Ja, min mamma, pappa och bror. Jag ångrar två av dem och gör allt jag kan för att visa det.

Jag hade en himla massa problem under tonåren, och det gick ut över familjen, tyvärr. Mycket skällsord, sårande ord osv.
Är inte helt fri från problemen, och lär aldrig bli det heller. Men idag hanterar jag det oftast bättre.

Att ha fått en diagnos är skönt. Då har man lite av en förklaring.

Jo, det har jag nog. Min kille och det ångrar jag varje dag, även om vi lyckats gå vidare, men det tär på mig mer än på honom vid detta laget som det verkar.

Glömde ringa min mamma i Ungern igår hon var måttligt glad. Fyllde 55.

// Marjonka.

Gjorde slut med exet via msn när jag var 15 efter ett ha insett att jag var kär i kärleken och inte i honom. Tror han tog ganska illa vid sig just då, men numera kan han nog komma fram på krogen och tala. Men jag såg det inte egentligen som ett förhållande heller, vi kysstes inte ens en gång under de 4 (?) veckorna vi var "tillsammans". Ångrar det inte heller…

Nej, jag tror inte det.

Iof så blir ju partnern i princip alltid ledsen när man gör slut men gör man det bra så anser jag inte att man sårat personen.

Om jag har sårat någon så väldigt djupt vet jag inte. Men det finns två killar som jag nog ganska hjärtlöst har dumpat, men ingen av dom hann bli något förhållande.

Den första var en kille jag dejtade lite, vi träffades typ 3-4 ggr och vi hälsade knappt med en kram, än mindre försökte han sig på något annat så jag började fundera över det. Och jag kände ändå ingenting för honom, så ville han bjuda med mig på fest på juldagen det året men jag sa att jag skulle ha singelfest med mina tjejkompisar, vilket inte var sant… "Där passar väl inte du in?" sa han. Jag hörde inget mer från honom sen. Ångrar det inte.

Den andra dök upp vid helt fel tidpunkt i mitt liv. när min bonuspappa precis hade blivit cancersjuk och jag absolut inte ville ha in någon ny människa i mitt liv. Dessutom var han riktigt mesig måste jag säga, kunde inte säga varken bu eller bä om vad han tyckte om saker. Så jag förklarade helt enkelt att jag kan inte träffa någon just nu. Det stämde ju iaf delvis… Ångrar inte det heller.

Ja, jag tror att jag har sårat.

Det har väl hänt att man sårat folk. Jag hoppas dock inte att jag sårat någon djupt, skulle i så fall kunna vara någon kille som varit olyckligt kär.

Ja det har jag. Sakerligen flera ganger.

Jag har sårat en och flera. :/ Ångrar alla ggr. :(

Jag har sårat. Jag har gjort saker jag verkligen inte är stolt över. Jag har lekt med andras känslor, jag har legat med andras pojkvänner.
Jag har gjort mycket jag vet att väldigt många skulle hata mig för.

Jag har haft det väldigt mörkt de senaste åren, jag vet att det inte är en ursäkt, men det är lite av en förklaring hoppas jag.
Men jag skäms, jag har sårat många. Men jag gör aldrig om något av det. Någonsin.

Jag tror faktist inte det. Isf omedvetet..  Är oftast den som blir sårad.

jag sårade lisette genom att "sno" hennes pojkvän.
inget jag ångrar så eftersom jag inte gjorde de med mening.
även om de ibland känns olustigt för oss båda så tror ja vi gått vidare ifrån de.

jag har svårt att ångra saker jag gör även om jag ibland kanske sårar andra människor, i vissa öron kan de låta hjärtlöst men jag försöker leva mitt liv så att jag står för vad jag gör och ibland så blir de pannkaka. jag e inte mer än mänsklig.
jag e stolt över att kunna be om ursäkt och lära av mina misstag.

har jag säkert, brukar inte bekymra mig om vad som hänt utan ser framåt. lite ytligt kanske, men varför ska man sitta fast i det förflutna? bättre att gå vidare, gjort är gjort o inga ord kan ändra på det.

Jo 2 st har jag sårat nåt enormt eftersom jag tydligen är en heartbreaker..
Båda 2 är ex till mig som hade planer om familjeliv med mig. Båda var jag tillsammans med i 3 år (den magiska gränsen) tills jag gjorde slut.

Den första tog det så hårt att jag tror att han fortfarande (efter ca 4 år) inte jobbar heltid. Han var på snudd att bli alkoholist och fick gå sjukskriven och blev totalt folkskygg vilket han absolut inte var när vi var tillsammans. Nu bor jag ironiskt nog mitt emot honom och hans nya tjej men det är fortfarande svårt att prata med honom då han verkar undvika mig en del..

Den andra gick ned 8 kg på ca en och en halv vecka.. Han var mer ledsen på det gråtiga sättet och det var tungt att se honom så sårad.. Jag hade inte känslorna kvar.
Honom har jag dock lite kontakt med (ca 1,5 år sedan det tog slut) men han ser ju fortfarande mig som den enda han skulle vilja leva livet med..

Dessa mår jag dåligt över, men det är som det är och jag är lycklig i mitt nuvarande förhållande.. efter hans 3 st 3åriga förhållanden och mina 2 3åriga förhållanden så vet vi ju vad vi har att vänta hehe, något vi brukar skämta om.. Men, nu när vi träffas så sällan så har vi sagt att det inte ska räknas till dom här 3 åren vi har på oss- då får vi göra avdrag :P

Nej jag tror inte att jag har sårat någon riktigt djupt. Det närmsta jag har kommit var att dumpa min förra flickvän lite efter att vi hade beställt förlovningsringar men jag tror ändå att jag blev mer sårad än henne.
Det var nämligen så att hon inte vågade visa att vi var tillsammans, hon hade väldigt dålig självkänsla och visste inte hur hon skulle tackla andras kommentarer om homosexuella förhållanden. Vi pratade om det 1000 gånger för jag tyckte att det var superjobbigt att låtsas att vi var vänner när folk runtomkring uppenbarligen förstod att vi var mer än så och flera gånger lovade hon att vi skulle berätta.
En dag diskuterade vi detta och jag blev jätteledsen och tillslut lovade hon dyrt och heligt att nu skulle vi verkligen komma ut, nu skulle det ske efter 7 månaders smygande. Lite senare på kvällen låg vi tätt ihop och pussades och myste till en film och rätt som det var kom en av våra vänner in genom dörren. Rent reflexmässigt hoppade i ifrån varanda men vännen såg såklart vad vi hade gjort så hon sa typ "Låg ni och hånglade?" och då tittade jag på Sandra och gav henne en blick som sa att nu kom stunden vi hade väntat på. Men hon krossade mitt hjärta och för hundraelfte gången kom hon med en jävla undanflykt som var så uppenbart en lögn "Nä vi brottades bara lite på lek". Då reste jag mig upp och bad henne dra åt helvete och sen dess har vi inte träffats, det är lite mer än 7 år sen nu men jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på det, jag älskade henne verkligen och ville bli gammal och grå med henne! Jag vet att hon också blev jätteledsen, hon skrev hur många sms och mail till mig som hellst i 3 månaders tid innan hon gav upp men jag insåg att hon nog aldrig skulle bli stark nog att visa för omvärlden att vi var ett par.
Så visst sårade jag henne men jag tror som sagt att jag blev mest sårad av oss.