När det blir ett vännerförhållande utan sex, utan något gemensamt och man sitter i vars en soffa hemma, då ser jag det som ett icke fungerande förhållande. Då är man bara vänner. Jag vill ha mer. Tyvärr. Och det ville killen också.

Jo, jag antar att man blir mer vänner med tiden, men om kärleken inte finns i bakgrunden, utan att man bara är just vänner, då skulle jag lämna. Jag vill ha kärlek i ett förhållande, även om man är bästa vänner, vilket jag ser min partner som.

Jag tror inte att ett förhållande kan vara passionerat hela tiden. Men när all närhet och de lite mer speciella känslorna man hade för varandra försvinner och de inte kommer tillbaka, då skulle jag lämna.
Jag vill inte leva med "bara" en vän resten av mitt liv, utan med en pojkvän, för jag tror det går att hitta någon som man alltid har lite speciella känslor för.

Jag håller med Aviendha, jag vill ha både bästa vännen och kärleken i ett förhållande. Och allting går ju upp och ner, men om det inte finns någon kärlek kvar, utan bara vänskap så skulle jag inte gilla läget.

Jag tror att så länge man är lycklig så är det inte fel alls men jag personligen vill ha mer ut av ett förhållande. Jag vill inte bara känna mig älskad av min partner, jag vill också att han får mig att känna mig åtråvärd.

#0 Jag håller med dig…
Jag och min gube är bästa vänner, men vi attraherar fortfarande varandra, vilket 2 barn är ett ganska starkt bevis på

Men det är ju inte som det var förr, det pirrar inte och vi klänger inte på varandra hela tiden, man kan säga att vi är inte "kära" längre, vi älskar varandra..
Nu efter 6 år vet jag vad ordet älskar verkligen betyder, det jag känner för honom är enormt..
Som jag läste någonstans, jag har inte hittat någon att leva med, jag har hittat någon jag inte vill leva utan

Gjorde slut med förra killen för att det blev så. Kanske är ok om ännu ett antal år, men inte i den här åldern.

Jag och min man har varit tillsammans i 28 år. Visst är han min bästa vän i första hand men han är min man och min älskare också.

Livet går i vågor. Passionen går upp och ner och man får jobba för att kärleken inte ska bli slentrian.

Det viktigaste är att man kan prata öppet om allt. Då behöver inte små bekymmer bli stora. Sedan att man har förmågan att skratta tillsammans.

Det där passionerade ruset som man levde i från början avtar men emellanåt (när man minst anar det) så "blixtrar det till igen, haha.

Jag och min sambo har varit tillsammans i 6 år (träffades när jag var 16 och han 20) och vi gick väldigt fot fram enligt många. Vi flyttade ihop efter bara någon månad och efter ett halvår var vi förlovade.

Vi har haft en enda kris och det var för ett par veckor sen. Jag kände bara att jag ville vara ensam liksom. Alltså inte singel utan mer ensam i ett rum hehe. Vi har typ suttit ihop vid höften sen vi träffades. Så vi gjorde helt enkelt som så att sovrummet blev mitt rum och vardagsrummet delades in i två rum så sambon fick en del.

Det varade i en vecka, sen var saknaden för stor. Så nu har vi gemensamt sovrum igen. Och förra veckan satte vi oss ner och snackade igenom det hela och kom överens om att vi försummat oss själva. Vilket helt enkelt skadade förhållandet lite.

Jag har alltid gillat att fixa till mig när han är nära. Jag har sminkat mig och tänkt på utseendet inte bara för mig utan även för honom, även om han inte bryr sig att jag sminkat mig.

Men det senaste halvåret har det blivit mjukisbyxor och stearinljusen har samlat damm. Och vi har båda känt oss lata liksom.

Så nu har vi bestämt oss för att hitta tillbaka till det vi hade innan sommaren för vi trivdes som tusan då.

Så nu ska vi tillsammans börja om lite. Vi ska göra om lägenheten tillsammans, börja dejta lite igen och vårt första steg är att tv:n inte ska vara igång dygnet runt hehe.

Ursäkta mitt extremt långa inlägg. Behövde bara skriva av mig lite.

Känner igen mig i #8 och #9.  Med min före detta som ja var tillsammans med i 9 år fastade vi i att vara vänner, förmådde inte hitta tillbaka till någon passion eller kärleksrelation (och vi är vänner än, inte dumt det :-)) Men det kunde jag inte leva med! Efter flera års celibat blev jag mjuk i knäna bara sotaren kom . 

Med min nuvarande man är det helt anorlunda. Vi är överens om att vi ska ha det bra och se till att ha det. Om orken en period inte räcker till allt, så är kärleken ändå prioriterat, och det är inte kärleken som ska vänta "till bättre tider" utan listorna som inte har kommit upp i hallen eller kylskåpet som skulle behöva städas.

