Efter att ha levt "avstängd" mer eller mindre sen 2002 så har jag kommit till en punkt där jag faktiskt skulle uppskatta att ha en partner i mitt liv igen,även om jag är livrädd så vill jag gärna ge det ett försök..

En mkt kort relationsbakgrund..

M - pappan till min dotter,jag blev övertalad att behålla barnet när det upptäcktes att jag var gravid,trots att jag själv aldrig känt längtan efter barn (om man nu gör det redan i en ålder av 20),samboförhållandet tog slut ca 2 mån. innan bf och sen börjat 2 års helvete med terror på nätterna både från honom och hans föräldrar där jag blivit kallad både det ena å det andra,hotad,förföljd osv osv.. Vid faderskapsutredning försökte han sen få att ngn stulit hans identitet och trots bevis i form av faderskapstest,gemensamma banklån,hyreskontrakt på hus m.m så vidhöll han det.

Djupt sårad och efter hot från min advokat mot de,så fick jag sen vara ifred med vår dotter tills jag själv kontaktade honom när hon var 10-11 år..Därefter har jag försökt bygga upp en relation mellan dottern och hennes pappa men det fungerar si och så..Jag har ALDRIG på något vis baktalat honom inför min dotter eller någon i hennes närhet då jag inte på nått vis vill påverka hennes val i livet.

P1- Levde under konstant misshandel,både fysiskt och psykiskt,en å annan våldtäckt också,ja eller som polisen på den tiden uttryckte det,det är väl inte våldtäckt,ni har ju levt ihop.. Vaknade själv upp när han tog tag i min dotter och "uppfostrade" henne genom att bl a slänga tallrikar med mat i väggen osv..

P2- Började bra,började dessutom slappna av och upptäckte att han var svårt alkoliserad,aldrig gått på mig fysiskt men däremot tuff psykisk terror..

B1- Fantastisk kille men vid detta laget var jag ärrad och mkt försikig..Fungerade ypperligt för det mesta och det som fick mig att fly i panik var att han började ifrågasätta mitt fritidsintresse och tyckte att jag skulle ägna mig åt honom och vara som en familj,för jag hade ju barn liksom..

Jag flydde helt enkelt,jag sålde rubb å stubb,flyttade utomlands och gav mig själv en present i form av rent papper,nytt liv,inga spöken i garderoben osv osv..Träffade då G.

G- Var en fantastisk människa,fick mig att leva igen och vi levde livets glada dagar,ja tills ja ginsåg,att näe,det gjorde vi inte alls,jag var fast i svartsjukans förföljelsenäste och vart jag än gick så höll folk och han koll på mig. Flyttade ut ur vårt gemensamma boende,bröt upp och försökte göra nått åt situationen innan h-vetet skulle braka loss..Vi höll delvis kontakten,som vänner och jag tyckte jag hade kläm på det,tills efter en utekväll med vänninorna och där G. tydligen stått å spanat in "vårat" beteende..Han dök upp hos mig på sennatten och eftersom jag inte var rädd för honom,eller aldrig på så vis känt mig hotad så släppte jag in,det var ju trots allt en vän och vi hade trots allt bott i hop,så näe jag såg inget konstigt med det..

Hmm,resultatet blev en sönderslagen lägenhet och själv fick jag sy 7 stygn i hårbotten efter en stol som "råkade" flyga över mig..

Denna gången bestämde jag mig för att flytta hem till Sverige igen,ta rätt på mina spöken,bygga upp mitt liv igen..Dock det enda jag har gjort är att jobbat jobbat jobbat..Ägnat mig åt mina hobbies och min dotter, m a o,skenat genom de sista åren,helt avstängd och framförallt,haft otroligt svårt att lita på folk,å då inte bara män..

Nu står jag ju i en fas i livet och vill gärna träffa någon men är  rent ut sagt,livrädd..

Träffade på en person i söndags,min första "date" sen 2002 och detta vände upp å ner på det mesta helt enkelt..Livrädd för å träffas men tänkte att han verkar inte det minsta lik någon av de jag tidigare träffat på,och enl. bilder,inte ens i närheten av det jag i vanliga fall anser vara min typ av människa,så helt enkelt trevligt att mötas på,kanske få saker och ting att växa fram så småningom,helt neutralt helt enkelt..Hmm..Misstog mig grovt..Bilderna var ju inte direkt uppdaterade,och det som mötte mig var precis den typen som jag faller som en fura för..Och krasst sett,det skrämmer skiten ur mig totalt samtidigt som att jag känner att f-n jag vill ju verkligen försöka igen..Jag tolkar och kanske misstolkar sms,blir kanske pushig för att jag inte vågar tro på vad som sägs och skrivs,vill ringa men vågar inte,för att sen ringa och då svarar han inte,vet iof. att han skulle sova ett par timmar,men å andra sidan så kom vi ju också överrens via sms att jag skulle ringa ett par timmar senare..Ehhhh..Min egna oror sliter direkt tag i mig och jag känner att jag nästan direkt lutar mig tillbaka och tänker "vad var det jag sa,de är såna"..

F-n,här står jag nu å stampar..Vad ska jag göra? Hur gör man? Vill men samtidigt så försöker jag ju skydda mig själv och jag vet att jag har väldigt lätt för att dra mig undan och bara bli kall igen..å jag vet också att OM det skulle vara så att det bara skulle handla om t ex KK,så skulle jag lätt kunna ta det,men då kan jag också styra mig själv och det jag känner,jag vet ju förutsättningarna då,dvs jag kan stänga av,för det är något jag verkligen lärt mig..

Jag vet att det bara gått några få dagar,men det är inte tiden det handlar om,det handlar om att få hjälp på hur f-n jag ska ta mig levande ur denna röra,hur ska jag agera,hur ska jag tänka,hur ska jag inte göra osv osv..