Jag och min mamma är idag vääääldigt nära!

I mina tonår, då jag hade tusen problem, gick allt ut över henne. Idag upskattar jag henne så mycket att det gör ont. Kan verkligen prata om ALLT. Hon är nog även min bästa vän. Antagligen den enda i hela världen som jag litar på till 100%!

Jag och mamma har haft våra strider genom åren, vi är inte så lika till sättet så det har blivit missförstånd och hon har haft svårt att förstå hur jag mått. Men nu är det bättre, inte så att vi är bästa vänner men vi har en bra relation nu.

Jag och mamma har dålig relation. Pga vissa orsaker…

min o mammas relation e komplicerad.. jag älskar henne jätte mycket men vi kommer inte överens särskilt ofta.. vad jag än gör o säger e fel.. allt började när jag flyttade till en annan kommun för ca 4 år sen..då miste hon kontrollen över mig ttalt o det accepterar hon inte verkar det som..

Min mamma och jag har alltid haft en bra relation. Jag har aldrig vart en såndär "jobbig" tonåring som vart ute och festat varje kväll eller bråkat om allting. utan vi kom överens om de mesta och kompromissa helt enkelt. Visserligen är hon rätt dålig på att säga nej också:P

Men hon och jag har mestdels bott själva så de har bara blivit att vi fått en bättre relation till varandra än vad mina andra syskon har. Min mor och jag pratar om allt och alla och vi är väl mest som vänner:)

Visst har vi gnabb ibland, men de har väl vilka som helst. De kan inte alltid vara dans på rosor. Men vi brukar lösa de väldigt fort.

Kanon :) Mamma är inte så gammal, fick mig när hon var 18, så vi är på samma nivå och har en del gemensamma intressen. Vi pratar minst 1 gång om dagen och träffas flera gånger i veckan. Min mamma är världens bästa, hon finns alltid där och jag är så, så glad att jag har en sådan mamma :)

Jag står min mamma jättenära….Vi pratar nästan varje dag…kan prata med henne om allt….Vi ställer upp på varandra,,,

Min mamma har sagt upp bekantskapen med mig för att hon inte får det hon vill av mig och för att hon tar parti för min syster i det krig min syster  fört mot mig i 9 år. Hon ringde inte ens o grattade när jag fyllde 50…Känns mycket tungt

Min mamma och jag har en bra kompisrelation då hon bara var 19 när hon fick mig. Men när jag var typ 15-17 var det ett h*lvete.

Min mamma och jag har stått varandra jättenära, förr i tiden. Vi var under en period av flera år, som väninnor.

Sedan jag flyttat 15 mil från min gamla hemstad så har vi inte lika nära kontakt längre. Vi hörs bara av sporadiskt. Hon är ju en hel del ensam, eftersom hon numer är änka och hon har inte så god fysik att hon kan vara ute så mycket heller..

Delvis känns det frustrerande för mig men samtidigt blir jag förbaskad på mig själv för att jag har dåligt samvete för hennes skull emellanåt. Men här nere jobbar jag, har tre ungar och ett hus att ta hand om. Jag kan inte åka till henne varje månad för att städa åt henne, i så fall är det bättre hon skaffar hemtjänst. Visst kan jag dammsuga av eller göra andra göromål om jag ändå är där och hälsar på, men jag tänker inte göra det till en vana. Redan för flera år sedan, när pappa dog, erbjöd vi oss att ordna boende för henne här nere, så att vi kunde hjälpa henne, men det ville hon inte.

Jag har en jättebra relation med mamma.

En av och till relation. Hon är väldigt speciell…men jag älskar henne…

Vi har alltid haft en dålig relation. Vi känner inte varandra och har nog aldrig gjort det. Jo då. Jag är uppvuxen med både henne och pappa. Är varken adopterad, bortbytt eller någonting annat och dessutom enda barnet.

Relationen med pappa är likadan.
(Kopierar detta och ändrar för frågan i den andra tråden.)

Har inte mamma kvar i livet. Hon gick bort 2002. Vi hade en superbra och nära relation. Hon var världens bästa och jag saknar henne varje dag.

