Att känna skuld.
Vet inte om jag egentligen vill ha råd eller skriva av mig lite. Får väl se hur det blir.
Det är så att jag inte vill ha barn. Har aldrig velat. Jag har haft turen att hitta en underbar fästman som känner som jag men jag känner mig lite skyldig ibland.
Min fästman har flera syskon som förökar sig som kaniner så hans mamma bryr sig inte så mycket men jag vet att min mamma skulle vilja ha barnbarn och typiskt nog har jag inga syskon. Hon har gjort så mycket för mig och jag tycker inte om att göra henne besviken. Hon har sagt att det är mitt val och har aldrig pressat mig men jag vet ju att hon hoppas på att jag ska ändra mig.
Jag hade en mardröm för att tag sen om att en släkting skickade mig en julklapp som innehöll en massa bäbis saker och nu när jag ska gifta mig i sommar så har dom redan börjat prata om barn.
Jag önskar att jag kunda sluta oroa mig och känna mig skyldig men att ha ångest och oro är en del av min personliget (och diagnos) så mest vill jag kunna acceptera att såhär är det. Min mamma kommer att må bra ändå och hon är ju lycklig att jag hittat någon som får mig att må bättre. Kanske kommer jag aldrig låta bli att känna mig lite skyldig men det är ju för att jag älskar min mamma och vill göra henne glad, men samtidigt så kan jag ju inte föda barn för någon annans skull. Jag har gjort ett val och får leva med känslorna som kommer med valet, det är ju en del av livet.
Så det blev väl mest att jag skrev av mig men ni kan ju komma med råd och tankar.
![[mia-38]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
VILL du inte skaffa barn så ska du inte.
Försök att strunta i vad andra säger och tycker. Det är ju ändå ditt liv.
Kram från Mia
Håller med Mia. Hur ska du kunna ge ett barn det bästa av det bästa om du själv inte vill ha det?
Omvärlden ser det som målet med livet att föröka sig, men det är det så många andra som gör så du är inte tvungen ;)
Jag känner inte heller att jag vill ha barn, men min kille vill väldigt gärna ha. Jag får panik när vi är uppi barn, för jag kan så tydligt se hur mycket han trivs. Jag har på sista året börjat kunna tänka mig att kanske kunna skaffa ett barn, men inte på ett bra tag. Problemet är att han är 27, och inte vill vara pappa efter 32.
Jag kan säga att jag har grundlig ångest över detta. Men om din karl är med på att inte skaffa smått så är det ju som det är. Det är upp till er, och inte svärmor. Hon har ju andra barnbarn.
Skickar en kram
Paulina
#1 Jag försöker men min mamma är en viktig person för mig. Hon är det enda skälet att jag fortfarande är vid liv. Hon har kämpat så hårt för att jag ska bli bättre och må bra. Jag vet att det är en del av att vara mamma men hon har fått göra mycket mer än vad många andra mammor. Hon skulle aldrig pressa mig men jag vet hur hon känner och det känns jobbigt att jag inte kan göra något åt saken.
#2 Tack för kommentaren, jag hoppas det löser sig för er. Det är en jobbig sak att ha ångest över.
Min mamma var förresten 35 när hon fick mig så det är inte så farligt. ;)
Men freemark. Du kan inte skaffa barn bara för någon annans skull. Jag tror säkert din mamma förstår om du inte vill ha. Hur skulle det bli för barnet om du nu bestämmer dej för ändå att skaffa, mot din egna vilja?
Så länge din pojkvän och du är överens i detta så tycker jag du ska skita i vad andra tycker.
#4 Jag har inte planer på att skaffa barn men det är väl naturligt att jag är ledsen för att jag inte kan göra detta för min mamma? Jag vet att hon kommer klara sig ändå, men hon är ju en viktig person i mitt liv.
Förstår att du är lessen för att inte du inte kan göra detta för din mamma. Men det finns väl andra saker du kan göra för henne? Visa på andra sätt att du älskar henne.
Steget från att må psykiskt dåligt till att vilja ha barn är i min värld väldigt stort. Vem vet, kanske vaknar du upp en morgon och vill skaffa smått? Men kanske kan du prata med svärmor och mamma om att du faktiskt mår dåligt utav det du känner som press eller hur man ska uttrycka det. Även om inget kanske kan göras, för båda två verkar vara snälla och förstående personer så kanske du känner dig lättare om hjärtat efteråt?
Paulina
Jag tror att det enda smått jag står ut med är katter och min familj är perfekt så. :)
Jag har pratar med min mamma om detta och det är inte så att hon pressar mig alls, det är mest att jag gör det. Det är något jag försökt jobba mycket med men det är inte så lätt att låta bli. Min mamma har sagt att jag ska ta en dag i taget och sluta oroa mig men att säga att jag inte ska oroa mig är som att säga att jag inte ska andas. Båda verkar komma lika naturligt. Men men, har inte gett upp, försöker fortfarande joba på det.
Du är medveten om "problemet" och bara det är ett steg i rätt riktning =)
Paulina
Jag är väldigt medveten om vad jag behöver jobba med tack vare flera års terapi. Logiskt sätt så vet jag sanningen men mina känslor har ett eget liv. Lika dumma och envisa som min katt. ;)
Du är huvudpersonen i ditt liv och så måste det förbli. Du kan inte dansa efter andras pipa och göra sådant som alla andra vill, om du känner att det går emot din egen vilja. Vill du inte ha barn, så skall du heller inte skaffa några.
Jag ser att du är 26 år. Det är ingen ålder. Jag är själv snart 30 och jag har inga som helst tankar på att jag vill skaffa barn. Det kanske förändras i framtiden, men det är inget jag kan avgöra i nuläget.
Om du har problem på egen hand, tycker jag att du gör klokt i att ta itu med dessa istället för att involvera ytterligare en person i problemen. Ditt beslut verkar ansvarsfullt och det är respektingivande.
Vad gäller dina släktingar tycker jag att du kan försöka tala med dem om ditt beslut och även berätta vad du baserar det på. Ta upp det öga mot öga med en och en av dem och säg åt dem att du får skuldkänslor när de tjatar på dig.
Du lever väl inte ditt liv för att tillfedsställa någon annans behov eller passa in i någon annas bild av ur "man" ska göra. Lägg det ifrån dig och gör det du vill med ditt liv med gott samvete.
Starta ny diskussion