Har haft en gammelfarmor som var dement och svamlade om det mesta. Var det något "oviktigt" som i ditt exempel så lät vi henne hållas. En gång sa hon t.ex. att en granne varit inne hos henne och stulit grejer och då försökte vi förklara att det inte var så.

Det brukar vara svårt att förklara att något inte stämmer, så sådant som inte spelar någon större roll skulle jag alltså inte försöka förklara.

Det beror på hur dement denna mormor/farmor är. Har jobbat inom vården, och oftast blir det mer förvirring om man säger emot, eller så följer de inte alls med i vad man säger. Ibland så är de så "lindrigt" att man kan prata om det, och då gjorde jag det när det gällde vissa saker som ex folk som skulle ha smugit i buskar mitt på dagen när det inte ens fanns buskar och liknande.

Jag jobbar som vårdbiträde på ett demensboende och ställs inför detta så gott som varje dag, och jag låter de alltid tro att det är så. Men handlar det om att dom till exempel är stressade över att de måste ut och mjölka så gör jag mitt bästa för att övertyga dem om att det är någon annan som tar hand om det nu.

Att försöka förklara att det inte stämmer tar bara energi från oss plus att det gör den dementa förvirrad och arg/generad.
Enligt mig vinner ingen på det.

Har jobbat rätt mycket med dementa och lärt mig att det bara är att hålla med. DE tror ändå inte på en om man säger emot och oftast slutar det med gräl eller så blir nån stött.

Om dement skulle jag nog inte säga emot. Vad gör det för nytta? Låt dem ha sina lyckliga minnen om det är det de har.

Jag kan inte låta bli att le när jag läser frågan, för jag hamnade i en snarlik situation när jag var 19 år och arbetade extra inom hemtjänsten. En gammal dement dam brukade vilja att jag dukade fika även åt hennes bortgångne man och en gång när jag gick armkrok med henne ute på stan (jag ville inte att hon skulle trilla omkull), frågade hon mig hur gammal jag var. "19", svarade jag. "Men åh, så kul! Då är vi lika gamla!" proklamerade hon högt och förtjust inför en hel folkskara. Jag lät henne hållas. Hon var harmlös och om jag hade gett mig in på att ta ner henne på jorden är jag ganska säker på att det hade tagit stundens lycka ifrån henne, samtidigt som det skulle vara bortkastat eftersom hon ändå hade glömt det en liten stund senare.

En gång när jag steg innanför dörren hos henne, hade hon saxen i högsta hugg och var i full färd med att klippa sönder sina finklänningar. Jag var tvungen att försöka rädda situationen - och de klänningar som återstod - på studs, så jag hävde ur mig ngt i stil med: "Men inte skall väl du klippa i dina klänningar, sånt där skall hembiträdet ta hand om. Låt mig göra det! Kom och drick lite kaffe, du".

Ibland gör man nog bäst i att spela med och andra gånger bör man försöka förklara, detta är min erfarenhet iaf.

de beror alldeled på vad det handlar om faktikst.. små harmös saker som att de tror att de är yngre eller så spelar ju ingen roll.

däremot så kan de tex påstå att nån stulit saker eller så försöker de skada sig sj eller andra, eller andra konstiga grejor så då får man ju försöka få dem ur det destrukitva beteenden så snabbt som möjligt. min mormor jobbade inom hemtjänsten o hade hand om en dement tant som var helt övertyfgad om att mormor stal saker o ville mörda henne. de ville mormor naturligtvis inte, men de var samma sak oavsett om de skickade en ny från hemtjänsten, alla stal och var onda. o sen kunde de gå ett par veckor då allt var frid och fröjd med den dementa tanten.

men i regel så länge de gäller hamlösa saker så är de bäst att inte säga emot, utan hålla med alternativt säga tt ja men de har redan den o den gjort=) precis som LinnB #3 säger=)

Förföljelsemani, misstänksamhet, psykotiska drag, personlighetsförändring med mycket mer tillhör själva sjukdomsbilden. Demens är en mycket komplex sjukdom och det finns ett flertal olika demenser. Altzheimers, vaskulär demens, frontallobsdemens m.m.

Personalen som arbetar med dementa borde ha mer utbildning i denna sjukdom

Sitter i den situationen att min farmor är kraftigt dement. Ibland håller man med men ibland måste man förklara för henne att det hon tror har hänt eller händer inte är på riktigt. Ibland är hon helt ifrån sig för att hennes lilla barn har ramlat där ute och hon inte får komma ut och hjälpa barnet eller att pappa och hans ena syster är små och att hon glömt kvar dom i huset utan mat eller kläder. Då måste ju någon försöka lugna henne och få henne att förstå att det inte är något barn som ligger där ute och att alla hennes barn är vuxna och har familj. Däremot brukar man hålla med henne när hon berättar om att hon har plockat bär och svamp (mitt i vintern) eller att hon har jobbat eller rest någonstans. Är det något man inte håller med om första gången hon säger det så gör man det 2,3 och 4e gången :)
Farmor är inte farmor längre. Det är så mycket jag inte känner igen att jag inte känner alls vad jag gjorde när jag var liten.

