Ärligt talat, släng ut honom!

Inte bara för att han inte frivilligt städar men han verkar totalt respektlös mot dig.  "den där tomma blicken, ihopsnörpta munnen och fanskapet tiger som vanligt."

Låter som om han är bortskämd med att du brukar göra allt. Så hädanefter skulle jag bara tvättat min tvätt, diskat min disk (blir diskstället fullt med smutsdisk, så diska det du behöver bara), handlat sådan mat jag tycker om och lagat bara till mig osv.

Såg att du har barn, så du naturligtvis fixar du barnens oxå.

Detta borde ni ta ett snack om! Så kan du inte ha det. Men prata omdet lungt och sansat en dag då han inte jobbat.

#3 Jag har bönat, bett, vädjat, gråtit och slagit sönder saker och försökt få honom fatta de senaste 13 av våra 14 år som boende ihop…det är lönlöst och få iväg honom till någon familjerådgivning ar som att försöka klämma vatten ur en sten :o/

Han är bortskämd, men inte av mig…hans mamma skämde bort både honom och hans brorsa när de bodde hemma. De behövde aldrig lyfta ett finger hemma, inte ens ta bort sin egen tallrik från bordet efter maten.

Misstaget vi gjorde var ju att vi flyttade ihop direkt, medans han skulle behövt bo ensam något år men jag tvekar om ens det hade hjälp…han vet inte hur f*n man gör för att sköta ett hem.

Ibland undrar jag vad jag gör i det här förhållandet men vill/vågar inte sätta stop för det heller.
Vi var separerade under 6 månader för ett gäng år sedan och det var mitt livs tuffaste 6 månader.
Jag beundrar alla de som är singlar och som får det att gå ihop ekonomiskt!

Det kanske är ego av mig att tänka så, att jag inte vågar och vill pga ekonomiska skäl.
Jag tror innerst inne att jag älskar honom men just nu går känslorna på sparlåga och vi har kul men som väldigt goda vänner kan ha.

Låter precis som mitt förra förhållande! Och jag klarade inte av det heller i längden. Och när man tjatar så tär de ju också på förhållandet. Jag har inte kvar honom längre! Inte bara pågrund av det visserligen. Men jag är glad att jag slipper honom och hans beteende nu mera..

Har bott själv i 1½ år ungefär och de är bara SÅ skönt. Allting är precis som man själv vill ha det. Och inte någon annan att plocka bort efter utan bara mig själv:)

Och jag var också rädd för att lämna just för att bli ensam och för att jag inte trodde att jag skulle klara mig. Visst, längst in älska jag honom fortfarande men inte tillräkligt. Har du verkligen frågat dig själv vad du innerligt känner för honom nu mera? Är de värt det?

förstår dig! jag hade antgligen slagit ihjäl min kille för länge sen om han gjorde så!! snacka om respektlöst!! han låter som ett latarsel, sånna kan vara svåra att banka vett i.. men när han vägrar hjälpa dig med en sån enkel sak, lagar du mat åt honom då?? tvättar hans kläder, tar reda på hans grejor?? om du gör det så sluta med det omedelbart!! annars kommer han bara fortsätta för han vet ju att du gör det iaf, bara han somnar! hårt ksa sättas mot hårt anser jag=)de låter inte som att de går så bra för er annars heller, kanske är dags att gå vidare som du säger=) ekonomiska fixar sig, de blir tufft i början men de blir en vanesak till siist=)

#5 Jag har inte vågat eller velat gräva så djupt…det är ju VI liksom och VI har alltid hängt ihop.

När vi var separerade hade jag en annan kille under en period vilket var väldigt spännande och så men jag saknade fortfarande min make (sambo som vi var då) väldigt mycket.
Han är otroligt snäll och underbar på de flesta sett och väldigt hjälpsam med min häst när jag insjuknar i min migrän och det vet jag inte många pojkvänner till hästtjejer som är, men när det kommer till hushållet då blir jag knäckt :o/

Han fick sig nog en tankeställare av mitt initiativ till att separera och det var bättre under en period när vi flyttade tillbaks ihop igen…men den lyckan vart kortvarig tyvärr.