Bra relation antar jag väl. Växt upp med ensamstående mamma. Hon har gjort så gott hon kan vilket ändå inte har räckt till. Jag tror aatt ensamstående mammor sällan räcker till, de kan liksom inte täcka faderns saknad..

mamma är en sån som dömmer andra väldigt snabbt vilket gör att man inte mår så bra utav att berätta saker för henne..

 Annars så är hon en bra mamma och vi har en bra relation hon och jag =)

Har en väldigt bra relation till min mamma…. synd bara att vi bor 40mil ifrån varann :(

hon är underbar o jag älskar henne!

bra relation. Vi ringer ofta och pratar, pratar om problem och funderingar. Hon vet det mesta om mig

vi har en bra relation, kanske inte i samma stuk som gilmore-girls men ändå
hon vet ganska mycket om mig.
hon är den som ringer mer till mig, men jag är i överlag dålig på att ringa folk oavsett relation^^

Jag och min mamma har väl inte en sådär jättebra relation, skulle jag tro… Vi pratar typ om ingenting, och det är då jag som inte vill prata för jag känner att jag inte kan prata om vad som helst med henne. Hon kan vara väldigt irriterande ibland(ofta) och då känner jag bara… %¤#&¤%#"#¤(jaghatardig!!!!!!!!!)

Men jag älskar henne. Någonstans där inne…

Hade väldig bra relation när jag var liten….men den började försvinna när hon började dricka när jag var typ 8….och sedan mer och mer. Hon dog av hjärtsvikt förra året på grund av KOL och alkoholism….men hon hade det jävligt de sista 10 åren så jag tror att hon tyckte att det var befriande.  hon ville alltid att jag skulle komma och besöka henne oftare med jag försökte att förklara för henne att när jag kommer efter jobbet och ser henne berusad så känner jag inte det speciellt kul att komma dit. Och hennes försvar var alltid "Du kommer ju även om jag inte dricker" och med det så menade hon den vita förmiddagen eller eftermiddagen innan hon tog nästa öl. Sorligt men sant. Det där med att det är ärftligt tror jag inte på….mon morfar var en alkolist och min mamma blev det…..men jag är nog så långt ifrån det jag kan vara. jag dricker istort sett aldrig alkohol till mat t ex. Förra gången jag ens var salongsbrusad var för ett och ett halvt år sedan….och innan dess var det c:a 3 år sedan. Jag ser inte tjusningen i det….jag är hellre nykter på en fest och har roligt ändå….och med vetskapen om att jag kan ta bilen när som helst om det skulle vara något. Jag menar…min mormor är 81 år gammal….och bor i Båstad…skulle det hända henne något och jag måste ta mig dit så tänker jag varken riskera mitt eget liv eller någon annans….och med tanke på kollektivtrafiken? Då är jag hellre nykter med bilen i beredskap…..men det är ju bara jag.

Mamma gick bort för 8 årsen, när hon levde hade vi en relation som var både bra och "dålig"..

Jag har väl en bra relation, skulle inte vilja "prata ut" med henne heller, samtidigt är jag otroligt beroende av mamma. det var ju hon som tog hand om mig när pappa inte fanns där. (tar hand om mig när han inte är här).

Så jah, vi har väl en bra :)<3

Vi hade både en mor och dotter relation, men var även som två busiga och fnittriga tjejer tillsammans  jag minns aldrig att vi bråkade eller så, möjligen kunde man vara lite småsur på mamma någon gång, men det höll inte i sej så särskillt länge, hon hade en härlig humor! saknar henne så  jag tror säkert hon håller humöret uppe på de andra änglarna nu  med sin härliga humor och sitt possitiva humör!

Idag har jag och mamma en väldigt bra relation. Hon var sjuk under min uppväxt vilket har lett till konflikter mellan hela familjen men vi försöker prata mycket om det och idag är iaf inte jag arg på henne längre.

Jag har en mor som anser jag är min fars dotter och en far som tycker jag är min mors dotter ocj i det blir jag föräldralös, man kan tycka att vid min ålder att det skulle ha gett sig men icke. Fast nu för tiden gör det inte så mycket mer och jag har lärt mig att inte göra så mot mina barn utan dom är mina allihop…

Har ingen relation med min mamma längre

#26 Kanske låter okänsligt men får man fråga vad som hänt?

