Fysisk och psykisk hälsa har stor betydelse för hur man funkar oavsett kön och med åldern öker risken för en del sorters ohälsa. Men det finns också 20 åringar som inte motionerar och mår psykiskt dåligt och inte funkar så bra.  Jag ser också runt mig hur olika bra människor är på att ta vara på livets olika erfarenheter på ett positivt och konstruktivt sätt - de som är bra på det blir "visa" med åldern på ett sätt som jag känner stor respekt för.  Alla individer har olika livshistorier och perioder i livet där de funkar bätrre eller sämre och jag tror inte på att generelisera kring att män eller Kvinnor i nån viss åldersgrupp är si eller så.

Vissa säger ju att livet börjar vid 40. Andra att livet är slut då.

Jag håller mig fast vid att livet börjar vid 40

Jag tror att det är väldigt individuellt det där. Vissa kanske känner att de vissnade vid säg 40 när de ser tillbaka på sitt liv, andra inte. Inställningen man själv har spelar nog roll, och vad man har i bagaget.

Jag vissnade nog när jag blev 18

#3, om du vissnade vid 18 så hinner du nog sätta fler blommor!

I mitt 40-åriga liv har det hidtils bästa nog varit att vara 30-35. Fast det är mycket bra nu med.  Absoluta botten var 21-23.

#3 Då är det illa

#3 #4 Jag har planterat nya skott, och se på fasen om de inte tar sig med

Ibland måste nog gammalt gräs brinna ner för att nytt ska kunna gro ;)

svårt det där. jag tror det handlar mera om vad man varit med om i livet. upplevelser/händelser/personlig utveckling. Jag själv t.ex. mådde inte så bra psykiskt för några år sedan och fick världens åldersnoja när jag fyllde 20. Då tänkte jag att "shit om 5 år är jag 25, vad har jag åstadkommit i mitt liv hittils?" Detta ändrades relativt snabbt till nästa år då jag bytte umgängeskrets etc. Så när jag fyllde 21 så kände jag att "wow livet är underbart och det har bara börjat!"