Jag vet fan varken ute eller in ibland :o/

sådär va min sambo när vi flyttade ihop precis..
sa att han fick välja på att hjälpa till eller dra här ifrån.. do tog han sig i kragen och är faktiskt ganska duktig ibland, även om jag får tjata lite då och då..
fast du säger ju att du tjatat i 13/14 år.. de låter ju inte bra alls :/
svårt att veta va du ska göra.. jag hade nog försökt få honom att fatta, fast någonstans måste man ju dra en gräns med..
hoppas du kommer på vad som passar dig bäst!
kram*

#6 jag provade ett tag att inte tvätta hans kläder och plocka upp efter honom men det hjälpte inte ett enda dugg. Nu plockar jag bort hans prylar till en viss del…men jag dumpar det på hans säng så han kan inte gå och lägga sig utan att städa undan sina saker först.
Nu har vi ju två barn så att bara laga mat till mig funkar inte.

#8 Mja jag vet inte vilket sätt jag skall ta till för att få honom fatta, när jag tycker jag har testat allt redan.

När vi har det riktigt fint och nystädat brukar jag fråga honomom han inte tycker att det ser bra ut och känns skönt att inte behöva snubbla på leksaker, skor, verktygslådor etc och jo det tycker han ju, då brukar jag fråga vad som gör att han känner ett sådant motstånd till att hjälpa till. Plockar man undan varje dag så blir det ju inga drivor med prylar överallt…enkelt!
Han ser helt enkelt inte när det är dags att dammsuga och röja undan, jag har frågat honom :o/

Så fort jag blir sjuk och inte kan plocka undan varje dag så börjar saker samlas i högar överallt som jag sen får ta reda på annars blir det värre.

*gaaaah*

nee fast om du testat allt så finns de ju inte så mkt mer att göra.. antingen kasta ut honom eller acceptera hur han är.. :(

jaa det kanske är så…men det känns så antingen eller :o/

Som sagt jag är så otroligt kluven.

jo jag vet, jag gillar verkligen inte de där antingen eller..
jag försöker tills jag själv stupar oftast..
för de kan du ju med göra.. fortsätta tjata :/

Ja du…får se hur det här utvecklar sig :o/

sen vill ja bara tillägga kanske lite OT att de e lätt att bara fokusera på vad som är fel.. han kanske inte hjälper till så mkt i köket å plockar å så men han kanske e bra på mkt annat :) ?

mitt ex va värdelös på vissa saker som jag störde mig fruktansvärt på de i perioder men sen va han bra med mycket annat som faktiskt vägde upp de dåliga..

#14 Jo det är sant det du säger…han är en riktigt händig karl och sånt är inte dumt och dessutom lite sexigt ;o)

Jag vet inte jag kanske helt enkelt måste acceptera att han är en slöfock när det kommer till hushållsgöromål men det irriterar iaf att han inte ens kan anstränga sig när man ber snällt om hjälp pga att man själv inte kan :o/

Det är ingen karl… det är en pojke

#16 Vill du utveckla det?

#15 jo sant :/ jaa de e alltid jobbigt när man ber om hjälp och man känner att personen man frågar inte bryr sig för fem öre!
men så e de ju svårt att anstränga sig när man verkligen inte tycker om att göra nåt heller :P

#17
En del av det som handlar om att bli vuxen och mogna… är att även ta tag i saker och stålsätta sig för det som man inte vill eller orkar… bara för att det måste göras..

Har man inte blivit vuxen, är man fortsatt ett barn…

#19 Ok och ja det kan jag hålla med om, det var därför som jag skrev att misstaget var att vi flyttade ihop direkt ifrån våra färäldrahem när han skulle ha behövt bo ensam ett par år.

Jag trodde du försökte vara dryg med mig :o)

#20
Tack… du är nog faktiskt den enda jag har varit med om på iFokus som gett mig en chans att förklara mig istället för att direkt försöka hugga mig i halsen vid misstanke om att jag skulle försöka jäklas… Det uppskattas.

Jag önskar dig en trevlig helg…

//

#21 he he så lite så :o)

Önskar dig det samma.

Hehe, välkommen till min värld jag pluggar 75% och jobbar 75%…men att bå med en karl som inte gör ett piss hemma gör ju att man får ta nattskiftet oxå. Dvs. disk tvätt å städ….vem kom på att man måste sova? Ta koffeintabletter, efter ett tag blir du riktigt snygg, ringar under ögonen…men sotade ögon ska ju vara inne nu sägs det…

kan man knulla samtidigt som man damsuger? för älskling tiden räcker inte till…

CBA fattar hur du känner, stackare, men tyvärr har jag heller ingen lösning på problemet. *kramar om*

#23 *skratt*…det är ju tragiskt ju att det skall va så *skrattar mer*

#25 Känner igen mig hos dig.

