Våra skor står inte i nåt skoställ. Och vi brukar lämna disken för att få mer tid åt annat. Jag tar hand om den nästa dag då jag är hemma och han jobbar. Ingen av oss är speciellt nojiga om städning. Vi dammsuger ofta för min allergis skull men annars så gör det inget om allt inte ser perfekt ut. Jag skulle inte inte uppskatta om min sambo skulle ställa en massa krav på mig. Ok för att man ska ta hand om saker som måste göras men man måste komma ihåg att vissa av dom sakerna kanske är bara viktiga för en själv och inte sin partner. Man måste kunna kompromissa och tillsammans bestämma vad som är viktigt. Det betyder inte att man ska stå ut med nån som gör inget hemma. Min sambo lagar nästan all mat, vi gör tvätten och städar ofta tillsammans. Ibland så tar det kanske lite tid och man är på sina sista trosor innan man tvättar igen men vi är lika lyckliga ändå.

Själv vill jag inte hänga upp hela mitt humör på om det är perfekt städat eller inte, men klarar inte det ser för jävligt ut. Att män inte bryr sig om sina barn vad gäller gympapåsar osv känns bara löjligt att läsa, drar du alla över en kant kan du lika gärna skriva Kvinnor också. Tro det eller ej, men det finns så många Kvinnor som inte tar ansvar för sina barn också. Det räcker inte med att vara kvinna/ett kön, man måste vara en människa som tar ansvar för sin eget liv, självkänsla osv. Det är detta som förs vidare & ger välmående hos barn, inte det man man säger ur munnen eller kontrolbehov i hemmet.

Är rätt trött på att som man bli behandlad som ett kön och buntas ihop med alla andra som ngn slags homogen grupp, det känns sjukt. Jag tror att om man ser djupare så utrycks ansvarslöshet på olika sätt bara och att det inte handlar om kön.

Dock kan jag förstå sakfrågan om man sätter det i ett större perspektiv och pratar om människor, visst är det jobbigt med personer som aldrig tar ansvar för ngt. Men känns som det här handlar mer om ngn slags bitterhet än om sakfrågan.

Vart städ-ribban går för att "man som person och familj ska må bra" som du skriver är individuellt, det finns inte en sanning som gäller alla (oavsett kön). Det viktiga måste vara att man i varje familj gemensamt kommer fram till hur ribban där behöver vara för att alla där ska må bra och hur detta ska uppnås.

Exempel: bland sakerna du nämner som "naturliga krav" står nåt om att toasitsen ska vara på nåt visst sätt (skrattade nästan när jag läste det)…  skulle jag alldrig bry mig om! Har man 3 barn + deras lekkompisar som springer ut o in  då.. är man glad att de är självständiga och går på toan och så torkar man upp det lilla som råkat hamna bredvid..  och är glad att toasitsen finns kvar på toalettstolen och att ingen försökt spola ner en plastdinosaurie…..

Hur som hälst så handlar det också om en prioritering av tid och energi.  Visst, egentligen skulle jag tycka det var trevligt om här var mer iordning, men har man både jobb, barn, företag…. då är det nåt annat man får välja bort för att i så fall städa mer och det mesta andra är viktigare. Som tur är är mannen och jag tämligen överens om nivån hemma hos oss och vi städar ungefär lika mycket/lite.

Håller med #1, #2 och #3 
Maken och jag prioterar städning lika mycket/lite och vi trivs bra. 

hmm hemma är det pappa som är mest pedantisk av sig.. mamma orkar inte bry sig lika mycket då hon jobbar,tar hand om barnen, handlar, lagar mat o tvättar.

kan erkänna att jag skiter fullkomligt i om toalettsitsen är upp eller nerfälld, däremot gud nåde den karl som står upp o skvätter kiss överallt! inget skoställ har jag o in sambo heller.. o aldrig har jag hört att jag har för höga krav på städning osv både min sambo o jag föredrar att ha de städat! o städar itne jag så städar han så jag ser inte nått problem där heller.

"Jag är TRÖTT på att vi Kvinnor ofta får kommentarer som att "Men du har ju så höga krav"

Faktiskt helt obekant för mig.

Är faktiskt avundsjuk på alla som kan skita att det är lite skitigt och rörigt..Men jag skulle aldrig för mitt liv lägga skulden på min man om jag inte klarar av att ha det rörigt omkring mig..