Jag och min mor har väl en ok relation, vi kan prata om det mesta, shoppa och göra sådant som man gör med sina vänner. Men hon kan även vara riktigt omogen och barnslig ibland, likaså jag.

Blev slagen av min mor i yngre ålder och det har väll satt sina spår, bröt kontakten helt med henne ett tag och nu så fungerar allt som "normalt". Hon har en dålig tendens att hota med saker för att styra andras liv tex. dra in på pengar och tvinga en byta gymnasieskola.. Men nu när man är vuxen så fungerar våran relation bra, när hon insett att hon inte längre kan styra över mitt liv. Min bror är därimot rätt inne i den här soppan och hon ringer ibland till oss systrar för att försöka få oss att påverka honom men där drar hon alltid en nit. Men visst kan jag berätta allt för min mor och jag kan också be henne dra dit pepparn växer…

#27 Klart man får fråga :)

Det skar sig totalt för typ en vecka sen. Vi hade bråkat ett bra tag om hennes företag som jag höll på att involvera mig i. Vår plan var att ha det tillsammans så vi skulle börja så smått med att jag skulle ta hand om en viss del av sortimentet.

När jag hade det knivigt hemma med räkningar så erbjöd hon att låna mig pengar till att uttöka min del av sortimentet (Jag säljer även online så delar av produkterna skulle stanna hemma) så att jag kunde tjäna mer pengar. Detta var ju jätte snällt liksom och hon hade bara två villkor. Jag skulle betala tillbaks innan midsommar + lite av allt jag beställde skulle ner till butiken. Detta gick jag såklart med på. Nu råkar det vara så att det som sålde bra i butiken i stan säljer inte lika bra på internet och vice versa. Så jag tänkte direkt att jag fick helt enkelt beställa lite av varje. Sen börjar hon komma med krav på vad jag skulle beställa. Bråket tog rejäl fart när hon sen sa att jag jorde för lite för företaget och då tände jag till. Jag har varit med från starten och har alltid jobbat hårt så det kändes som ett slag i magen när hon sa det. Kan också tillägga att jag har jobbat utn lön, jag gjorde det för hennes skull då det är väldigt dyrt att anställa.

Sen bad jag henne att dra åt helvete. Dumt sagt av mig såklart. Men hon trappade upp med att säga att jag var sinnesjuk och att hon ALDRIG behövt mig. Jag tog mitt pick och pack och lämnade. När jag några dagar senare var nere i butiken för att hämta det sista som var mitt så var allt lugnt typ. Sen ringde jag  henne på midsommar för att önska henne en trevlig helg. Hon var jätte kall mot mig så jag frågade vad som var fel nu. Då började hon klaga på mig igen och på hur lite jag gjort för henne så då drog jag upp en del jag gjort för henne; tex att det var jag som hittade och fixade butikslokalen, alla gånger jag passat hus och hundar, jobbat gratis och hjälpt henne ur ett antal deppressioner. Det hela slutade med att hon sa att jag aldrig gjort nån nytta i mitt liv och att hon inte längre ville vara min mamma och att jag borde läggas in. Kul att höra! Sen efter det har jag inte hört nåt från henne men hon har ändrat sin text som man har på msn till "Jag älskar mina 2 barn" Hon har 3…. Eller ja, hade…

Oj vad långt det blev, får se om ni orkar läsa hehe.

Värdelös. Hon är inte som alla andra mammor. Hon trodde bla att jag försökte ta hennes kille ifrån henne när jag var 14, då han kunde hjälpa mig med fysiken (mamma kan inget sådant alls) och vi diskuterade sådant då jag var jätteintresserad av det.

Hon har även antytt mer än en gång att min pappa skulle ha utnyttjat mig sexuellt, smat att jag skulle ta droger. (jag är nog den sista människa som skulle testa det)

#29 Men ursh vad jobbigt, jag förstår iafl hur du tänkte/tänker ang det där. Jag och min mor har haft lite av samma problem, dock inte med någon butik eller så. Men jag har funnits där för henne nu när hennes sambo gick bort, har erbjudit mig att hjälpa till, bjudit henne på mat, gjort det mesta hon har bett om. Men nu har jag sagt stopp, för jag känner att det blir för mycket hon ber mig om.

