Ja du Robina. Man måste förlåta sig själv. Tyvärr har jag ingen erfarenhet av att vara otrogen, så jag vet inte hur man förlåter sig själv när det gäller sånt.

Hoppas ngn annan kan hjälpa dig.-

Förstår dock inte vad våldtäckt har med detta att göra. Även om du känner dig våldtagen. Det blev du av dig själv. Tycker överskriften är missledande.

Vad det har med våldtäkt att göra? Jag beskriver som sagt mina känslor, inte någon objektiv analys av vad som hände utåt sett. Överskriften är inte missledande.

Jag tror jag förstår hur du menar Robina. Du känner inte igen dig själv, du utförde handlingar i ett tillstånd du inte kan referera till dig själv. Den "vanliga" Robina skulle aldrig göra något sådant, det vet du, det vet dina närmaste. Så varför hände det? Kunde inte den andra parten se att du inte var dig själv? Hur kunde han tillåta dig att vara otrogen.
Man följdes med av stundens innlevelse, en nyck som inte hade med synt förnuft att göra. Efteråt undrade man hur i helvete det kunde ske. Nej, det har ingenting med våldtäkt att göra. Men jag tror du känner lika mycket skuld och skam, smutsig. Men du måste försöka förlåta dig själv, det är bara du som dömmer dig själv. Ingen annan gör det! Gå vidare och tänk framåt. Troligtvis kommer du aldrig göra om samma sak igen, se det som en nyttig läxa. Du måste försöka laga dig själv och bygga upp tilliten till dig själv igen!

Förlåt om jag lät snurrig eller om jag var elak på något vis.

#3: Nej, det du skrev lät jättevettigt. Skönt att någon förstår vad jag menar. Som sagt påstår jag inte att jag FAKTISKT har blivit våldtagen utan beskriver bara hur det känns. Att personen ifråga lät det hända är inte så konstigt, vi är bara ytligt bekanta, han var attraherad av mig och jag var nog väldigt övertygande om att det verkligen var något jag ville. Han kunde ju inte veta att jag inte faktiskt ville vara otrogen, folk är ju det "hela tiden". Jag tror inte att det hjälper mig att vara arg på denna person, även om jag naturligtvis inte vill ha något med denne att göra mer.

Jag ser verkligen det här som en nyttig läxa och kommer att vara väldigt vaksam på tecken om sjukdomen upprepar sig. Jag ser detta som en rejäl kalldusch och det har fått mig att omvärdera hela mitt liv. Den stora sorgen är att priset var alldeles för högt. Ett femårigt förhållande som har betytt så mycket för mig med personen jag vill spendera resten av mitt liv med. Och det var jag som orsakade det.

Jag ser att över 100 människor har varit in och läst detta inlägg, men inte kommenterat. Har jag kanske vänt mig till fel forum? Eller är min sorg så obegriplig och unik? Kanske ni inte tycker att man kan vara offer och förövare på samma gång? Att jag får skylla mig själv? Finns det ingen här som själv eller har någon i sin närhet som på grund av sjukdom gjort sig själv och andra illa? Hur går man vidare? Jag vet att det måste finnas en väg ut, men frågan är om jag kommer att orka ända fram eller ge upp och tyna bort på vägen.

#5 Tyvärr är det inte säkert att folk kan svara på dina frågor, trots att du skriver på ett forum som handlar om relationer.

Tror inte det finns så mycket mer man kan säga än att du måste förlåta dig själv. Och det måste man göra på sitt eget sätt. Du kan alltid ta till proffessionell hjälp, det kan hjälpa.

Nej din sorg är inte obegriplig eller unik. Det är bara att vissa inte förstår och andra inte pallar med att skriva. Det sätter sig hårt det du skriver och du förmedlar värkligen känslan.

Det låter som om du hade en djup deprition. det vet jag allt om och man blir en annan människa. Man bryr sig liksom inte riktigt om följder och gör massor av ogenomtängta saker. Du verkar också lida av ångest.

Jag förlåter dig (vad det nu betyder för dig). Jag hoppas att det hjälper dig med att förlåta dig själv. Du får absolut inte bry dig om vad andra säger om att du varit otrogen eller dylikt. Du kan inte vara perfekt. Det kan ingen vara. Så snälla, du skyller dina skuldkänslor på någon annan. Vad känar du på att säga att han var en idiot? (vilket han var). Du måste gå vidare. Det som hände är inget som gör dig till en sämre människa. Du är fortfarande lika mycket värd.

