Tja… 50-årskris vet jag inget om. Men jag tror fan jag hade 20-årskris :P

Det var fruktansvärt jobbigt att bli på väg att fylla 20 tyckte. Tjoff! Vad vuxen man skulle bli helt plötsligt, och vad mycket ansvar, och inget jobb, dåligt med pengar, och vilka krav? Nej, usch! Jag mådde jättedåligt då och kan inte förklara varför.

Nu fyller jag 24 på måndag och inga kriser här inte. Livet rullar på även om jag bara jobbar extra och tar hand om mig och mina katter helt på egen hand. Det är väldigt skönt att vara vuxen :)

#1..skönt att vara vuxen`?       nä det tycker då inte jag. Det är  bara en massa måsten hela tiden, när man är vuxen, inte alls roligt. Visst ska man ta ansvar, men ändå.   livet är inte på raka spår precis.

Jag skulle tro att man börjar fundera på vad man har uträttat i sitt liv och samtidigt är rädd för att inte hinna med så mycket som möjligt. Man vill fortfarande uppleva fina saker och sen kanske man har mycket funderingar kring pension och sånt . Själv har jag aldrig haft nån ålders-kris, men kan tänka mig dessa saker. Många kanske är rädda för att åldras helt enkelt. En del kanske tycker att livet är slut när man fyllt 50, men så är det ju inte.

"Kriser" av sådant slag som brukar kallas tvåårstrots, tonårsrevolt osv kan liknas vid små trappsteg i vår psykologiska utveckling, där vi utvecklar vår person och identitet. Denna utveckling stannar inte bara för att man blir vuxen utan ibland behöver vi stanna till och tänka över vilka vi är, vad vi gör och varför….det är vad som händer i 30- 40- 50-årskris osv. Har egentligen inte mkt med åldern i sig att göra utan vilken livsfas man befinner sig i.

De flesta 50-åringar i Svenssonland har i livet kommit till en punkt där barnen blivit vuxna och skaffat egna liv, jobbet är kanske trist, kroppen börjar ge tecken på att ungdomen deinitivt är förbi, klimakteriet kastar sig över kvinnorna osv. Lätt förstå att man behöver stanna upp och tänka lite extra.

Personligen tror jag inte på varken 30-40-eller 50-årskriser. Jag tror helt enkelt att man TROR att man måste genomngå nån form av kris för att man passerar ett stadie, och därigenom framkallar tankar och känslor som egentligen inte behövs.

Jag har passerat både 30 och 40, och väntat och väntat på att den berömda krisen ska infinna sig. Eftersom jag inte sett skymten av några kriser så börjar jag inse att det är mitt eget sätt att tänka som påverkar huruvida de kommer eller inte.

Jag kan känna ett visst vemod över att barnen börjar bli större och att jag inte längre har några småbarnsår kvar (lite omställning eftersom vi haft småbarn i 19 år). Men det har inte med min ålder att göra, det har med inriktningen jag valt att mitt liv ska ta.

Redan som mycket små barn lär vi oss att vi kommer bli äldre. Det är det absolut mest självklara och naturliga som finns. Åldras med harmoni istället för hysteri - försök inte vara 20 när man inte är det. Njut av livet istället, av erfarenheterna, av kunskaper och mognad. Då tror jag man kan jobba bort de flesta av de framkallade kriserna.

#2

ALDRIG ALDRIG ALDRIG att jag skulle vilja vara yngre än idag! Livet blir bara bättre, barnen blir äldre och nu får man se vilka människor det blev av dem.

Kriserna har nog inte så mycket med åldern att göra utan som någon skrev att man lämnar en livsfas bakom sig. Ifrågasätta sitt liv är det nog nyttigt att göra ibland.

Som en arbetskamrat (50+) sade till en nyblivet 50-åring - "välkommen till dö-halvan!" Klart man krisar då!

alla dessa "kriiiiser" är inget annat än hjärnspöken…idag ivrigt påhejade av massmedia…och vem vet kanske också läkemedelsbranschen så de får sälja mer "lyckopiller"…hade varken 20-30 eller 40 årskris….känner mig inte gammal heller…är inte rädd för att ställa skorna heller….

