lycka till och jag hoppas det blir bra för er

ååh charlotte så ledsen jag blir när jag läser..=/
jag hoppas för allt i världen att ni hittar tillbaka till varann och att denna flytten kan hjälpa er med det.

sen blir jag ju lite förvånad över priserna i stockholm faktiskt, för att gå lite av banan, trodde det skulle vara dyrare då våra hus i våran mellanstora stad vanligtvis ligger på 1,5 mille..men vi har ju ett par för 3-3,5…
och då är vi drygt 33 tusen i kommunen..

vi sitter på en tvåa för 550 tusen och ett hus här för 600 är ett obeboeligt ruckel…

men som sagt, det skiljer ju, och förhoppningsvis är ju husen i vimmerby billigare och btw är det bara 15 mil till mig ;)
plus att du kan gå på astrid lindgrens värld varje dag :D
och då förutsätter jag att mirabil och du kommer på besök ;) en distansritt lixom, hoho ;)