När jag sa stopp så blev hon förbannad, satte sig i bilen och åkte hem. Jag skickade sms och frågade varför hon åker hem? "Du hjälper mig aldrig med någonting" var det jag fick till svar.
Visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men jag skickade svar tillbaks "Jag hjälper dig i princip hela tiden, du får låna dusch, tvättmaskin och diskmaskin här när du vill. Men vad får jag tillbaks för det?"

Ska tilläggas att jag är skyldig min mamma pengar, förstår inte varför hon inte kan dra av skulden litegrann dem gånger hon lånar dusch, tvätt och diskmaskin. För el och vatten ingår inte hemma hos mig, så det blir ju en extra kostnad för mig.

Vi har väl en normal relation, visst har vi våra despyter, men under den senaste veckan som jag varit sjuk har hon verkligen ställt upp, det gör hon jämt när jag är sjuk =)
Hon jobbar natt och ville helst vara hemma med mig istället för att jobba =)
Jag tror att hon grät innan hon skulle åka till jobbet.

Men när jag inte är sjuk så har vi en sådär relation tycker jag, jag kan inte snacka med henne om allt. Speciellt inte mina problem och hur jag känner för allt.

Jag och mamma är just nu som vänninor, inte så jätte stor ålderskillnad heller (21 år)  så det känns mindre för varje år att hon är min mamma.  Så vi är ganska nära, även om vi kan tröttna på varandra vissa dagar

#39

Jag är också skyldig min mamma pengar men hon sa att skulden var struken eftersom jag jobbat så mycket i butiken. Hade det varit ett företag så hade där dock ändå blivit myyyyycket pengar över till mig men ja…

Anyway varje gång vi tjafsat så har hon dragit upp hur mycket pengar jag lånat och hur snällt hon varit.. blir så less på det.

Jag och min mamma har haft en ganska bra relation förrut för läängesen…men nu är det inte bra..Jag har inte pratat med henne på flera veckor nu vi bor 9 mil från varandra så vi träffas inte så ofta. Hon gnäller på mig så fort det är något och bla bla och inget jag gör är bra. Suck suck

en nära relation. Finns ingen annan människa som jag delar med mig SÅ mycket till som min mor.

Jag och min mamma har just nu ingen kontakt. Och jag vill heller inte ha någon kontakt med henne, eftersom att jag lärt mig att tillslut står man bara där sårad och sviken. Önskar vi kunde haft en bra kontakt till varran men efter att ha försökt ett flertal gånger så vet jag att det inte går och att jag inte klarar av att bli ledsen och sårad en gång till.

mycket god!

Jag och min mamma står varandra väldigt nära,fast inte geografiskt, vilket ibland är skönt. hon kommer hit till mig o barnen ibland o vi hittar på saker.

men vi skickar fulla sms flera gånger om dagen, hon är en liten häxa på sitt sätt och känner av saker som kan hända mig , ge mig råd och jag hjälper henne på vissa sätt.

Jag kan prata med henne om ALLT, hälsa , sex , relationer, allt

så skönt att ha en sån mamma, en sån mamma vill jag oxå bli

Relationen mellan mig och mibn mamma finns inte.
V har ingen som helst relation till varandra.

Bråken under dessa senaste åren har förstört allt, eller skulle hellre vilja påstå att de bara gjorde saken värre.

Hon vill inte ha med mig att göra, under en period så fick man flytta runt mellan vännerna pga att man inte är välkommen hemma. Slängt ut mig har hon gjort ett  flertal ggr, men om man skall kolla hur läget är just idag så ligger de till så här.

Vi pratar inte med varandra, när jag pratade sist med henne så förklarade hn att jag är dum i huvudet, misslyckad, har ingen framtid, jag är en slampa och en h*ra. Jag var tydligen dottern hn aldrig vill ha, hon säger också att jag inte är hennes dotter längre.

Så sedan dess har man inte prata med henne, hn vet inte vad jag sysslar med, hn vet nte vart jag är eller nått hon har ingen koll, men hade hon oroat sig eller brytt sig så hade hon ringt iallafall.

Ne, så sådär ser relatinen till min mor ut =P

Min mamma bor en bit bort (typ 60 mil), men det är alltid så kul att åka och hälsa på.