Både jag och min sambo älskar djur, och vi har en del sådana hemma. Med resultatet att jag städar burar, dammsuger, matar djuren osv. Ber man honom om hjälp så får man till svar att "du går hemma hela dagarna, kan du inte göra det då?" Jag går på kurs 2 timmar om dagen, söker jobb och då min sambo kommer hem har jag precis blivit klar med allt. Och då är det bara djuren kvar.

Och inte kan han hjälpa till med resten heller. Han jobbar som svetsare och har därmed med sig massor med metall spån hem, dom spånen har av en väldigt konstig anledning alltid hamnat i SÄNGEN, där vi ska sova. Han förstår inte att det inte är nå skönt att lägga sig bland domdär spånen och deffenetivt inge skönt att göra nå annat i sängen när man ligger i domdär spånen.

Har någon nått förslag på hur jag ska få honom att förstå?

Om han inte ser att det behöver städas eller damsugas eller vad det är så kan det bro på 2 saker, antingen dålig syn (skaffa glasögon) eller att man inte tittar efter.  Och om det är för att man inte tittar efter då är det för att man inte ser det som sit ansvar hur det ser ut. Om ni pratar om det lugnt o fint en dag då du inte är så arg, tycker han då det är ditt ansvar eller gemensamt ansvar att städa? 

Sen är det kanske inte rimligt att han ska springs o städa just när du tycker det är dags, kan förstå det inte är kul om man kommer direkt hem från jobbet och inte är förberett på det och så blir kommenderat. Det blir ju såna roller också att du blir "städpolisen". 

En variant som funkat här är att städning är allas ansvar och vi gör det en gång i veckan, i vårt fall söndag efter frukost.  Vid frukosten finns hela familjen och då bestämmer vi gemensamt  vad som måste göras. typ: hallen och köket si o så, badrummet si, vardagsrummet är inte så farligt, det kan vänta…  Då är det altså ett gemensamt beslut också hur ribban ska vara och ingen blir städpolisen. Sen kan man ju ha sina käphästar änddå och då blir det kompromisser.  När vi bestämt vad som ska göras så sätter vi igång och får det överstökad och som belöning är söndagen också efterrättsdagen :-) resten av veckan behöver man inte städa :-)

Visst har vi Kvinnor och män kanske lite olika sätt att se på saker men att han inte skulle märka skillnad på städat och ostädat är bara en löjlig bortförklaring. Han är väl varken blind eller har begåvningshinder?!

Nä, honom lär du inte kunna få att förstå att han måste ta sitt ansvar för hemmet, så för din egen skull acceptera att du kommer att få dra lasset med hemmet så du inte låter dig gå och vara förbannad över det här i tysthet. Det mår du bara dåligt av.

Accepterar du inte så slå näven i bordet och säg att du ska ha betalt för det timmar av jobb du gör hemma när han slappar på soffan. Hemhjälpar tar bra betalt! Skriv upp alla timmar och minuter du gör saker med/för barnen och i hemmet. De pengarna ska du ha för dig själv, till vad precis du vill.

#28 Ja, att skriva ner allt, dela det med två och då visa att den biten som är hans ansvar måste hon göra, men det går inte. Slutsats= Hemhjälp eller kompensation. Borde skrämma upp ögonen ;)

Du skriver att du  "bönat, bett, vädjat, gråtit och slagit sönder saker " samt tjatat i 14 år.  Då vet du jo att dessa saker i alla fall inte hjälper.  Fast jag tycker inte alls som några andra här att du ska slänga ut honom för att ni "fastnat".  Tror det vore väldigt bra med hjälp utifrån, för att få hjälp att se eran relation utifrån och hur ni fastnat i olika roller.  Om din bild av verkligheten är att han är en ohjälpsam karlslok och du är en stakcars städande ängel med migrän då blir ju ditt sätt att ta upp problemet med honom troligen anklagande och vem går då inte i försvar? eller flyr…  Missförstå inte, jag tycker inte alls det är ok att han inte tar sin del av ansvaret för städningen, bara att det kanke kan vara idé att betrakta problemet med nya ögon och angripa problemet sakligt, gmensamt och utan anklagande utan mer som gemensam problemlösning.  Hur vill du ha det? hur vill jag ha det?, hur löser vi det med gemensamma krafter.