Innan jag skrev min tråd samtalade jag om detta med vänninnorna, kompisarna i kören, familjerna på barnsången och mina kusiner. ALLA kände igen sig. 6 svar och 87 visningar. Ni sex som har svarat har gått HELT emot de 30 familjer jag samtalat med! Kanske ni här på sajten som är ovanliga!

Jag kan förstå vad du menar. Även om jag själv inte har personliga erfarenheter av det. Men jag har hört en del kompisar beskriva det som du gör.

#8: Om det nu är så som din umgångskrets håller med dig i att män genomsnittligt (motsatsen finns också) har en lägre ribba än Kvinnor för hur mycket det behöver städas för att man ska trivas och må bra så håller jag ändå inte med dig i din lika generaliserande konklusion att "det är karlarna som har för låga krav".  Varför skulle det vara så?  varför är inte kompromissen den bästa lösningen?

Om två människor oavsett kön vill leva i samma hus men har olika "städribbar" då tycker jag det verkar mest rimligt att man hittar en kompromiss som båda kan leva med.

#8 Eller så är det dom du känner som är ovanliga :)
För ingen av de jag känner har fått höra att de ställer för höga krav.

Det gäller väl att hitta rätt kar ;)

Handen på hjärtat, jag är helt säker på att det är fler Kvinnor än män som sitter i förhållanden och måste tjata för att praktiska saker ska fungera.

#12:  tror du har rätt i att det finns fler förhållanden där kvinnan tjatar på man o barn om att det ska städas än förhållanden där mannen tjatar på Kvinnor och barn om städningen.  Men jag anser inte att det är för att kvinnorna "måste tjata för att få pratiska saker att hända" som du skriver. Det är inget de måste utan ett mönster man fastnat i där kvinnan tar rollen som städchef/tjatare istället för att man gemensamt hittat "familjens ribba" och tillsammans hittart ett sätt att hålla denna gemensamma ribban på.

Skriver ingenting om orsaker. Skriver inte heller städning, utan praktiska saker. Exempel se till att barnen får med sig gympapåsen som det står ovan. Visst är det mönster man fastnar i och kvinnan tar rollen, men jag ser inte att de männen aktivt tar över rollen.

Inse att män och kvinnoer fungerar olika. Jag och mina kompisar fungerar också olika, vi är alla individuella. Leta inte bara negativa saker, livet blir roligare om vi talar om de positiva sakerna också!

Jag känner igen mig i det UG skriver. Jag gillar att ha snyggt o städat omkring mig. Jag går ofta o plockar med sånt som hamnat framme. Min kille har däremot inte riktigt samma syn på hur det ska se ut hemma. Så det har vi diskuterat många gånger. Men jag har nu accepterat att han inte ser att det har blivit "stökigt". Stökigt för honom är mycke värre än när jag anser det vara stökigt.

Jag är en sån som alltid har tagit kommandot när det gäller saker o ting, för att jag är uppväxt med att göra allt på egen hand. Men nu börjar jag tröttna på det, så jag har lutat mig tillbaka o låter det bli stökigt… sen får jag tjata på både mig själv o killen för att vi ska göra nåt åt det tillsammans.

Sen vet jag att min kille är väldigt glömskt och disträ många gånger så då tar jag på mig mer att göra för den sakens skull. Han mår så dåligt själv när han inte kommer ihåg att han ska göra nåt.

Det är inte bara städning och att ta hand om barn som ibland männen är sämre på, jag blir vansinnig över hur många gånger mitt ex har ringt mig och frågat var en viss sak är när den alltid stått på samma plats. Eller vart hans keps, nycklar, mobil är.

De män/killar jag har varit med har oftast varit urusla på att leta efter saker.

#17 Det där känner jag igen mig i!

Idag efter frukost ryckte min karl ut som elektriker till en "strömmlös" familj. Han tog med sig sonen på fem år. Klockan två kom de hem och karl´n berättar att han visst glömde ta med nåt att äta till pojken! Hemma äter sonen mellanmål, frukt och lunch på de timmar de var borta. Och nu hade han fått NADA att äta.

*morr* Detta med planering!!!!??? Nu när hemmets projektledare (alltså jag) har sagt upp sig så är det faktiskt barnen som får lida!

