Kram på dig!

Här är det samma situation, så jag förstår dig…
Jag håller helt o hållet med i det du skriver.
Man hade ju gärna firat denna dagen traditionellt…

Min pappa gick bort 7 augusti 2005.

**Skickar styrkekramar till dig!
Jag vet vad du går igenom…
**

urs va jobbigt :( Min farfar gick bort för inte allt så länge sen, men det måste vara hundra gånger värre att förlora sin pappa kan jag tänka mig.. Ta hand om dig!
Kram*

Ja, alla närstående som går bort är ju lika stora förluster, tror jag allt. Man har ju olika relationer till varje person, men finns ju nåt unikt i var o en av dom…

Här har det varit några tunga år på sistone, minst sagt…

Jag har förlorat:

• Min pappa 7 Aug -05.
   

• Min farfar 22 Nov -05.
   

• Ett kusinbarn, endast 7 mån gammal, 3 Maj -08.

• Min farmor 19 Maj -08.
  (som alltid stått mig närmare än någon annan.)

Dom senaste 3 åren har varit tunga!
Hoppas det vänder nu… :)

Jag uppvaktade min far redan igår med blommor och choklad. Han blev jätteglad och överraskad. Jag är glad att mina föräldrar fortfarande lever (de är trots allt 70+), och att jag har bra kontakt med dom.

Min sambo däremot förlorade sin far för snart 2 år sedan. Han dog av cancer.

#2 tack :D detsamma till dig! *kram*

#5 va mysigt :D
tråkigt för in sambo! :(

#5: Oj, då var dina föräldrar hyfsat gamla då dom fick dig…
Vad jag förstått så är du o jag jämngamla…29 år? :)

Kul att höra att ni har bra kontakt!
Det är viktigt…

Inte alla som har det.
Var rädd om er! ;)

Jag föddes 1978 på just fars dag!  Min pappa tyckte att jag var en himla bra fars-dags-present!

#7: Mamma var 40 och pappa 43 när jag föddes. Jag är yngst av fyra syskon, så jag är ett så kallat sladdbarn.

Min kille förlorade sin pappa när han var tre år, han har alltid tyckt att denna dag vart jobbig då han blir påmind om allt han inte fått dela med en pappa.

Min pappa däremot bor nu 50 mil bort, men en liten filmsnutt på mobilen piggade upp =) Vi har aldrig firat traditionellt.

#8: Aha, där ser man… Är ju inte alltför ovanligt idag! :-D

#9: Usch, stackars kille.

Jag funderar litegrann i dom där banorna då minstingens pappa aldrig haft kontakt med sin pappa. han vet inte ens vem han är, tror inte dom träffats alls ens. det enda han vet är hans pappas förnamn. (som dessutom är ett av våra allra vanligaste svenska förnamn).

Minstingen min har börjat prata väldigt mycket om farmor o farfar, mormor o morfar, o sådär på sistone. O jag känner mig lite villrådig här. Jag är övertygad om att minstingen kommer vilja veta vem som är hans farfar en vacker dag, o då vill jag att han ska ha rättigheten att få reda på det, samt om dom båda vill, möjligheten att träffas o skapa sig en egen relation.

Men…
Minstingen har till o med frågat farmor: "min farfar?"
Farmor bara skrattar bort det o pratar om annat… :-(

Jag har inte velat gå på henne o fråga om detta, då det hela verkar väldigt känsligt. men samtidigt så vill jag veta, o min sons vägnar liksom. Men, man är ju rädd för att såra henne, eller så, samtidigt…

Jag menar… Jag vet ju inte vad han var för en person. Ända sen dom blev gravida med minstingens pappa så har hon levt ensam. helt ensam, i alla dessa år. inte en karl har fått komma in i hennes liv. hon verkar inte alls ha haft intresset för det.

Så jag funderar ju såklart:

• Var han inte snäll?

• Vad hände egentligen mellan dom?

• Lever han alls?

• Var dom alls tillsammans? 

• Känner dom kanske inte varandra?

Förstår ni hur jag tänker?

Hur hade ni gjort i min sits?

#10 jag tycker du ska fråga..

min pappa blev 52 år.. och jag hade så många frågor jag hade velat ställa till honom, men jag gjorde de aldrig för de kändes som om jag var för på och jag tänkte istället "de kan vi ta senare".. men nu i efterhand ångrar ja de, nu finns de inga svar på mina frågor och de är väldigt jobbigt att leva med de, det är nog det som har varit de svåraste med att gå vidare, att jag alltid kommer ha dessa frågor innom mig, obesvarade.

Jo, det där känner jag så väl igen… Har samma problem med alla som gått bort i min närhet… Framförallt saker jag aldrig hann fråga min farmor samt pappa om…

Jag skapade en tråd precis om sonens farfar…

Du når den här >>

Min far så ja sist 1961. Fick reda på 80-talet att an var borta. Morfar do på 70-talet oc farfar innan ja var född.

På Fars dag besökte vi graven, och efter många misslyckade försök lyckades vi till sist tända ett ljus i lyktan. Min pappa dog när jag var 10 år så visst är det mycket som man skulle vilja snacka med farsan om, om man fick en chans till. Var hemma lite hos mor i helgen och hittade en bok om hembygden där det faktiskt fanns några bilder på honom. Att se en bild (jag aldrig sett tidigare) där han står med sin häst för hästpremiering gjorde en extra varm och mäkta stolt.

I lördags besökte vi min svärfars grav. Svärfar hann jag aldrig träffa i livet, men med tanke på hur nostalgisk och lyrisk maken blir när han pratar om honom så.. får även han en plats i mitt hjärtat. 

Var faktist hos min far igår och åt middag. De var väl bra … Annars har jag inte mycket kontakt med honom och lider inte alls av det.

Min mor "förlora" sin far när hon var 12 år, så min farfar har jag aldrig träffat. Tror inte hon lider något av det heller, tyvärr.

ja hälsade på pappa igår, jag passade på att umgås med djuren lite, sedan åt vi mat, hjälpte honom med datorn lite och så fikade vi. en väldigt trevlig dag blev det. och så åkte jag hem på eftermiddan. det var ju kristallnatten igår med, så ja skulle på en demonstration i lund kl 5. :)

den enda av mina mor/farföräldrar som ja känt var farmor, och hon dog när jag var kanske 9-10 något. minns henne lite, men då hon bodde i holland så hade jag ingen större kontakt med henne, kunde ju inte ens prata med henne.

däremot är jag ledsen att jag aldrig fick träffa farfar som dog när pappa var 14, mormor som dog året innan jag föddes och morfar fick jag iofs träffa när ja va 2 år och vi har en vända till norge där han bodde, men mamma har aldrig haft någon bra kontakt med honom, mammas låtsaspappa har jag aldrig heller träffat, han dog säkert ett tag innan ja föddes.

Försöker verkligen träffa mamma och pappa mycket nu. Mamma har precis avslutat en behandlig mot cancer, så hon behöver oss barn mycket, och pappa fyller 70 nästa år, så det känns som att jag verkligen bör ta tillvara på den tiden jag har med dem nu.

Firar inte fars dag.. Har aldrig haft någon bra relation med min pappa då det varit en massa bråk, psykisk misshandel under min uppväxt så den dagen känns inte alls viktig för mig…

Men grattis alla andra pappor På fars dag!