Mina föräldrar är så kära, de håller varandra i handen och ska alltid pussas på stan. Jag tror de alltid har varit så och nu är de över 60.

Jag pratar inte så mycket känslor och relationer med henne, men hon är alltid glad och det är rätt skönt och bara hänga med henne…

Relationen är god MEN ändå så är det delvis pga henne som jag valde att flytta ca 35 mil. Hon höll nämligen på att kväva mig, jag fick inte ha någon hobby för mig själv, fick aldrig nån chans att träffa och umgås med egna vänner, ingen chans att skapa och bestämma i mitt hem på mitt eget sätt… Så efter att ha försökt prata med henne om det utan någon egentlig reaktion eller ändring så valde jag alltså att flytta. Nu pratar vi periodvis väldigt mycket i telefon och det funkar bättre, då kan jag stänga av när hon beklagar sig över att inte min bror och svägerska ställer upp och umgås/skjutsar osv, jag kan också styra mer över hur ofta och hur länge jag vill hälsa på hos mina föräldrar.

Min mamma är underbar. Vi kan prata om precis vad som helst, och hon ställer upp till 100% -alla situationer!

Älskar min mor! :D

För mig kvittar det om jag träffar min mamma eller ej. Hon är ingen särskild för mig - någon som jag träffar några gånger per år och inte har kontinuerlig relation till. Vi har inte bråkat genom livet - hon är bara någon jag inte tycker så mycket om. Hon känner nog likadant eftersom hon inte tar tag i relationen. Sorgligt men sant.

Jag blir lite beklämd när jag läser om alla mammaproblem.

Hur det nu är - det finns få personer som finns för en i vått och torrt och ens ursprungsfamilj borde tillhöra dem.

Beror konflikterna på att man inte kan gömma sig på samma sätt som tillsammans med andra människor? Det finns alltid så mycket bagage med föräldarna, saker som hände för kanske 20-30 år sedan och som kan blossa upp vid konflikter.

Kankse borde vi se relationen till föräldrarna på samma sätt som andra relationer - som vuxna har barnen lika stort ansvar för den som föräldrarna. Omedvetet är det lätt att halka tillbaka i gamla roller.

Min mamma, tja hon har sina sidor, framförallt är hon ofta onödigt snål. Men är det någon som skulle ställa upp om jag verkligen behövde det så vet jag att det gör hon.

tillmin adop-mamma är det okej, men min riktiga mamma kan jag inte säga… hon är död…

Har 2 mammor men ingen bra kontakt med nån av dem egentligen. Jag lever mitt liv, de sina. Inget jag valt själv utan det har bara blivit så av diverse anledningar. Har fått vara som "mamma åt mina egna mammor" i många lägen. Lite trist.

Skulle velat ha en sån där "kompis-mamma", som så många andra har. Var glada och värdesätt det, ni som har en sån!!!

Vi har ingen bra relation på grund av många orsaker.

har en bra relation till både min mamma o pappa. är det nått så är de bara att ringa eller komma hem liksom de är inga problem=)

Har kommit så långt att jag kan ringa mor varje lördag efter melodikrysset. Vi pratar väder i 10 minuter, hjälper till om något ord fattas. Den kontakten räcker.

som några kanske har sett på min tråd så är verkligen min realtion med min mamma urusel. jag blir alltid lite avudsjuk på mina kompisar som har en jättebra relation med sin mamma.

#51 Samma här.

#51 och #52 vad är det med era mammor som är så dåligt? behövs det hjälp utifrån som en kontaktperson som ni kan prata med eller? vill bara vara ett stöd då jag vet att du yuki bara är 14 år! då ska man inte ha problem hemma!

#53 Nej, man ska inte behöva ha det, men tyvärr är det så för många.

#53 ibland så är det så att mor inte är snäll. Så är det ju för mig. Jag kan inte älska henne, på grund av allt hon gjort mig.

Jag och min mamma står varandra väldigt nära men man kan väl säga att vi har en rätt så konstig relation.