#15 Ska man acceptera att ett kön har ett särpräglat sätt? Är det biologiskt att det förmodligen är fler Kvinnor som tar ansvar för hemmet? Eller är det inlärt? Om det är inlärt går det att lära bort. Vilket jag tror.

Aggresiv tråd detta. :)

Känner igen det #0 beskriver och kan märka att antingen har poängen blivit förlorad här, eller så är det medlemmarna här om skijler sig från normen.
Vet även om många Kvinnor som väljer bort tjatet, gnålet och styret mot mer trivsel. Det gäller att prioritera, damm i hörnen och inget gnäll, gnäll och inget damm. Min närmiljö väljer oftast inget gnäll medan jag ofta kan uppleva att normen framställs välja inget damm. Sedan är dte mer att jag väljer folk med den inställningen till min närmiljö, än att det råkar bli så. Vi har helt enkelt mer gemensamt än borgarhemmen.

Det hjälper inte att strejka, det hjälper att förändra sin komunikation så att man når ut. Nu vet jag ju ingenting om hur du förmedlar dina önskningar..
Men en simpel grej som att byta till:"Jag blir ledsen när jag ser att ingen hjälper mig med att slänga soporna." Från "Varför tar du aldrig ut soporna!?" Att inkludera sig själv och sina upplevleserna och försöka förinta de anklagande tonerna.

Sedan kan det vara värt att barnen själva höjer sina röster och påpekar sin hunger, det är lärorikt för alla parter. Ett barn måste heller inte slaviskt ha alla mål var dag, det gör de gott med lite överasskningar emellanåt.. lämpligt att lägga det under sådan tid. ;)
Sedan vet jag likt nästan alla mödrar hur barn på tom mage blir.. kanske dags att visa exempel för fädrarna med? Kom ihåg hur vi själva en gång insåg vikten av att hålla måltiderna? Vi bara noterar det snabbare. Låt den bristande parten ta fallet när det brister , det gjorde jag. Han strula till det han fick städa upp. Sedan är det inte samma sak som att lämna ut honom och ställa sig illojalt mot honom för de utomstående. Viktigt att skilja på.. :)

#20Tack för dina viktiga synpunkter!

Jag vill med ännu ett exempel belysa hur mina funderingar går.

Min man åkte bil med sonen på fyra år en kväll. Sonen somnar i bilen och maken låter honom sitta kvar sedan han parkerat på vår uppfart. Så går han och sköter lite sysslor på gården samtidigt som han tar på sig hörselkåpor med radio i!

Efter ca 20 min öppnar jag dörren för att ropa att kvällsfikat är klart. Då hör jag hur sonen skriker och gråter i vild panik i mörkret innifrån bilen. Maken har inte hört för han går med radion på i sina lurar. Jag har svårt att få kontakt med sonen, han har totalpanik och bara skriker hjärtskärande. Efter ett tag säger han genom hulkningarna: "jag var alldeles ensam mamma, jag visste inte vart du var"

När jag konfronterar maken säger han: oj då, jag trodde han sov…tänkte inte på det…
Vad är rätt att göra? Som tidigare sagt är det ju barnen som får lida för att karlarna inte tänker!!! Min make är inte alldeles oduglig, han är väldigt bra oftast. Men liknande sådana här saker upplever jag händer vid fler tillfällen med pappor än med mammor.

#21 Sådär hade iaf varken min pappa eller kille gjort.
Tror inte det handlar om kön, utan om person.

#22 jag tror/känner av fortfarande att procentuellt av ovanstående incidenter händer när karlarna har ansvaret.

Vad jag reagerar stakt på är genereliserandet "män är/gör si eller så" somom förmågan att städa, ha koll på barn eller komma ihåg tömma gympakassen vore kopplat till y-kromosomen. 

Exemplet du 21# nämner: skulle ALLDRIG min man ha gjort!  Du skriver längre uppe att du "sagt up dig som hemmets projektledare" det får det till att låta som att du tills ganska nyss varit just hemmets projektledare och då är det väl inte så konstigt att resten av familjen som är vana vid att ha en projektledare inte är van vid att ha ansvaret.   Tänker samma om "Karlslok-tråden"  att hennes man var upväxt med en mamma som fixade städning sen flyttade han direkt ihop med en tjej som övertog städchefrollen - inte så konstigt att han inte automatiskt tar ansvar för städningen.  Summa summarum jag ser det som att övergången från den traditionella fördelningen av arbetsuppgifter till en jämställd går inte av sig självt utan kräver kommunikation och GEMENSAM problemlösning.