#2 - Jag tycker att det känns bara underbart att jag kan klara mig själv, oberoende av någon annan. Jag har inte den bästa kontakten med mamma för tillfället, och pappa hör av sig typ två ggr/år. Så vad skulle jag göra om jag inte hade mig själv?

#7 - Helt rätt! Det är bara i huvudet det sitter, och media idag gör det inte bättre. I framtiden ska jag inte ha några kriser alls. Vad är poängen? Jag mår bättre utan :)

Ja, man får ju tänka och tycka vad man vill, men att påstå att man inte går igenom kriser vid vissa åldrar, är lika absurt som att påstå att det inte finns något som heter trotsåldrar?

Alla människor går igenom faser i livet som inträffar ungefär vid samma tidpunkt, även om det kan skilja upp till ett år mellan olika personer och olika kriser.

Alla utvecklingsfaser i livet är förknippade med en slags kris, somliga svårare än andra. Det man kallar för "Trettioårskrisen" kan drabba folk från 26 och upp till några år över trettio. Sen om folk inte vill kännas vid sina kriser är ju upp till dem, men ofta är sådant uppenbart för dem som står vid sidan av.

Jag hade en jobbig livskris när jag var 26-27 år. Det har många andra av mina vänner också haft, någonstans däromkring. Men det kanske är en slump? Att de allra flesta upplever samma typer av kris vid ungefär samma fas i livet…? Skojar ni när ni påstår att det är ett påfund av massmedia??

Så när mina barn i sina utvecklingsfaser gått igenom ungefär samma kriser vid ungefär samma tidpunkter, så är det något de har snappat upp i massmedia? Kanske man har dolda budskap på Nickelodeon? Jojo. *skratt*

Jag tror att man utvecklas hela livet, inte bara fram till man blir så kallat "vuxen". Och om kriserna/faserna finns när man är barn, så finns de där när man är vuxen också.

Ja, men då måste man skilja på kris och fas. Det är helt olika saker. Fas är, enligt min mening ett faktum, nåt som alla går igenom i sitt liv. Däremot kris, anser jag vara sånt som vi människlor skapar själva.

Jag har ingen åldersnoja alls…känner mig bara gammal när jag ska ur sängen på morgonen..ha ha ha ..Visst kan man fundera på hur länge till man får vara med då man hör om bekanta som dött…men det är inget man snöar in på..

Rätt skönt att ha lite pondus och kunna säga jag har 35 år i yrket…de ni

Min pappa har en 60års kris.. Han har fått för sig att efter 60 så dör man. det är slut finns inget mer. det går raaaaaakt utför. så nu har han fått för sig att han ska ut o resa så att han har hunnit med det innan han då faller död.
han och mamma har hunnit avverka, Storbrittanien, Kina, Indien, Marocko och i höst USA på 3 år…

  50års kris för mig var är att livet börjar gå i från mig.Barna växer i från.Det är en kärring i spegen på morgonen med hela kudden i ansiktet..Jag tror att jag klarar  mer än jag gjör,  ..Många säger att livet börjar vid 50, ja det kan man säga för man känner att man lever. Har man sutit för länge så tar det sin tid att komma i lederna. Har man gått för mycket så känner man av det med.. så vist märker jag att jag lever.Jo jo..Ett litet tillägg.Man får mustach..Så här upplever JAG det var att bli 50år nu är jag 52 o Åker jag för länge i min bil så kommer jag ut som en handikappad…

Min egen erfarenhet är att kris är lika med något positivt, även om det kan vara jobbigt också.Väldigt jobbigt. Kriserna är till för att utvecklas ser jag det som.Och vem vill inte det? Alla, tror jag!

Jag känner mig trygg med all erfarenhet, allt man gått igenom och jag blir så lycklig för jag vet att nya saker händer hela tiden hur gammal man än är!