Min pappa dog när jag var 6 år och eftersom jag var äldsta barnet fick jag ta över halvt som förälder till mina två yngre syskon så jag har alltid fått ta mer ansvar än vad jag egentligen borde ha gjort. Detta har också lett till att jag alltid har fått klara mig i stort sett själv med allt som man oftast får hjälp med som barn (som t.ex pluggande och sånt). Mammas och min reltion har väl nästan alltid varit mer som den mellan två vuxna och inte mellan mor och dotter vilket var lite jobbigt under en period som vi hade stora problem med min syster. Min syster öste ur all sin ilska över min mamma, jag kom till hennes försvar och fick ta emot det mesta av den till slut.

Folk har alltid sagt till mig att jag måste lära mig att tänka mer på mig själv och att min mamma är vuxen och kan klara sig själv men jag klarar bara inte av det när min mamma sitter och gråter för att hon mår så dåligt, då mår jag hellre dåligt själv och tar den värsta belastningen från henne. Det här beteendet har lett till att jag fått lösa många konflikter i våran familj och av någon konstig anledning är det mig alla tre vänder sig till om de behöver prata. Det känns visserligen ganska hedrande men samtidigt är det väldigt jobbigt vissa stunder.

Nu när jag har flyttat hemifrån har väl reltionen mellan mig och min mamma "förbättrats" om man nu kan säga så (jag har aldrig tyckt att det har varit något direkt fel på den även om den kanske inte är så som det bör vara mellan mor och dotter) men det tror jag beror på att det blir svårt för henne att lasta mer ansvar på mig när jag är så pass långt borta.

Jag har alltid trivts med min relation till mamma och jag tar gladeligen lite mer ansvar än vad jag egentligen borde göra för det har gjort min och mammas relation djupare. Jag känner mig mer som en vän till henne nu för tiden. Förr var jag hennes extraförälder och nu är jag mer en vän. Det är mig hon ringer till på helgerna när hon behöver prata med någon och vi kan sitta i flera timmar och prata i telefon om allt. Jag litar på min mamma och vet att det jag säger i förtroende stannar där, jag kan berätta allt för henne, hon kan berätta allt för mig och vi är ett bra stöd för varandra. :)

Det blev en väldigt lång text men det kändes som att jag var tvungen att berätta lite om omständigheterna runt omkring som har format våran relation, jag har i alla fall försökt att hålla mig så kortfattad som möjligt. :)

53# mitt problem med mamma har hållit på sålänge jag kan minnas, kolla min tråd jag skapade "Går det verkligen?" så kan du se vilka problem jag ock min mamma har, har du några frågor så svarar jag där, jag orkar inte förklara allt här

Min mamma är bäst.. =)

Min mamma och jag kommer överens jättebra(sällan bråk), trots att hon kan vara lite naiv och överbeskyddande ibland ;p

åhh jag blir lite avundsjuk på er som säger att ni har sånna bra mödrar önskar att alla kunde ha det!!

#60 Det önskar jag med! Synd man inte kan låna ut sin egen

#61 jo de är klart man kan låna ut sin mamma! min bästa kompis och jag delar på våra mammor, vi kan prata om allt! likadant gör en killkompis till min bror, han är 17 år och som en i familjen, kallar min mamma för mamma och jag är hans syster osv=) har starka band med våra nära vänner och släktingar. min killes mamma har hand om sk problembarn som får flytta in hos henne så min kille o hans syster har flera adoptivsystrar och bröder. så visst kan man dela med sig=)

#60 Håller med. Önskar ingen den mor jag har. Livet kanske sett annorlunda ut för mig om min mor varit som mamma för mig. Men nu är det som det är och det är bara att låta det förflutna vara, se framåt istället.

har en VÄLDIGT överbeskyddande mamma. men jag har endå bra relation med henne.. visst att hon kan vara lite jobbig ibland om hon kan slänga ur sig saker som hon kanske inte borde gjort. men älskar henne endå.

63# precis, vad kan man göra åt saken. Ibland måste man acceptera att min mamma inte gillar mej och inte har avrit en mamma för mej. men det är svårt.

#65 Saknaden av en mor, följer en hela livet.

Har väl ingen relation. Visst vi umgås på födelsedagar. Hon ringer nån gång , men vi har inget att säja varandra Hon frågar och svarar det jag vill svara. Hon är nyfiken. Skulle inte ge henne några förtroenden. Tror inte hon kan låta bli att föra över den till min ena syster. Minns inte att vi hade nån personlig kontakt ( jo jag växte upp i samma hushåll) eller vad man skall säja när jag växte upp. SKulle inte vilja att en kram av henner . Har ingen aning om varför Men andra har jag inga problem att prata eller umgås eller krama om.

