hmmm.. hur menar du då? typ mobbare i skolan? jag hade en plågoande när jag gick i skolan och han hade jag faktiskt inte brytt mej så mycket om han dog:/ faktiskt. kalla mej ond. hade nog känt varken sorg eller glädje, jag hade lixom inte brytt mej:s hemska mej…

Ja, grov mobbare. Ledaren av ett gäng som var efter mig.
Har fått höra att även han växte upp och mognade.

Men jag har ju kvar den hemska bilden och är förvirrad. Det är en massa människor som sörjer honom. MASSOR. Blev han god?

jag vet inte riktigt.. har aldrig varit med om det,,

tankar går lite till mitt x som misshandla mej, visst att jag många gånger önskat livet ur han.. lr allafall att han ska få känna på samma sätt som jag fick känna under 4år

men om det nu va så att han dog, ja.. då vet jag inte… skulle nog inte bry mej så mkt.. varken åt ena lr andra hållet..

de här kanske låter dumt men bara för att han mobbade dig så kan han ha varit vän med andra ändå! andra kanke tyckte att han var en trevlig kille.

har han bett om ursäkt för att han betett sig illa mot dig? har han inte det så varför ska du sörja honom? finns ingen anledning. vet inte hur du är som person men att fira kanske är att ta i.

hur du känner är ju svårt att svara på, du kan känna skuld för att du önskade livet ur honom, du kan känna en lättnad, du kan känna likgiltighet (vilket du abolut inte gör eftersom du ställer frågan), och du kan känna förståelse med familj o vänner.

jag tror att de är en blandning av de känslorna som ställer till det för dig.

men personligen ansr jag att om han aldrig bett om ursäkt så behöver du itne bry dig ett ksit om att han är död, jag hade iaf inte brytt mig. men alla är ju olika.=)

Nej, han bad aldrig om ursäkt.
Du har nog rätt att det är en blandning av allt.

Får försöka att inte bry mig bara. Fast tusan vad svårt det är.
När jag gråter då jag kollar på bilder på honom vet jag inte om det är för att jag är arg, eller för om jag är ledsen. Känner typ båda känslorna på en gång.

#5 jo de är alltid svårt när något man antingen älskat eller hatat försvinner, man har många känslor kvar angående personen o många frågor man vill ha svar på. kan tänka mig att de är så i ditt fall.

de kanske hjälper om du har någon att prata med i din närhet, de finns ingen som säger att du inte får bry dig=) ibland kan de vara bra att få prata ut ordentligt o reda ut sina känslor!

med tiden kommer han att blekna bort=)

likgiltighet kanske?

när min pappa dog kände jag ilska och hat, sorg, lättnad, glädje.. allt på en gång.
tror helt enkelt att du känner lite blandat..

#7 Tror inte man känner så mycket vid likgiltighet?

#8 Jag är nog övertygad om det nu.

Tack tjejer!

Jag kan tänka mig att man kan känna skuld över att inte sörja, att kanske tom glädjas.

Killens plastpappa har vart ett svin. Supit och förstört för familjen och spec honom under hans uppväxt. Hunsat hans mamma och gör det än idag trots att det tog slut för 10 år sedan.

De säger att de inte kommer bli fri honom förän han har en sten över graven. Har frågat hur det skulle kännas om han dog, och det är minst sagt blandat. Hans mamma skulle bli fri, han skulle känna en lättnad över det och glädjas över döden på en plågoande, men samtidigt känna skam över det. Han skulle nog sörja lite med, då denna person ändå vart en stor (om än negativ) del av hans liv.

Du känner nog massor, och det skulle jag säga är helt i sin ordning. Denna person väckte mycket hemska känslor hos dig, och att han omnäms igen väcker såklart upp alla känslor.

kan utveckla mina känslor lite

känslorna för min pappa,
ilska -  hur kan han som pappa lämna mig, sitt barn! långsamt självmord mha alkohol och droger.
hat - allt han gjort mot mig, skrev av sig sitt faderskap. lät mig hoppas och sedan svika mig så många gånger.
sorg - han e död! jag kommer aldrig mer få se honom, känna hur han luktar, höra hans röst.
lättnad -  han kommer aldrig mer ge mig överraskande telefonsamtal på fyllan, eller skräma min lillebror
glädje - äntligen har han funnit frid. han är hemma.

sjukt att en person kan ge en så många känslor!

#11 Verkligen bra beskrivning!

Ja, Fnuha, det var en otroligt bra beskrivning, och det märks att du tänkt igenom det väldigt.

Nu i vuxen ålder hade vi en person som försvarade en djurplågare (fast hon visste hur det låg till), och när denne person avled, så, ja, jag tror att jag inte kände någonting. Visst, jag reagerade över dödsannonsen, faxade ner den till ordförande i en förening, men inget mer.

Vad man SKA eller BÖR känna kan ju ingen bestämma. Är man glad så är man. Man får känna precis som man själv gör. Man måste inte känna på ett speciellt vis bara för att det kanske är moralsikt riktigt