Jobbar i hemvården o där har vi just nu jätte många dementa o jag har lärt mig att det bästa e att hålla med så länge det inte blir till en fara för dem..

Tja.. är det inget som skadar varken henne eller någon annan, mindre viktiga grejor, så säger jag ingenting, det skadar ju inte att hon tror att hon är värsta partypinglan. ;) Däremot skulle hon säkert tycka att det var jobbigt om man nekade det eftersom hon antagligen verkligen tror att det är så.

Skulle det däremot vara något mer allvarligt…(nu kan jag inte komma på något exempel men i alla fall) så r det klart att man måste kliva in och göra något. :)

Det beror väl på. Om den gamla är lycklig i sin värld så är det väl bara att spela med. Fast om det är risk för att personen råkar illa ut eller har tokiga ide´er så skulle jag försöka tala till rätta. Min mormor trodde att det var män inne på nättera och stal henner grejjer (verkar vanligt?) och då försökte vi släktingar förmå henne att tro på att så inte var fallet. I nästa stund var hon i sin barndomsort och trodde hon va liten, men då fick hon hållas. Hon såg så glad ut!

Jag kan bara tänka mig själv hur hemskt det skulle vara om jag själv hade en verklighetsuppfattning och så talar alla andra om att det jag uppfattar som verklighet är fel! Snacka om att bli ännu räddare!

så länge det inte skadar personen i fråga så anser jag att det är bäst att spela med, är dom lyckliga av att tro att saker o ting är som dom är så fine för mej :D

blir bara onödigt bråk o tjafs om man ska tillrättavisa ngn som stenhårt tror på det den säger…

man behöver ju inte spinna iväg själv på nåt som låter hel kansigt utan mest bara hålla med, så kan det va på jobbet ibland, spec m en kille.. han blir helt rabbiat om man säger emot, så då säger jag bara ja,ja o ler :D

Jag har gått en utbildning om demens (och arbetar på ett demensboende) och den säger att man  generellt sett ska hålla med, det finns såklart vissa undantag. Men är det positiva saker som i TS exempel ska man hålla med. Då kan man säga "Åh det låter roligt! Det var synd att jag missade den festen!" eller liknande.
Undantag kan vara att den demente tror att plånboken har blivit stulen och då kan man tillsammans försöka hitta den då den säkert bara har blivit glömd i jackfickan eller försöka att prata bort det.

Mitt exempel handlar om min farmor. Vi håller med nuförtiden då det gäller sådana saker. Innan sade vi emot, men det blev bara bråk, så vi har lärt oss.

Men som alla andra skriver, gäller det allvarliga saker så får man försöka fixa till det.

Nej, jag hade nog glatt spunnit vidare tillsammans med henne. Vem gör det lycklig att ta ner dem på jorden om dessa "minnen" gör dem glada? Om det däremot är saker som de brusar upp över som inte har med (vad jag själv tror och anser) verkligheten att göra så skulle jag försöka avbryta och be personen tänka på någonting annat och gladare.

jag hade nog hållt med, och tänker lite som mimmieM gör, om de e lyckliga över sina "minnen" varför förstöra dom?

Den enda dementa jag har i min släkt nu är farmor.

Hon är ganska dement tror jag, då hon en gång förklarat för mig bror att hennes son, dvs vår pappa dog för några år sedan.

Hon verkar glömma bort emellanåt vilka vi är, men vi spelar bara med. som sist jag träffade henne frågade hon kanske 5-6 gånger vad min son heter och hur gammal han var, så det var ju bara att svara varenda gång.

Tycker att de dementa kan få leva i sin bubbla om de är lyckliga av det, sin sista tid i livet.

jag skulle låta henne tro att det var sant, jag hade inte vilja börja bråka med min farmor/mormor om vad som här eller inte för 40 år sedan

I de flesta fall skulle jag hålla med. Min farfars sambo var väldigt dement de sista åren hon levde. Hon var väldigt arg på alla karlar av nån anledning. Men så länge jag eller min mamma var i närheten så blev hon glad. Mig verkade hon tycka om väldigt mycket. Men så fort hon såg min pappa, så blev hon skogstokig och skulle flyga på honom. Hon trodde då att han var en av hennes gamla karlar som både drack o sprang till andra Kvinnor. Så just i de stunderna så var vi tvungna att försöka få henne att förstå att det var min pappa, och inte hennes egen alkis till karl.

Men det är väldigt svårt att veta hur man ska göra ibland tycker jag. Man får spela med ibland o ibland inte.