Jag har alldrig varit "hemmets projektledare" eller städchefen och min man har varit lika mycket ensam hemma med små barn som jag och därför har inte dessa problem upstått hos os. 

Min lilla amatörmässiga analys kommer härmed fram till att om man i sin relation haft gemensam problemlösning och jämställdhet från början då blir inte män sånna "typer" som UG beskriver.

Sen är jag övertygad om att för att komma vidare i utveckligen så måste vi sluta med för grova genereliseringar om hur "män" eller "kvinnor" är.  Genereliseringar förstärkar  en imaginär klyfta, förstärkar negativa känslor, istället ska vi samarbeta mer.

Här hemma är de sambon som är mer noga med städningen än jag. Jag tillskriver inte en sådan egenskap ett visst kön utan sådant är upp till var och en som person.
Om det nu vore könsrelaterat så borde mitt hushåll gå emot många normer.
Om man tillskriver sig själv rollen som projektledare så är det väl klart att den andre parten inte ger sig i kast med att försöka sig på saker, eftersom man ändå alltid kommer bli nedröstad med ett "du gör fel, så här ska mna göra". En bättre kommunikation och mer ödmjukhet inför den andre partens försök är väl vad som skulle kunna förändra en sådan situation.
Alla är vi barn i början, och om man aldrig fått ta något ansvar i hemmet så är det väl ganska givet att det inte blir lika goda resultat med det samma i början, som för en person som haft det som livsuppgift för att hålla hemmet flytande. Mycket väljer man faktiskt själv, så skyll inte allting på din lata gubbe.

#21 jag tror att din karl antingen har huvudet i molnen eller så är han j*vligt ignorant och korkad. har bara en sak att säga o det är : skaffa en riktig kalr istället för den där hopplösa fjanten du är tillsammans med!!

#24 Jag har aldrig varit hemmets projektledare helt och fullt, har alltid krävt av min karl att dela på ansvar. När jag samtalar med mina tjejvänner om detta märker jag att det är likadant för dem: Att de klarar helhetsöversynen, övergripande ansvar, löpande planering, organisering på ett annat sätt än karlarna. Och det är då våra karlar säger: "Du har ju så höga krav"

Men jag menar att det inte alls är höga krav, utan normala krav: att barnens matsäck kommer med vid dagisutflykten, att disktrasan slängs innan den möglar, att julkorten blir inhandlade och skickade, koll att katten har vatten, koll på barnens läggtider  osv.

#21 Näe lägg av!? *förvånad och redigt upprörd* Det är inte sant!?
Det där som du berättar där är faktist ingenting annat än dåligt föräldrarskap.
Det är minst.. alltså minst ett barn som har dött till följd av just sådant. Jag begriper att du nog inte tar sålätt på det där och det är ljusår från att missa och planera måltiderna. Seriöst så vill jag absolut påstå att han är oduglig när han utsätter sitt eget barn för sådan livsfara.
Alla är vi odugliga föräldrar.. ni kan tro vad jag kände mig oduglig när min yngsta visade mig att han visste hur en kniv fungerade, på sin egen hand!? Eller när jag är noga vis spisen bara för att lägga den varma stekspaden rakt mot hans axel.
Alla är vi emellanåt odugliga, frågan är hur vi reser på oss efter en sådan sak. Vad vi tar till oss utav och gör annorlunda i vårt tänkande i framtiden.

Men att lämna barn i bil, det är sådant jag polisanmäler rakt av. I den kategorin ligger det. Du verkar ju redigt upprörd och jag blir nyfiken på att få höra resten med. Vilka aktioner har tagits? Vad har han gjort för att förändra sitt beteede i sådana saker? Kan man möjligen slå honom i huvudet med en stekpanna och .. ne.. det var bara för att lätta lite på humöret.

