Brukar vara ganska bra på att se sånt. Speciellt då det gäller mina partners.

Haha, jo. Min sambo är världelös på att undanhålla någonting, men så är jag expert på att läsa dolda budskap och föra konversationer på metanivå omedvetet :)

jaopp jag märker på en gång oftast. de märks på sättet de rör sig och på ögonen, märks även på tonfallet och i vissa fall orden. en del pratar alldeles för mycket, andra pratar för lite, en del stammar, en del använder fina ord som de aldrig gör annars.

Folk brukar peta på sin näsa när de drar en lögn. Har jag hört ;) Säger de mest osannolika saker så vet jag att de ljuger…

Jag ar bra pa att avgora nar min pojkvan ljuger nar jag pratar med honom oga mot oga. Pa msn ar det svarare, men brukar ga att lista ut efter ett tag.

Vet inte hur jag marker det riktigt. Det ar bara nagot inom mig som sager "han ljuger". Fragar jag da honom om han detaljer eller om han ljuger och han svarar med "varfor litar du aldrig pa mig?!" sa vet jag bombsakert att han ljuger. Svarar han daremot sakligt, eller enkelt som t.ex. "nej, varfor tror du det?" sa vet jag att han inte ljuger :P

Min sambo ljuger inte för mej, och om han gör et så döljer han det äckligt bra. Har väll hänt att han missat tala om, men aldrig ljugit mej rakt upp i ansiktet…

eller jo, nu med lite betänketid så kom jag på 1 gång… det var för ett par år sedan så han och hans kompis hade tagit en minibike som låg gömd i skogen (stulen antagligen), så dem stal ju dne mer eller mindre den i sin tur. Denna körde dem på i hela 2 dagar innan dem dumpae den på samma ställe. När jag frågade vad han och hans kompis hade gjort så sa han att dem vart hemma hos kompisen. några dagar senare på en fest när min sambo var lite full, börjar han storlipa och säger att han ljugit om att han vart hos kompisen och berättar det om minibiken.

Brukar märka på sättet de säger det och kroppsspråket.

Tidigare var jag duktig på att läsa människor, eller så trodde jag iaf, tills jag för ett par år sedan kom i kontakt med en kille som bröt ned mig fullständigt.

Idag är min förmåga att läsa människor grundligt försvagad.

Nej, jag vet inte.. det är väl ingen som ljuger för mig? 

jag brukar vara ganska duktig, men självklart har man fel ibland

jag tror jag är jättedålig på att tyda om någon ljuger. Jag vet inte, eftersom jag inte tror att någon skulle göra så mot mig :o

Om det nån gång har hänt så försöker jag nog ignorera det och tänka att h*n hade en bra anledning att komma med en vit lögn. Ja jag lever nog i en skyddad verkstad minst sagt… ^^

Dem jag känner är det lätt att se det på för jag ser att deras kroppsspråk/tonläge men folk jag inte känner är det lite svårare.

Under min uppväxt så var det av stor vikt för min psykiska överlevnad att kunna läsa folk och tolka situationer blixtsnabbt. Så ja, jag tyclker mig vara en bra människokännare och att jag har förmågan att avgöra om en person ljuger.

Det har dessutom fört med sig att jag har vart väldigt duktig själv på att ljuga. Något som jag inte längre behöver använda mig av dock, som tur är.

Jag anser mig vara en bra människokännare.

Om någon nära mig skulle ljuga så skulle det kännas hemsk men när någon annan gör det så skiter jag faktiskt i det. Bryr mig inte helt enkelt.

Jag har märkt när mina killar varit otrogna och när de dragit valser för mig.

Jag tycker jag är en bra människokännare, på de viset att jag kan se lätt om en människa är falsk eller rent av elak. Men om dem ljuger, de har jag nog rätt svårt för.
Jag brukar ofta tro de bästa om folk och då tror jag dem gärna på orden också. Men jag är ju inte dumt naiv bara för de och tror på allt som sägs iof. Men jag kan nog missa ifall någon ljuger för mig ibland faktist.

Jag märker alltid när mannen inte är ärlig då brukar jag kolla så gulligt och oskyldigt som jag bara kan och säga med mjuk röst "va bra att du säger sanningen till mig" och om han då ljuger så kan han inte hålla på det men ibland ser ja fel och då säger han bara "men de e sanningen!" och ser lite upprörd ut och då vet ja att de e sanningen. :)
Jag själv kan inte ljuga alls för honom känns asskummt för ja kan ju ljuga för mina föräldrar och så. Men när jag säger nått till honom som inte e sant så kommer de som ett skott ur munnen på mig "ja ljög!" och så känns de asknas. Men en gång lyckades ja hålla på det i två dagar och då kände jag sånna skuldkänslor så ja ringde honom på jobbet och sa att "nått fruktansvärt har hänt!" och han blav asorolig sen när ja sa att ja hade ljugigt så blev han arg på mig för han trodde att nått jätte allvarligt hade hänt.

Tror inte jag är det, eller så ljuger inte mina partners för mig. Fast jag har svårt att tro att allt som har sagts skulle vara sant iof.

Jag är värdelös på att tyda om människor ljuger. Jag är alldeles för godtrogen. Går på vad som helst, haha.

Däremot kan jag tyda min man ganska bra efter alla år tack och lov…