#30 Jag förstår hur du menar  :o)

Han kan klämma ur sig saker som att du är ju ändå hemma om dagarna så då kan väl du fixa detta. Varannan vecka börjar jag jobba kl 15 och måste åka hemmifrån strax efter 14. Jag kliver upp på morgonen, ser till att barnen kommer upp och får i sig frukost och kör dem till skola och dagmamma. Sen åker jag till stallet och är väl hemma igen efter några timmar. Då måste jag börja förbereda mat så jag har lunch och familjen middag på kvällen när de kommer hem. Efter det är det in i duschen och iväg till jobbet.
Så jag vet inte NÄR han tycker att jag skulle kunna klämma in att sköta hela hushållet jämt *hmm*

Att ta hjälp utifrån med detta känns svårt, då får jag nog söva och släpa dit honom.
Bortkastad tid oxå då han inte kan sätta ord på saker och vad han känner och tycker.
Vi gick hos en kurator förut för vi hade problem med våran äldsta…det var bara jag som pratade hela tiden även fast kurator frågade maken saker, då blev det bara tyst så frågan fick gå över till mig.
Så att få iväg honom till en familjeterapeut för att vädra vad som felar är tvärstop…han kommer inte öppna sig mer där utan bara hålla med om det som läggs fram men sen är det ändå samma visa när man kommer hem *suck*

Han är otroligt hämmad när det kommer till att sätta ord på känslor och tankar…skulle kunna påstå helt handikapad tom :o/

Har man haft det så här i 14 år så kommer det aldrig att förändras. Hans respekt för dig verkar inte vara speciellt bra. Jag skulle faktiskt göra ett val, städerska och pass-opp resten av livet eller lite fattigare och fri. För mig gäller fri före slav.

Han kanske behöver egen terapi? Med en bra kurator/socionom/psykolog så lär man sig att öppna sig. Och eftersom du inte är med så kanske han kan göra det på ett annat sätt, eftersom denne person kan vara neutral.

Han kanske har inre konflikter som behöver lösas, som vart undantryckta? Ja, börjar man fundera i de banorna finns en massa. Kanske ett fall av stämplingsteori?

Iaf verkar han ha svårt att knyta an till verkligeheten, i det avseende att han inte har någon uppfattning om vilken tid och energi som krävs för att driva ett hushåll helt. Det är ett fulltidsjobb. Har han vart ensam hemma längre perioder så han fått den uppfattningen? Eller kommer du då hem och finner drivor med jobb, och han har inte ens märkt förfallet?

Förmågan att se vad som behövs går i varje fall att träna upp.

#33 När vi hade bott ifrån varandra i 6 månader så såg lägenheten ut som ett rövarnäste när jag flyttade in igen.
Han varken ser elller vet när det är dags och hur man gör när man städar.

Varje gång jag får min migrän är jag liggandes i en vecka minst och varje gång så förfaller hemmet i drivor som jag får ta hand om när jag frisknat till igen, det suger :o(

#34 Men han vet att du tar hand om skiten när du orkar. Gör likadant. Gör absolut ingenting. Säger han något så släng fram ett papper som du skrivit att du gör som han bara.

Sen kan du slänga fram ett papper från dig där det står uppdelat vad ni ska göra varje dag. Görs det, så vankas belöning i helgen. Kanske gå ut på bio, Äta ute, eller promenad. Jag vet inte

Eller gör så att han måste göra saker ihop med dig. Matlagning till exempel

Åh här blev jag alldelens upprymd med känlor! Mitt ex var precis likadan. Vi flyttade från våra föräldrahem direkt ihop. Han hade nog aldrig tvättat under de 4 år vi bordde ihop. Om jag bad honom slänga i tvätten så gjorde han det, ibland, och då ca 1 timme försent så tvätttiden alltid hann gå ut. Och då glömde han hämta kläderna, så när jag kom hem efter massor med jobb så får jag gå å hämta kläderna som någon då blöta slängt åt sidan. Aldrig att han diskade eller något. Om jag blev asförbannad och bad honom diska så ställde han disken i hon och blötte upp (efter ca två veckors intorkat) där det sedan fick stå några dagar och mögla, tills jag tillslut diskade det själv.
Vad hände? Vi gjorde slut (av andra anledningar) och jag kände hur skönt det var att bo själv. Sedan hittade jag en karl som faktiskt kunde ta hand om sig själv. Nu hjälps vi åt med allt och jag har aldrig behövt be honom om någonting. Är det skitigt så städar han, har vi ätit så plockar han undan disken. Så vi gör det som behövs göras när vi ser det. Det är underbart….
CBA, du vet ju hur det ligger till. Du väljer ju varje dag att stanna med karln, du väljer att städa upp efter honom och att låta honom sova på soffan, visst?