Jag anser att det inte är eller skall vara så. Jag anser att amn kan känna passion och kärlek efter alla år. Min mormor och morfar var dödskära ända in i slutet. Han köpte blommor jämt, oavsett anledning. De pussades och fnittrade ihop om deras hemligheter. Han saknar henne varje dag.
Mina föräldrar älskar varandra än, han tjuvnyper henne i rumpan när hon lutar sig fram och varje gång blir hon generad. Jag tycker det är så sött. Jag vill vara kär hela livet. Givetvis kan det gå lite i vågor, då man jobbar hårt och är trött, så kanske man blir lite lat, men då försöker jag att stanna upp, krama varandra, ge honom en stor blöt kyss och så kan vi sitta på golvet och prata i timmar. Så ska jag ha det. Alltid.

#11 Låter verkligen underbart att höra! Speciellt det om din mormor och morfar. Det är sådan historier som gör mig extra glad!

Mitt ex farföräldrar skiljde sig nyss. De har varit gifta i över 60 år. Han är sjuk och kommer inte leva länge till. Men, hon ville skiljas för att få lite lugn och ro sina sista år. Exets pappa sa att det inte har varit så bra mellan dem sen 60-talet! Tänk att sluta så. Vilken mardröm.

#13 Samma elände med min sambos mormor och morfar. Förstår verkligen inte varför dom är gifta. Dom började bokstavligt talat, hata varandra på 70-80talet och idag är dom två 80-åringar som går runt hemma och typ skriker dagarna i ända.

Varje vecka är det något nytt som händer vilket leder till att min sambo och min blivande svärmor får gå dit och medla.

Ingen vacker syn, ska bli en intressant jul hmm :S

jag tror inte jag kommer vara förälskad i min sambo när vi är 80år
förälskad ser jag som när man är nykär och allt är rosa och fluffigt.
men jag kommer att älska honom.
jag vill hoppas att jag har det sä här när vi levt länge tsm; jag dör inte av tristess när han inte är hemma. men vill öndå inte att vi ska bo på olika håll. vi ska älska varandra och med varandra. vi ska vara lyckliga med varandra.

Bara för att den drä första stormanden lyckan börjar avta, behöver inte förhållandet gå in i sank. Det brukar oftast bli en värmande känsla. även bäste vän känsla. Ibland lyckas bara den ena hålla brasan vid liv. Jobbigt för den personen och då är det likabra att ta ett allvarligt samtal om relationen.

Jag var gift i 25 år och tillsammans i 30. Sen en dag,var detöver.

Jag träffade barnens pappa då jag var 12 år. Vi levde tillsammans i 25 år, men de sista 10 åren kändes det mer som att leva med min bror. Vi hade igång sexlivet, men jag fick inte ut något av det.

Det är nu snart 9 år sedan och han sa en gång för några år sen att han aldrig slutat älska mig…Då kände jag efter, men insåg att min kärlek till honom finns inte mera alls, men jag känner stor vänskap för honom och önskar honom allt bra!

Kerstin

Hörde om en iransk lärare som hade jämfört att bli bortgift och vårat sätt. Var menat som en rolig historia och var väldigt kul.

Vi här i västvärlden börjar ett förhållande på topp. Vi är så förälskade och sedan går det utför. De däremot började på botten utan kärlek och lärde sig sedan att tycka om varandra så att det bara blev bättre och bättre.

Inte för att jag vill li bortgift, men det är en rolig synvinkel.

Jag har varit tillsammans med min man sedan 1987 och vi har varit gifta sedan 1992. Vi har 3 barn i tonnåren.

Vi har ett mycket sexuellt aktivt förhållande, med mycket närhet och passion och förälskelsen är oerhört stark. 

Jag älskar min man lika mycket nu och känner samma pirr som jag gjore 1987 och det är en oerhört skön förälskelse känsla.

Vi är oxå dom bästa vänner för vi gör allt ihop. Han är med mina vänner och jag hans och så har det alltid varit sen den dagen vi träffades. 

Man måste vårda kärleken om den ska hållas vid liv med sitt hjärta och mycket fantasi.

Inget gror av sig självt. Man får vårda sitt förhållande som en vacker blomma så att den alltid bär blommor.

Kram o BB

jag tycker även jag att i ett förhållande så ska partnern inte bara vara sin livskamrat, utan även sin bästa vän. Det ska fortfarande vara samma "pirr i magen" känslan såväl efter tio år som 50 år… Försvinner denna förälskelsekänsla så är det ju någon låga som slocknat..

Hur ett förhållande skall kännas?

Ja, det är väl indivduellt men att man älskar varandra skulle väl vara en fördel ;)