Hej,

bara att du har insikten om detta gör att du har kommit långt på din väg. Jag tycker du skall försöka prata med din pojkvän eller någon kompis du litar på, så kanske de kan peppa dig lite. Det är ett underbart väder (i alla fall i SKåne, vet inte riktigt var du bor) - ut och ta en promenad med killen eller en kompis. Eller själv.

Finns det någon speciell anledning till att din självkänsla sjunkit, som du vet om? Är det i så fall något du kan påverka - i så fall - försök göra det!

Sist men inte minst, du är säkert inte ful, tjock, misslyckad eller förjävlig. Alla ser vi bra ut för någon, "The Beauty is in the eye of the beholder".

Snackade med en kollega som hade förflutit som modell i New York. Han ser rätt "vanlig" ut, och en av våra andra kollegor frågade honom "inte för att vara sådan… men hur kommer det sig att du lyckades med ett kontrakt i NY, du är ju ingen Schenkenberg eller Brad Pitt?".

Han som varit modell svarade självsäkert: "Det är som vi säger i modellbranschen; Det finns bara en som ser ut som jag."

#1 jag tror att mitt självförtroende har sjunkigt då jag inte känner mi tillräcklig. Vi hade en period av förhållandet där vi bråkade mkt om ingenting. Sen fick jag en väckarklocka av hnm när han släppte bomben om att vi fick skärpa oss. Efter det har jag svårt att känna mig säker i vår relation.

vi har pratat mkt om det här och jag känner att jag får tröst och stöd. Men det är svårt när jag hela tiden faller och det gör att det påfrestar förhållandet hela tiden. Jag tror att jag sabbar för oss hela tiden.

jag har ingen anledning att vara svartsjuk eller orolig för han har aldrig brutit mitt förtroende till hnm. Jag har all anledning att lita på hnm.

jag försöker att prata med hnm så gott jag kan men jag låser mig hela tiden, för jag vill inte vara till besvär. Tyvärr har jag ingen att prata med. Jag vill inte att ngn ska veta att vi har haft problem. Vill inte att andra ska tro att vi har ett bergodalbana-förhållande som man hade när man var 14år.

hejsan.

jag känner igen mej själv väldigt mycke i det du skrev. min kille har inte vart speciellt topp mot mej å jag har problem hemma. men min Räddning är ändå att komma iväg te mina vänner å min kille. han vet att jag ä depp å han gör allt för mej om jag skulle be men jag vågar inte be.

så gör mej en chans för oss båda. prata med din kille med dina vänner dom som gör att du känner dig trygg fråga om nån vill följa med dig bort en hel tag så att ni bara kan ha kul. jag vet att de hjälper även om det går över senare så blir det bättre för stunden det kan jag lova

försök att görasaker som bara får dej att må bra!!

Kanske är du som jag o har lättare att skriva ner dina känslor än att prata om dem?Jag kan prata o förklara mina känslor men på något sätt känns det ändå som om inte allt kommer fram när jag pratar…kanske ställer min man en fråga eller liknande som gör att jag tappar tråden.Men jag har lärt mig att skriva ner allt som ett långt brev o sedan överlämnar jag det till min man o han kan läsa det i lugn o ro o sedan kan vi prata om det.Då vet jag att jag har fått med alla mina känslor o jag vet att han har uppfattat alltihopa.

Jag önskar dig all lycka o skickar iväg en värmande o uppmuntrande kram:)

Hej!

jag känner igen mig här också. Jag ville skiljas så vi lämnade in ansökan. Han ville inte, men jag har velat detta länge. Vi har inte haft det så bra. Han flyttade ut. efter två veckor bröt jag ihop. Jag saknade honom, så vi bestämnde att vi skulle testa att vara särbos. Vi fick en prövotid på 6mån fast vi inte har gemensamma barn. Nu börjar den tiden ta slut. Jag vet fortfarande inte vad jag vill. Vi bor inte så långt från varandra så han är här varje dag. Jag tror att det blir för mycket, man hinner inte längta efter varandra. Vi har hundar och dom bor hos mig. Han kanske tar för givet att det är bara att komma. Jag har svårt att säga ifrån och prata känslor med honom.