Jobbigt.. Mne intressant diskussion. Är ju inget proffs at relationer men jag kan u erkänna att jag var lite så oxå när jag hade flyttat hemifrån men nu städar jag ju o fixar så det är ju lugnt..

Kan inte göra mer än o säga lycka till… Kanske borde ni prova att bo isär igen om det nu fungerade lite sist kasnke han vet vad det handlar om.

Kram kram

Kanske låter hårt och elakt, med din karl verkar inte veta hur man tar han om ett hem. Kanske låta honom flytta hem till sin mamma igen? Bara för att du själv ska få andas ut en stund?

Jag hade inte tolererat en sådan slöfock, man är två i ett förhållande. Kanske låter enkelt för mig att säga, men jag hade aldrig accepterat att dra hela lasset själv. Vilket gjorde att jag lämnade mitt ex. Han var en sådan person som alltid fått allting serverat på silverfat, dvs aldrig behövr göra ett jota oavsett sak. Mamma hans gjorde allting, vi flyttade ihop(samma misstag, han direkt från föräldrarhem medans jag bott ensam tidigare). Han gjorde inte ett piss, jag gjorde allting till en början. Men när det blev allt för jobbigt att springa 6 trappor med överfulla tvättkorgar så lät jag hans skittvätt vara. Det hela slutade med att han inte hade rena kläder kvar, och vad tror ni inte grisen gjorde? Jo han ringde mamma och sa att han behövde tvätta, varpå hans mamma blev förbannad på mig för att jag inte "tog hand om hans bebis". Va i helvete, han var då 19 år gammal och visste inte ens hur man använde en micro.
Då är man enligt mig född med båda tummarna i röven.

Jag flyttade ifrån honom och såvitt jag vet lever han ännu i den skitmisären så ingen vill hälsa på honom.. Inte ens hans egen mor. But it´s not my bad.

Min nuvarande sambo och jag delar på uppgifterna, det fungerar. Är tex jag sjuk så gör han allting och sedan när jag frisknar till så kompenserar jag det genom att städa och göra hans uppgifter. Hade han lämpat över all skit på mig så hade han fått packa sina grejer och flyttat här ifrån snabbare än f*n själv.

Nu läste jag bara ditt första inlägg CBA. Men hade jag varit i din sits hade han åkt ut med en rejäl spark i arslet. Plus några hårda saker slängda i huvudet. Plus lite sopor oxå kanske. En gammal rutten pizza eller så…

fy, vad ilsken man blir av att höra om alla dessa lata typer! :(

*kram*

Har väl ungefär samma problem här hemma. Fast det är då min bror, ibland undrar man om han har någon hjärna. För tydligen ska man säga till honom om man vill ha hjälp

Ett tips jag lärde mig inom beteendevetenskapen:

För att få någon att förändra sig måste han själv VILJA förändra sig, eftersom jag själv aldrig kan förändra någon.

Du kan få honom att själv vilja förändra sig med diverse metoder! Endel säkert effektivare än andra.

Du kommer nog ihåg läran om sändare och mottagare (från skolan). Sändaren sänder budskapet och mottagaren tar emot det.

Ett bra samtal innehåller "spegling" vilket är en bekräftelse eller kvitto på att mottagaren förstår vad sändaren har sagt.

En dialog kan se ut såhär:
Mottagaren: När jag ser/hör/märker/känner/upplever att…. Så får det mig att känna mig: (ledsen, upprörd, förbisedd, neglegerad, arg, glad, trampad på, icke respekterad…)
Förstår du vad jag menar/hör du vad jag säger/hur är det för dig när jag känner så/berättar detta?

Om sändaren nu vill samarbeta (vilket han vill om han är smart eftersom han vinner något på det - en bättre relation) så svarar han och du får kvittot på att han förstått/inte förstått vad du menar och du känner bekräftelse i att han lyssnat.

Detta fungerar bra i min egen relation med min man, vi pratar med effektivare med varandra och går inte runt med en knut underliggande frustration i magen.

Jag skriver som jag gjort på en annan tråd. Be aldrig om HJÄLP som kvinna. Det är bådas ansvar. Ber man om hjälp så har man ju redan klassat i rollerna hemma. "Hemmet är kvinnans och när mannen hjälper till så ska man vara tacksam"

Vänd på frågorna istället och fråga om han behöver hjälp med disken , dammsugningen etc.

