Mosa ner preparatet i hans mat!!

Förändringar måste han känna att han själv vill göra..Tjata inte motivera honom istället!Ge honom komplimanger och stötta!

lycka till

Nån form av depression?

Jag skulle nog se till att få iväg mannen till läkare, tycker inte det verkar normalt det han håller på med. Tror inte du kan motivera honom att ta tag i sej själv, sin övervikt och som jag ser det sin livsleda. Det här behöver du ha proffshjälp med.

Ställ ultimatum! Nu!!

Risken finns annars att du blir medberoende!

Tycker också det låter som att han inte mår bra överlag, att det inte bara är sexlusten som krånglar.

Vara trogen går bra, men låta sig sexuellt sett pensionera vid 22 års ålder, det håller inte! 

Du skriver att det redan funkat dåligt i 3-4år, så då är det knappast nåt som ni klarar att lösa själva, eller som går över av sig självt!  Sök proffshjälp snarast möjligt. Familierådgivare och/eller läkare för hans eventuella depression.  Om han inte vill detta så återstår för dig att välja: Ha det såhär eller bryta upp.

Även jag skulle vilja ta upp det med läkare om jag var i din sits. Är man deprimerad (egen erfarenhet) så käns alt jobbigt, man kan inte släppa och gå vidare och sexlusten far all världens väg. Min kille är/var överviktig, men sedan han bytte jobb har han gått ner 20kg, och han orkar mer och är gladare och lite mer intresserad av sex än han var innan. Även han var trött jämt, och kom med samma undanflykter som din kille. Han ville gå ner, men orkade inte ta tag i det själv, trots att jag försökte stötta.

Så, går ni till läkare så kan de kanske hjälpa med vikten och ev. psykiskt mående.

Han kan vara deprimerad, precis som nämnts i tråden tidigare. Besöker han vårdcentralen och de ger diagnosen depression får han förmodligen antidepressiv medicin. Den antidepressiva medicinen kan få honom att känna sig bättre till mods, men kan också ha biverkningar som t ex viktuppgång och minskad sexlust, samt trötthet. Förhoppningsvis kan han också få en samtalskontakt.

Övervikt kan leda till trötthet, både för att man har en hel del kilon att släpa omkring på, och för att maten i sig kan ge trötthet, i form av paltkoma efter maten eller blodsockerfall en stund efter att man har ätit.

Jag tycker du kan ställa krav på honom. Du älskar honom och du vill fortsätta av leva med honom. Ni kanske vill ha barn ihop. Barn  behöver en pappa som orkar ta hand om dem. Han har en underbar tjej som vill honom väl.

Tror att både trötthet och bristande sexlust, samt kanske ävens hans deppighet, har att göra med hans övervikt. Du kan ställa krav på honom att gå ner i vikt. Det är inget omänskligt krav du ställer på honom. Går han inte ner i vikt kommer han att bli sjukare och sjukare, känna sig sämre och sämre, för varje år som går. Han behöver ta tag i sin vikt. Jag vet inte om du behöver vara så tuff att du ställer ultimatum: Banta eller jag lämnar dig, men han måste ta tag i sin vikt.

Jag vet inte vad ni äter för mat, men du kan stötta honom. Själv äter jag LCHF (kolhydrater i fokus, dr Dahlqvist kostråd) och tycker det är ett jättebra sätt att äta oavsett man vill gå ner i vikt eller förbättra sin hälsa. Skriv gärna en tråd på kolhydrater iFokus om du vill veta mer om LCHF.

Å andra sidan… alla är inte sugna på sex speciellt mycket efter förälskelsen har gått över. Har det varit så här länge har du ju inte direkt köpt grisen i säcken. Han kan ju vara sådan som person och gillar du inte honom som han är kanske du har valt fel man…

Det du beskriver, är sån som jag är.. Jag har en svår depression och sex och sånt finns inte i min värld just nu. Eller har aldrig funnits. För under den tiden jag och min pojkvän varit tillsammans (3år) så har jag aldrig haft lust. Och det är tack vare min depression.

Och om min pojkvän föreslår någonting, det kan vara vad som helst, så kommer jag ofta med att jag är trött. För det är jag. Jag är sjukt trött dagarna i enda och sover jättedåligt om nätterna. Jag säger inte så bara för att slippa.. Jag vill göra saker med honom. Men det går oftast inte pga min sjukdom.

Du borde prata med din sambo. Och kanske få honom att gå och prata med någon. Eller om ni går och pratar med någon tillsammans.
För jag tror inte han mår bra.

Låter som en deppression, och det kaan man göra något åt!

Tror inte det finns många människor som gör so han gör av ren lathet, tror det ligger mer bakom.