Min mamma och jag har ingen relation. Vi har genom livet bråkat väldigt sällan. Hon är go´ och glad, ler oftast. Frågade förr: "Hur var det i skolan?", jag svarade "bra", hon gick ifrån leende och tyckte hon hade varit en jättebra mamma som var intresserad och frågade saker. Jag satt kvar och undrade varför hon inte brydde sig eller älskade mig. Hon var nöjd med en-menings-kommunikationen och jag var det inte.

Jag kan definiera min mor med ordet: "tommhet". Hon är ingen jag har något utbyte av eller ens tycker om.

Det är synd att man inte kan få välja sina föräldrar. Jag känner sorg över att inte ha en "riktig" mamma.

Jag har knappt någon relation till min mamma alls. Och det är jag som har valt att ha det så. Min mamma har vart alkoliserad sen jag var liten och jag har inte märkt att dett var något problem föränds jag blev 10-12 år men kunde då inte göra någonting åt det. Min mamma och pappa är skilda sen många år så jag har bott med min pappa i nio av 18 år och 7 år med min mamma och hennes nye man. Men för 2 år sedan skiljde dom sig coh jag valde att bo kvar hos min "extra" pappa när min pappa bor 48 mil här ifrån (träffar honom dock så ofta jag kan) Min mamma blev först rosenrasande på att jag inte ville bo med henne och provade allt och jag menar verkligen allt, för att jag skulle flytta till henne. Vilket hon inte lyckades med och försökte förstöra på andra sätt. Tills hon verkade ge upp när jag inte hörde av mig eller svarade när hon ringde. Precis innan jag fyllde 18 nu i sommras tömde hon mitt sparkonto som ja skulle få när jag fyllde år så hon samlar inga plus poäng precis. Hon har fortf inte talat om att hon har tagit mina pengar för mig. Hon har dock pratat om det med "extrapappa" om det för han blev inte glad för de är han som satt in pengar på det kontot åt mig. Och de är en av grejerna hon gjort.

När jag var 4 år så träffade mamma "extrapappa" på en hockey match i globen och blev kär tydligen. Så kär att hon var tvungen att flytta ner till honom på en gång och lämna allt annat bakom sig. Hon lämnade mig utan att tala om att hon skulle flytta. För mig hade min mamma försvunnit hon hade lika gärna kunnat dött. Jag sa till mina kompisar på dagis (dom dagarna det gick och lämna mig eftersom jag trodde att pappa också skulle försvinna) att min mamma var borta. Ett år senare hörde hon av sig och ville träffa "sin" dotter.

Sånt sitter i kan jag lova. För ungefär ett år sedan började jag gå i en slags terapi och mår idag mycket bättre. Har lagt min så kallade mamma bakom mig och allt hon numera gör har ingen effekt på mig. Hon är som luft.

Men de är aldrig lätt utan en mamma.. Det kan svida när man ser mamma dotter som har det bra.

69# förstår faktiskt hur du känner dej. min mamma håller på likadant. hon har inte försökt kontakta mej eller försökt få mej att komma hem på snart 5 månader. min mamma är precis som din alkoholist och det enda som gör henne glad är att se att andra har det dåligt. de värsta är att hon praktiskt taget dödar min far inombords och han vägrar gå ifrån henne därför alla säger att hon kommer ta livet av sig om han gör det.

Jag älskar min mamma, hon har alltid funnits där för mig. Vi är nära och kan prata om det mesta.

#70 Jobbigt att din pappa har det så :/ Min pappa och mamma levade aldrig ihop efter att jag föddes. Jag är glad för det. Utan min pappa hade det inte funkat alls

72# nja mina föräldrar gick igenom samma sak som jag gör bara att hela släkten är överens om att allt beror på mamma. JAg försöker få min pappa att inse att han behöver inte ha det så här men han vägrar att gå ifrån henne. nu är det lite kul. för att alla i familjen vet nu att mamma avskyr mej. Det känns hemskt att veta att den personen som fick mej till livet avskyr mej så mcyket att hon är villig att sabba hela mitt liv för att få sin hämnd.