Det kanske inte hjälper i detta långt gångna fall men alla försök är ju bra.

En till tanke jag kom på: Ett bra sätt att att inte anklaga någon, utan istället berätta om hur det känns för DIG.
"Jag bilr så ledsen och trött när jag måste göra det här själv, för jag orkar inte ta hand om ett helt hem på egen hand", vilket leder till viss mån skuldkänsla.
Om man säger "Du hjälper inte till och du är lat", så ställer sig den andre i försvarsställning.

CBA om man läser dina olika trådar här på forumet så är det alltid om din karl och alltid hur dåligt han får dig att må. Är du så olycklig som man får känslan av så farför utsätta sig för det?

Oj vad många inlägg som kommit sen sist jag läste :o)

Jag tar till mig allt det ni skriver, det gör jag verkligen och jag sår små frön hos honom varje dag som jag hoppas han tar till sig :o)

#44 Jag vet inte om jag skall vara ärlig…

I perioder är jag spytrött på honom men jag känner väl att vi har upplevt så mycket tillsammans och han är den enda som verkligen vet hur jag fungerar och mår i perioder med svåra migränanfall och som är mig en stor hjälp och stöd då. Sen har vi så mycket mer i våran gemensamma ryggsäck som binder oss samman.

Det är så komplicerat och förvirrat just nu känner jag :o/

#45, du vet, andra kan ju också lära sig hur du funkar i minsta detalj, och de flersta har nog väldigt mycket överseende och känslor när man mår dåligt. Det påminner lite om när jag sålde min häst. En häst jag älskat över allt annat och verkligen var min drömhäst. Jag grät för min mamma som sa "men Emma, alla dina hästar blir ju dina drömhästar". Det är faktiskt väldigt sant. Alla blir ju en små bebisar, visst? Nu är ju karlar annars, men jag tror att principen blir densamma!

#46 det finns fler som kan lära sig att ta hand om dig, kanske inte lika bra, eller så är de bättre=) visst tar de lite tid att lära upp en ny, de gör det, men med lite tur så får du ett bra resultat!

jag är tvärtom, jag kan inte flytta över känslor på nått nytt bara för att jag hittar nått nytt! jag har ett ideal o en dröm o då följer jag den.

#45 det är något man tror i varje förhållande. Ingen annan kan förstå mig. Men, sen hittar man alltid någon som är bättre. Eller mår bättre ensam. Du säger att han är ett stöd när du har migrän. Är han det? Du skriver nästa gång att efter dina attacker får du städa en veckas skit för att han inte gjort något när du varit dålig. Tycker snarare att det verkar som att han är din migrän.

Men snälla vän, om du vill ha nån lika effektiv som en kvinn bli lesbisk! Alla män är lite tröga och behöver tajats på lite. Tro inte män gör saker på eget bevåg (även om det ibland kan ske undantag).

Hahaha, vilka förutfattade meningar :P  Undantag?
De män jag träffat gör saker på eget bevåg. Förstår inte vad det är för slashasar ni träffar

#50 Min karl ska iaf sägas åt oftast, men undantagen är när han plötsligt får en nyck och allt är rent och skinande när man kommer hem. Dock är det till 85% han som gör maten så inte klagar jag. Han är ändå världens bästa <3 Dessutom klarar t.o.m. av att fylla på wc-pappret när han ser det är slut, vilket jag förstått det inte är så många män som gör?!

Instämmer med Hera. "mina" män och i stort sett alla jag kan komma på bland vänner och bekanta där är männen självgående ansvarstagande varelser.  Kan det vara så olika i olika bekantskapskretsar?  hänger det ihop med sociala faktorer?, utbildningsnivå? eller nåt annat? Vi verkar inte leva i samma land…

Sen finns det väl kanske också en skillnad i att vara ungkarl och måste hålla ordning på sig själv och att vara del av ett par där man kan lägga över allt på kvinnan (precis som man gjorde på mamma förr) ;)

Nej.. nu ska jag nog vara tyst, kanske börjar gå lite över styr för min del ;)

Men J har iaf lovat städa idag :)

de verkar vara konstigt att de finns så olika karlar i sverige.. känner då fler ansvarstagande självgående män än de som inte är det.. eller så är de för att vi hälsingar är bra folk helt enkelt

Självgående och ansvarstagande på en plats innebär det inte på en annan ;)