#8 visst är det skönt att kunna klara sig själv när man blivit vuxen, inte så jag menade direkt. Utan att man hela tiden ska ha folk som säger dittan och datten till en som: vill du  gå och hämta…… gör si eller så. Det är ju jobbigt så. Så visst är det skönt att kunna göra ngt själv oxå.   Vet inte om vissa gener smittar sig på andra, men ajg känner helt och hållet att man inte orkar lika mycket som när man var ung. Är nu 50 + är ju ingen ungdom längre precis.  När man råkar ut för en det ena och en det andra, så märker man att man inte är ngn ungdom.  Visst, det finns hjälp att få för vssa saker när man får problem med det ena och det andra, så dåligt är det inte riktigt med mig än, men det börjar att kännas av tyvärr.

#14 lycka förstår jag mig inte på  vad det är för ngt, eftersom jag ALDRIG har fått känna på vad lycka är.  Ok jag fick barn för ca 18 år sedan men FY vad jobbigt jag ahde det, säger bara det. Hade ingen att känna lycka ihop m ed :( Jag och barnets far bodde ju inte ihop då, jag hade nästan ingen som ville eller kunde ställa upp på mig heller, så jag kände mig verkligen illa till mods många ggr när jag var gravid, för att inte tala om hur illa jag mådde. Jag kunde inte behålla maten den sista tiden innan hon föddes. Fick nästan sitta inne på toaletten och äta. Så fort jag stoppa i mig ngt ätbart ja då kom allt upp igen :(   Det var en jobbig tid måste jag säga.  Glass gick hur bra som helst att äta, men inget annat. Så ngt fick jag behålla iaf.

Så livet kan beté sig olika hos alla.

Hej,bra fråga.

Jag kallar min "40-års"- kris för 40-års insikt..jag ser det så.

Att nu mitt i livet pioritera vad som är viktigt,göra en ny utvärdering så att säga..hitta svar på sina livsfrågor…kan kännas som en kris,men vid eftertanke kändes det mer som en insikt.

Det kanske är samma känsla ca. vart 10-e år..? har har talas om ett vart 10-e år genomgår vi en slags förändring…kan det vara där ur vi fått begreppen 30,40,50-års kris?

Kram//Tm

Jag fyller 45 och har kommit på att i bäst fall har jag lika många år kvar - hemskt! Jag är dödlig?! Folk skrattar åt det - men det är faktum först nu jag förstår att jag ska dö…annars är livet ganska okej, jag ser mig i spegeln varje dag och undrar hur en 25-åring kan se ut så här…tja, det är inte lätt. Men min kloka moder har alltid sagt att åldern sitter i fysiken, inte i psyket och det har jag levt efter i alla år…så jag blir nog aldrig gammal och med andra ord så dör jag nog aldrig ;-)

TJingeling

Ps…men jag skulle inte vilja vara yngre heller Ds…

Är 52 enligt födelsedatan.

Känner mig psykiskt som 25. Får ofta stanna upp o betänka -gud kan jag bete mig så här?

Tyvär påminner min snabba synnedsättning mig att jag blivit äldre.

Tyvär slår jag mig mera nu om jag trillar av någon häst

Tyvär betänker jag numera ofta ev farliga situasioner som ev kan hända både på hästrygg el i trafiken, det stör mig.

Tyvär har jag ofta krämpor i min kropp efter livets hårda väg som blir värre ju äldre jag blir.

Tyvär påminns jag ständigt när jag ser mig i spegeln att jag inte längre är 25.

Tyvär är det bara att gilla läget och gå vidare i tron att man är 25.  Hi Hi.

Kris o kris…tror mer det handlar om att man kanske tänker igenom vad man har åstadkommit o vad man hade velat hinna med innan en viss ålder?Har passerat 20 år o 30 år…men ingen kris än…tycker dock att det är väldigt synd att jag ännu inte tagit körkort…får nog satsa på det innan 40år?:)