Om någon klankar ner på dig pga det som hänt så är det dem som är mindre värda. Det är dem som sänker sitt eget värde. Och kom ihåg, Den viktigaste människan i uneversum är du. Ingen annan. Bara du. Dem som du väljer att släppa nära dig borde vara glada. Det ska vara en ära att ha en plats i ditt hjärta. Inte tvärt om.

Jag hoppas att jag kunde förklara så du förstår. Dem riktlinjer jag pratar om är något som jag själv strävar efter. Men jag vet hur svårt det är att ha så pass höga tankar om sig själv. Jag vet att du är stark. Du klarar det.

*kram*

Veyla, du är min idol! Mycket starka ord från en sån ung person. Du säger att du förlåter mig, det värmer verkligen. Men skulle du förlåta mig om jag var din flickvän som du älskat och litat på i fem år? Skulle du våga lita på mig igen och skulle du kunna vara intim med mig utan att tänka på att jag varit med någon annan bakom din rygg?

Jag önskar verkligen att jag en dag uppnår det du och MimmieM beskriver, en trygg känsla i mig själv, att jag är måttstocken för mitt eget liv och att ingen annan människa avgör om jag får vara lycklig eller inte. Detta är något jag har strävat efter hela mitt liv. Problemet är att den enda gången jag uppnått denna känsla var under min maniska sjukdomsperiod. På ett falskt sätt älskade jag mig själv och min omgivning var betydelselös. Jag måste nu gå den svåra vägen och försöka hitta den äkta självkänslan.

Jag tänker inte ge mig in i diskussionen, men Robina, jag citerar det du skriver "för om inte han kan förlåta mig, hur ska jag förlåta mig själv?"

Du måste förlåta dig själv innan du kan be att någon annan ska förlåta dig.

Kram!

enda sättet för andra att förlåta dig är att du börjar med att förlåta dig sj.. vet hur du känner det, har varit där sj. men det är bara så att man måste komma över det o acceptera, för gjort är gjort o kommer aldrig tillbaka. det är bara att sånna dagar när allting flammar upp så gäller det att sysselsätta sig sj på något vis,det går inte att sitta hemma o fundera, "tänk om jag gjort så istället", för det leder ingen vart. oavsett hur ont det går och hur illa man mår och hur äcklad man känner sig så inser man till slut att man har sig sj att skylla, man är sin egen gärningsman. med tiden kommer du att känna en antagligen att känna acceptans, det har ju trots allt hänt, men man kommer oxå vara extremt säker på att de adrig kommer att hända igen, för den situationen vill man inte hamna i en gång till.

jag kan förstå att din kille inte känner att han kan  vara tillsammans med dig, du var ju faktiskt otrogen. det kan du inte komma ifrån. lite hårt kanske men så är det. jag skulle inte vara tillsammans med min kille om han gjorde så mot mig, även om jag älskade honom ändå. men genom att bli frisk igen och bli en stark människa som är trygg i sig sj kan du visa honom tjejen han antagligen blev kär ioch det kan göra stor skillnad. om han ser att du är okej igen så är det nog lättare för honom oxå.. tiden läker alla sår vet du..=)

Jag kan inte relatera till din känsla av att ha blivit våldtagen. Jag tolkar det som att du ville ha sex, killen ville ha sex men att du efteråt ångrat dig. Jag tror det är vanligt att man ångrar sig efter att man varit otrogen, inte förstår hur man kunnat göra så och inte känner igen sig själv. Att man blir chockad över det som hänt och väldigt ledsen. Jag tycker inte att det blir en våldtäckt för att man ångrar sig efteråt om man ville ha sex.

Våldtäkt är det när man tvingas att ha sex mot sin vilja, som jag tolkar det. Man kan även vilja ha sex i början, men man har alltid rätt att säga "nej, jag vill inte mer!" när som helst, även när man redan börjat ha sex. Om killen tvingar en att fortsätta även fast man uppenbarligen sagt att "jag vill fakitkst inte längre" så är det våldtäckt.
Många tjejer tror att dom inte blivit våldtagna eftersom att "när man blir våldtagen kommer det blod och det gör ont och man går hem utan trosor som någon främligen tagit efter att han drog in mig i busken". Man kan bli våldtagen av sin pojkvän eller av vem som helst. Så fort man känner att "nej, jag vill inte ha sex" men har det ändå mot sin vilja så tolkar jag det som en våldtäckt :(

Jag försöker nog säga att jag känner som #3. Man dras med av stundens rus men ångrar efteråt att man varit otrogen, det är inte våldtäckt. Du måste förlåta dig själv för vad som hänt. När du förlåtit dig själv kan andra också göra det.

Man kan begå våldtäkt mot sig själv också och det är det har gjort, så det är mot dig själv du får rikta din vrede och din frustration för att kunna förlåta och gå vidare..