Jag har aldrig känt som jag gjorde första gången. Tror det beror på att det var just första gången jag upplevde starka känslor för en annan människa.

Känner annorlunda känslor nu. Inte sämre känslor, bara annorlunda.

Den första kärleken minns jag. Tyvärr dog han, så jag vet inte om det är därför som känslorna käns anorlunda, eller om det är för att jag var ung, eller för att det var de första.

De jag känner nu är inte sämre, som du säger Hera, de är annorlunda, men starkare, vilket kan bero på tiden jag och nuvarande haft ihop.

Jag måste nog säga att desto äldre jag blivit, desto starkare och mer omtumlande har förälskerna varit. Dessutom blir jag så förvånad varje gång, är lixom aldrig beredd på det på någe vis….

Jag minns första kärleken, var "kär" i tre killar i nian när jga nyss hade bröjat sjuan. Då kändes det som kärlek, men egentligen såg jag bara upp till dem.

Den första riktiga kärleken däremotvar obeskrivlig! Kunde inte tänka på annat än killen, så fort jag fick ett mess pirrade det till i hopp om att det var han. Och när man såg honom blev jag helt knäsvag.

Däremot kan jag inte säga om det kändes annorlunda, visst var något helt annat än den beundran jag kände i sjuan. Men för att vara helt ärlig så håller den första kärleken i sig ännu efter 4 år tillsammans

Den allra första kärleken, som var påriktigt, var med mitt ex. Innan dess var de bara små förälskerser som höll sisådär i nån månad.
Och med mitt ex var de stort och spännande. Kunde inte äta ordentligt första månaden, gick och log när jag tänkte på honom, fjärilar i magen och längtan när vi inte sågs… Ja hela baletten.

Efter det har jag inte kännt dessamma… Och jag vet inte om de kommer det heller. De var ju min första kärlek och inget kommer väl bli som det, antagligen blir det bättre och mer innerligt och "vuxet".

Jag vet inte, sist så var de inte alls bra med dejten. Jag saknade honom inte och ville inte att han skulle komma till mig alls. Men när han väl var här så ville jag inte att han skulle gå. Men jag var aldrig kär ordentligt. Och jag kände att jag aldrig skulle bli det heller…
Så får väl se i framtiden hur kärleken artar sig.

jodå minns min första kärlek, skönt men ändå krångligt, visste inte vad jag skulle göra åt saken liksom=)

Min största kärlek är förknippad med smärta, älskade för mycket. Vill aldrig känna så igen.

jag minns min första.. Jag kunde inte koncentrera mig i skolan (gick i 6e klass), mådde illa när jag skulle äta och satt och kollade ut genom fönstret om han skulle råka gå förbi.. Jag var störtkär i honom. Men det belv aldrig något.

Det känns inte likadant nu längre- Men skulle inte vilja byta ut denna känslan mot den gamla.. :)

Jag kommer ihåg min första kärlek och visst känns det annorlunda nu men jag föredrar kärleken till min nuvarande fästman, den känns också väldigt intensiv. Varje dag han kommer hem från jobbet så kommer en varm känsla över mig. Borde vara van men fortfarande går jag och kramar om honom så fort han är hemma.

Mmmmm, första kärleken! Hittade honom igen efter att ha varit gift i 25 år med en annan. Alla känslor finns kvar, lite problem är det att få till det oss emellan men det är så himla mysigt! Undrar ibland om det inte vore straffbart att älska nån så mycket som jag älskar honom.

Ja, min första kärlek minns jag. Vi hade pratat på internet i nästan 4 år innan jag var redo att träffa honom:P Så jag hade riktigt starka känslor redan innan vi hade träffats. "Tyvärr" höll det inte mellan oss, så det tog slut 4 månader efter.

Jag har inte känt på det viset någon mer gång. När jag träffade min nuvarande så gick allt så himla fort, och den där förälskelsen fanns där inte riktigt. Men nu älskar jag honom mer än något annat och vill tillbringa min framtid med honom=)

Den starkaste kärleken jag har känt är den destruktiva formen där man älskar för mycket och ger av hela sig själv för att bli sedd och älskad tillbaka. Jag minns det inte med glädje alls, jag minns bara hur ont det gjorde. Det har gjort lika ont varje gång jag känt så starkt.