Mitt hårda råd är: Separera mens tid är. Det går inte att ändra på en människa. En del har stor kapacitet med det mesta, en del har liten kapacitet. En del är lata, en del är arbetsmyror. Tror det även gäller att en del har stor sexualdrift, en del liten. Känner du redan nu att du har svårt att leva med detta lär det inte bli bättre framöver. Du har många år kvar och all tid i världen att hitta en livspartner som du står ut med. Jag tror inte du kommer att stå ut med den du har.

Du har nog egentligen bara två val; lär dig stå ut eller separera

Jag ger dig en spark i baken; SEPARERA!

Din sambo mår uppenbarligen inte bra och han har svårt att själv hitta motivationen. Och jag tycker absolut inte att #9 är en bra lösning. Vad jag förstår så älskar du din man, men mirakel händer inte för att man byter miljö eftersom problemet inte låg i själva miljön :) Även om detta var ett ljus i mörkret för TS. Stöttning, support och taktkänsla.

Under vissa delar utav livet så är man helt enkelt mindre sexuellt aktiv, speciellt om man inte känner sig som en hel människa. Som ni alla säkert känner igen så är det svårt att komma i rätt sinnestämmning när tankarna går i negativa banor, allra hellst om man själv inte känner sig bekväm med sitt yttre. Det är ju samma sak för killar som för tjejer.

Älska honom, stötta och försök sporra/motivera honom. Föreslå promenader eller roliga aktiviteter, när man väl kommer ut så inser man att det är ganska så härligt :)

Tycker absolut inte att #9 är en bra lösning!

Man lever bara en gång och att ta vara på det liv man har är ens eget ansvar.  Att separera kan vara ett bra sätt att ta ansvar för sitt eget liv om den relation man är i förhindrar en i att må bra och ha ett fullgott liv.  Men eftersom du skriver att du älskar honom så testa att söka hjälp först innan du ger upp eran relation.

Tack för alla råd.

Det är möjligt att han är deprimerad, men det känns ändå inte riktigt så. Har iof bara mött deprimerade människor som varit nere på botten, och de har varit så annorlunda mot honom. Men ingen reagerar väl på samma sätt…

Idag har vi försökt prata. Det gick väl så där. Han tycker inte alls att han avböjer alla förslag jag har och han gör visst gärna saker. Men för honom är en utflykt detsamma som ett besök på pizzeria eller hamburgerhak.

Och när det gäller sexet så säger han att han känner sig så oattraktiv pga övervikten. Det förstår jag, men samtidigt är det ju jag som vill ha sex med honom och tycker om honom för den han är. Och när han nobbar mig så blir det ju som att det är jag som är oattraktiv…

Vet inte hur jag ska föra in samtalet på depression, för han verkar inte alls känna så själv… Men det kanske ger sig. Just nu känns vad som helst värt att prova!

Se till att han kommer till läkare. Det kan ju vara depression eller något annat fel i kroppen. Hormonrubbning, vitaminbrist, trötthet. Det bästa är om han gör en helundersökning av kroppen.

# 13 Leta reda på nån du då, som du kan prata med! Ring familjerådgivningen i din kommun. Man behöver inte vara två för att gå. Det kan vara skönt för dej att bolla dina tankar med nån utomstående.

jag tycker det låter som att han gått ner sig. Det är lätt att hamna i en spiral neråt. Man blir trött av att inte göra något liksom. Jag är ofta jätteträtt och vill bara slappa. Men MÅSTE till stallet och mata hästen, och när jag väl sitter i bilen och är på väg, elelr framme, så kommer energin och så mockar jag, rider, umgås med folk och skrattar. När jag kommer hem är jag igång, pigg, peppad och glad.
Har din kille någon hobby måntro? Ta med honom på laserdome eller något annat som han bara inte kaaan tacka nej till, så får vi se om det finns liv i karln! =)

Kanske en för intim fråga men.. Har han problem att få upp den? Inga handtrallar ens?

Tror fortfarande att mycket beror på hans övervikt. Kan han gå ner i vikt, så kommer han att må mycket bättre, dels för att det blir lättare att röra sig, dels för att man förmodligen blir piggare av att äta vettig mat, som inte ger konstant paltkoma och blodsockerdippar. Kan han inte tänka sig att banta, försök få honom att äta vettig mat åtminstone.

Är man "lat" och tycker att vissa saker är jobbiga att göra, så kan man ta sig samman och göra dem i allafall. Det är mycket svårare att ta sig samman när man är så trött så det känns som om man ska svimma.

Gärna en läkarundersökning, för att se om de hittar något, men tänk på att vikten är något man själv kan göra något åt.

