Man får tänka om. Kanske vara en tid ifrån varandra?

Jo, det är sant. Om man inter ser de som en lösning? Éller asså, finns det ngt man ska tänka på?
Men vrf börjar man ta varann för givet?

Jag tror att vanan gör att man börjar ta varandra för givet, plus att man inte längre fokuserar på de fantastiska, underbara, häpnandsväckande sidor som ens partner har.

Hmm, jag tycker det är mysigt att ta varandra för givet. Jag tar för givet att maken älskar mig tills dess han säger motsatsen…det känns tryggt.

Jag och min fästman brukar ge varandra komplimanger om städning. Det är ju en självklarhet att det måste göras men det känns så mycket bättre om man får höra hur fint man gjort det. Jag försöker också komma ihåg att uppskatta det han gör och säga till om jag tycker att han ser fin ut.

Jag håller med er.

Vi ger också varann komplimanger om utseendet, och saker vi gjort.
Men det är ngt annat, känner bara att som #3 säger, så glömmer man de detaljerna. Men hur ska man ta tillbaka det?

Jag brukar ha mina små "nostalgistunder" då jag kollar igenom gamla kort, dikter och annat smått och gulligt jag fått och även gett. De påminner mig om känslan jag hade då och då kommer den ofta tillbaka. Men jag ska vara ärlig och erkänna att det finns stunder då han är odiciplinerad, oromantisk, trångsynt, blind och andra mindre smickrande saker. Grejen är att komma ihåg att det fina vida överväger de dåliga.

Aviendha; Vad smart. Det borde jag med göra. Har mycket sådant från honom. Men ibland känner jag, när jag kollar på gamla foton, att Åh, det var på den tiden jag var så jäkla lycklig. När han bodde hos mig. Hmm, det är jobbigt. Men jag känner känslan jag kände då, och ber om att få känna den igen..