Ja.. jag är enig ett av inläggen här i att det inte är för sällan som den styrande i skeppet självmant har tagit på sig sin roll. Oftast genom att vara kontrollerande och dömmande.
_Notera könslösheten i mitt påstående.
_Det börjar, precis som misshandel, lite lätt i kanterna och tar sedan över helt bit för bit. Varför jag jämför det med misshandel är för att på sitt diskreta vis tycker jag att det påminner om det. Den kontrollerande personen dominerar hushållet genom sitt dömmande. Det är precis som med misshandel. Skillnaden ligger i att det ena aggerar ut fysiskt och det andra gillrar fällor i det dolda. Men lite offspinn här..
Det är inte alls ovanligt med en dominerande personlighet i ett hushåll, även om det styrs av två vuxna. Det är heller inte ens felaktigt. Vad som gör det fel är att.. exempelvis bitvis ta kontroll och sedan bara lämna alla öde. Eller ta kontrollen och sedan anklaga alla för att inte bidra. Eller att ta kontrollen och sedan använda det längre fram för att vinna än mer kontroll och använda det som verktyg i maktmissbruket.
Då är det fel.. annars är det absolut inte felaktigt med en dominerande personlighet i ett hushåll. Peosnig åsikt är att det nog är för det bästa till och med.

Igen.. ingen här kan ju egentligen veta hur det ser ut just hos.. någon annan här. Det är bara den som läser som kan avgöra om det jag skriver och andra är gällande det hushållet.

Avslutande.. det måste finnas ett konstruktivt vis att fördela uppgiften så att den inte tynger. Komunikationen tror jag ligger till största bas för att finna den. Är helt övertygad om att pappan här bestitter både vilja och förmåga att mäta upp till sitt föräldrarskap, det handlar om att servera rätta medel för honom. Se tillbaka på hur vågskålen kan vägas jämnare. Kan det behövas hjälp utifrån för en tid? Utomstående analys för att hjälpa och väga jämnare? Innan aggresionerna bygger upp mer?

#28 tack för dina ord

"exempelvis bitvis ta kontroll och sedan bara lämna alla öde. Eller ta kontrollen och sedan anklaga alla för att inte bidra."

Så har jag som jag redan förklarat inte gjort! Nu känns det som att alla säger att det är mitt eget fel att maken är som han är. Jag har alltid krävt delat ansvar! Aldrig upplevt hemmet som mitt territorium. Vi har delat lika på föräldraledigheterna.

Hur gick det sen… Jo maken lovar varje gång att tänka sig för lite mer. Blir det bättre? NEJ!

Inte för att nämna något om det specifika fallet, eller min personliga åsikt men tänkte bidra med en annan infallsvinkel. Sen om den är rätt eller fel vet jag ärligt talat inte.

Att vissa könsroller föreskrivs Y-kromosomen. Kollar man evolutionshistoriskt så har ju kvinnan i alla tider stått för barnuppfostran och matning av barnen. Så till viss del så kan det vara så. Genetiskt nedärvda anlag är inte att förringa. Det har vart så i flera tusen år, kanske miljoner om man vill räkna så långt, så det är kanske inte konstigt att många upplever att män inte tar samma ansvar hemma.

Jag kan relatera till ett område jag kan mer i. Naturens evolution. Vi har ex hundar som vart domesticerade i flera tusen år, men åndå har vi idag vissa problem, som inte kan förstås annat än när man ser på evolutionen och vad som finns nedärvt sedan tidigare. Nu kan man givetvis inte jämföra mannens och kvinnans roller i hemmet till en hund, men det jag ville belysa med exemlplet är att det finns genetiskt nedärvda beteenden som inte kan avlas bort, de är för djupt rotade.

Sen menar jag inte att det är rätt att Kvinnor ska dra hela lasset hemma. Men jag menar inte heller att det verkligen är så. Jag menar inte heller att jag tror att det helt är genetiskt betingat isf, det är som sagt bara en tanke av en person med för mycket etologi och biologiintresse ;)

#29 Var så god. :)

Ja som sagt. Det är ju omöjligt för någon här att veta någonting. Så jag försöker hålla mina svar generella, så de biter minst alla i häcken bara lite.

Då är det starkt rekomenderat att du tar tag i det med krafttag. Se till att någonting blir gjort och börjar ske. VIll du prata mer avslappnat och öppet om saken med bredare teorier och råd, tar jag gärna saken via pm.
För ärligt.. att lämna ett sovande barn i en bil, grov vårdslöshet. Okej.. förmodligen bara i folksögon, i statens blir det nog bara milt. Men det är faktist bara en hårsmån från att barnet skadade sig allvarligt där den dagen. Nu utgår jag från att det är ett yngre barn eftersom det är tal om många måltider och att barnet somnade, så under fem år?

