Jag står verkligen närmast mamma. Hon är mitt allt!
Hon har funnits där vad det än har gällt, stått ut med hur mycket som helst, mycket som en förälder helst aldrig ska behöva gå igenom.

Mamma eftersom jag inte har någon pappa att stå nära… inte på det sättet i alla fall. Han dog när jag var 6 år. Men annars vet jag inte… det är mycket möjligt att jag skulle stått närmast honom eftersom jag tydligen är väldigt lik honom till både utseende och beteende. :)

Det är jag stolt över! :D

Mamma!
Pappa pratar jag med typ två ggr/år, har inte mycket övers till honom.

Pappa måste det väl vara. Han är mycket förstående, förutom när det gäller att jag vill prata med min mamma, då kan jag tydligen byta tillbaka efternamnet och hela kittet. Har bott hos mamma i princip hela livet, men det är först på sista året vi fått en hyfsad relation.

Pappa får jag nog säga, alltid varit pappas flicka. Vi är väldigt lika varandra till sättet och han förstår alltid väldigt bra.

Jag och mamma har också bra relation med varandra nu närj ag flyttat därifrån . Men det är inte på samma sätt som med pappa.

Kan nog inte säga att det är någon större skillnad. Jag har världens bästa föräldrar som alltid ställer upp oavsett vad det gäller.

Ingen av dem.. Pappa är väl den som frågar mest hur det är och sånt. Men Jag är jättedålig på att berätta och förklara, så jag blir mest bara irriterad när han frågar..
Mamma är väl den man "hittar på" saker med. Åker och handlar och så. Men vi pratar inte.

Pappa! :) Min pappa är den bästa pappa på jorden ^^ (enligt mig då) :) Är nog en liten kopia av min far tillsättet. :)

Med min mor är jag i stort sätt bästa vän. Med min far är jag varken de ena eller det andra, träffar honom 1-2 ggr per år.

Så självfallet min mor.

Jag vet inte. Ar nog lika nara bada, aven om jag hellre diskutera problem med mamma eftersom hon ocksa ar kvinna och "forstar" mig battre.

#10 Här är det min pappa som förstår bättre. Han värmer riskudde utan att jag ens ber om det om jag har mensvärk och ger bra råd om man pratar om relationer. En vis man =) Men jag är väl partisk, är nog rätt lik honom vad jag gissar, till mammas stora besvikelse hehe

Det låter onekligen som en vis man

Min mamma gick bort 2002 så jag har bara pappa kvar. Vi har en superbra relation.

vet inte.. de är väl mamma mest jag pratar med, men i grunden är jag pappas flicka.

helt och klart pappas flicka

Mamma. Jag är väldigt lik pappa i min personlighet (kort stubin och alldeles för envis) och därför blev det mycket bråk mellan oss nör jag bodde hemma så pappa och jag har inte stått varandra så nära. Men mamma är jag väldigt nära. Med henne kan jag prata om nästan allt.

Mamma. Skulle inte klara mig utan min mamma som är en av mina bästa vänner!

Pappa! Jag vet inte vad jag skulle göra om det hände honom nåt. Mamma är alkoholist så har aldrig kunnat ha en normal relation till henne. Men när jag flyttade därifrån när jag var 15 så blev det bättre och med åren har det bara blivit bättre. Antar att man blir bättre på att hantera det

Kan inte välja mellan mamma eller pappa! dem är världens bästa föräldrar btw  om någon av dom gick bort skulle jag förmodligen bli förtvivlad o deprimerad och gråta livet ut..

#1 Samma sak med min mamma. Jag skulle inte leva nu om det inte vore för henne.

Jag står väl närmast mamma på ett sätt, men jag älskar dem och behöver dem båda lika mycket.

#20 Precis som med mig.

Jag har helt underbara föräldrar! Jag kan prata med både mor och far om vad som helst, de stöttar mig till 100% och gör verkligen allt för mig! Samma gäller mina syskon! Min familj är helt suverän!

Jag var pappas flicka tills han lämnade oss.
Så nu försöker jag vara mammas flicka, men vi bråkar mest om vi ska vara under samma tak för länge. tyvärr.

Så egentligen står jag ingen närmast.

Ingen egentligen… men mamma får det nog bli.