Att du vill att han ska gå ner i vikt beror inte på att du inte tycker om honom som han är, utan att du vill att han ska må bättre. Att gå ner i vikt är ingen omöjlighet. Väljer ni att äta LCHF så kan han äta sig mätt på fet mat och behöver inte väga upp ungefär 17 oliver och tvinga i sig några underliga grönsaker (se t ex kolhydrater i fokus, kostdoktorn eller dr Dahlqvist blogg för mer inf om LCHF).

Kosttillskott: ginseng och rosenrot ska ju vara uppiggande, men jag har inte testat dem själv. Många människor behöver ta D-vitamin under vintermånaderna för att bli piggare, osv. Äter själv D-vitamin och tycker det får mig att känna mig piggare, men först och främst ser jag till att äta mat jag mår bra av (i mitt fall LCHF).

Tack och lov så delar jag inte #9 människosyn.

Jag har tidigare fått hjälp via familjerådgivningen vid ett antal tillfällen. Hur jag fick dit min fru första gången kommer jag inte ihåg just nu, men det gick. Kanske diskuterades en ev. separation och familjerådgivningen var ett bättre allternativ för henna att börja med.

Ett tips som jag funderar på just nu är att ta upp en diskution med din sambo och förklara att du inte förstår honom och varför du mår dåligt i förhållanet. Fråga din sambo om han t.ex. kan förklara för en familjerådgivare vad han ser för problem med sig själv och er sexuella relation. Och att du hoppas att familjerådgivaren sedan kan förklara för dig med andra ord och exempel som du kan förstå.

Då kan han få även få hjälp med att fundera på om det är en ev. depresion eller om det beror på övervikt att det inte fungerar.

Lycka till,

Ove

Ett litet tips till, man ska nog tänka på att inte trycka på honom, utan istället fokusera hur det får dig att må. Skillnaden:
Fel: När du aldrig vill ha sex blir jag jättefrustrerad, varför vill du aldrig ha sex?
Rätt: Vårt sexliv känns inte så bra för mig. Jag känner mig inte uppskattad och älskad som förr, och det är jobbigt för mig. *snyft* Kan vi på något sätt hjälpas åt att lösa problemet?

Dr. Phil, my man, han är vettig ibland. Beskyllande ställer den andre i en trängd situation och då tar man bara till försvarsattityden istället för att du beklagar dig, då får man ett helt annat resultat.
Hur har det gått sedan sist?

Jag är faktiskt inte beskyllande. Har lärt mig "rätt" teknik i min utbildning och försöker prata om alla problem utifrån mig själv. Men ibland tryter tålamodet och det blir väl nåt "Men du vill ju aldrig" emellanåt..

Tror "explosionen" i tisdags (när jag skrev inlägget) väckte något hos honom. Nu har vi varit ute på promenader, han har följt med till stallet flera gånger och imorrn ska han träffa en kompis. Det är verkligen framsteg!

Sexet får vänta lite till, han kanske själv inser att han behöver det.

Men hade ni inte en krisperiod för ett tag sedan där du ställde honom mot väggen för att du ville ha barn? Och du fick välja med häst och barn och valde häst.

kanske han känner sig stressad över barn frågan?

#20 Jag håller med dig om Dr Phil. Han är underbar. Har du läst någon av hans böcker? Det kanske vore något för jn84 att göra.

När han säger att barnets mor måste må bra för att det ska fungera, är underbart och sant.

Även om man inte har barn, så är det viktigt att lyssna på varandra. Jag tycker han ger många bra råd. Som han ofta säger - du måste inse dina fel för att kunna gå vidare - så sant så

Jag ursäktar om jag lät något burdus. Tanken var dock att vara tydlig. #18; jag tror du har misstolkat min människosyn. Det jag menar är att vi faktiskt är olika och det måste vi tillåtas att vara. Jag har genom livet sett flera separationer där folk till slut insett att det inte går att göra om en människa så att den passar ens eget sätt att vara.

Jag tror att vi ibland har en övertro på den andra partens benägenhet att ändra sig. Jag tror att om man skall leva länge tillsammans handlar det i mångt och mycket att acceptera och respektera den andres sätt att vara.

Det var väl lite mjukare skrivet?? men det betyder samma sak som "stå ut eller separera".

Jag och min fru kommer väldigt bra överens i mycket har samma värderingar osv MEN vissa bitar, som tex sexet har aldrig varit riktigt på den nivån jag tidigare varit van vid osv. Det gör att jag bitvis mår rätt dåligt och jag funderar över om jag överhuvudtaget står ut!!! Jag har alltid tidigare trott att det skulle lösa sig med mer tid, avdramatisering, kravlöshet mm men det verkar svårt.

Kanske jag skulle behövt en spark i baken i början på vårat förhållande?? vem vet?

Men sen är man två i ett förhållande, så man kan inte bara "vara sig själv".

jn84, hur har det gått?