Men som moder till moder här.. du har ett ansvar att kliva fram och se till att en förändring sker. Du kan inte vänta på annan part. Du måste genomdriva förändringen. Du är likvärdigt ansvarig och efter vad jag förstår, den föräldern i den här fördelningen som har konsekvens-seendet. Mer i detalj om saken borde vi kanske ta via pm.. det blir så personligt annars.

Till er alla.. notera att detta är ikke dömmande ögon som skrivs med. Det är aggerande. Andra kanske alltid utläser efter könsroller.. jag utläser alltid efter situation. Men könsrollerna är faktist inte farliga. Fördommar är inte heller farliga.. livräddare ibland. Det är hur mycket vi ställer oss som slavar under könsroller och fördomar som avgöra skadan. Inte att det finns och därmed gör oss männskliga.

UG jag mener inte att "det är ditt eget fel".  Jag mener att ni som par har några praktiska gemensamma uppgifter som ni inte lyckats lösa på ett sätt som båda är nöjda med (eftersom du inte är nöjd). Och jag tror det är väldigt vanligt.

Klart att det är enklast att köra enligt den gamla trditionella arbetsfördelningen.  Dels för att de allra flesta har den inlärt sedan barnsben genom att det var så hemma hos mamma och pappa (börjar väl ändra sig där efterhand som na generationer kommer dock) och dels så behövs minimalt med komunikation för alla vet precis vem som ska göra vad.  Besvikelse är förväntningar som inte infrias… men har man en mycket tydligt arbets/ansvarsfördelning då vet man även vilka förväntningar man kan ha och det blir färre besvikelser.

Sen är det ju så att i de flesta familjer idag så jobb ar Kvinnor lika mycket utanför hemmet som männen och många tycker då (i teorin i alla fall) inte det är rimligt att kvinnan även ska ha kvar sina traditionella husliga ansvarsområden utan tycker att det är rimligt att dela på det.  Men hur detta skal gå till finns inte inlärda mönster för, inget recept: "såhär gör man" och "den rätta lösning" kan se olika ut i varje hem och eftersom det i praktiken blir att två personer (eller fler om även barn ingår) ska fördela samma ansvar och arbete mellan sig, och då behövs kommunikation.  Och hur går sådan kommunikation till?  Eftersom det "hittills" varit kvinnans jobb är det nog inte ovanligt att det därför blir kvinnan som tar upp ämnet: hur ska vi? "nej nu måste"…   och redan då har hon på något sätt risken att ta på sig städchefsrollen.  Om det nu passar för båda att hon har den rollen då är det inget problem, men om hennes eller mannes förväntningar är att båda ska ta lika mycket ansvar då blir det ett problem.   Då tror jag nyckeln är kommunikation på lika villkor, inte en kommunikation där man försöker lägga skulden på "karlsloken" eller säger att vi Kvinnor har rätt och männen fel utan en kommuniklation som utgår från verkligenten: vi har ett antal gemensamma uppgifter och ansvarsområden att fixa.  Det sättet vi försökt med hidtills har VI inte lyckats med, eftersom någon inte är nöjd eller eftersom det blir en rollfördelning vi inte trivs med. Hur ska vi göra framöver för att få att att funka.

#32 väldigt bra och vettigt resonerat!!

Ug ursäkta men det känns urlöjligt att ta detta exempel som du varit med om, ska du generalisera så räcker det inte med din kör/ barnsång och vad din man gör fattar du väl, sluta döm män generellt, det må vara så i din lilla by eller var du nu bor men defenitivt inte i hela samhället.. ska man söka förståelse i en relation eller anklaga? vad är du mest intresserad av?

Jag känner också igen mig som hemmets projektledare :)
Jag vet inte varför det blir så, men förmodligen vill man ha koll.
Precis som UG sysslar jag med hästar och då får inget lämnas åt slumpen och tro att det blir gjort. Detta tänkande följer nog med även till andra ställen.

Jag kan också bli galen på hur det ser ut här hemma. Jag vill ha ordning, men grejer hamnar överallt och skall de komma till sina rätta platser får jag göra det själv. Hur ändrar man sånt?