Är osams med min mamma...
och det är så jobbigt. Jag och min mamma har alltid stått varann jättenära och pratat om allt. Men sen jag träffade min man har det blivit att vi inte pratat riktigt lika mycket. Jag har faktiskt tyckt att det har varit lite skönt då jag alltid fått stötta min mamma mycket. Det har ibland känts som att vår relation är omvänd, alltså att jag är mamman som alltid stöttar och ger råd. Jag älskar verkligen min mamma och tycker det är jättejobbigt att vara osams med henne. Att vi är det nu beror på flera olika saker som jag inte vill gå in på mer.
Jag vet inte hur jag ska få fram att jag inte orkar ha så mycket kontakt och inte vill vara den som alltid stöttar i alla lägen, jag har nog med mitt eget liv ibland, utan att såra henne.
Är det själviskt av mig att känna så här?
Jag är halvt i din sits. Jag klarar inte av den kontakt hon vill att vi ska ha, och när jag avviker så sårar jag henne. Men i slutändan så är mitt liv det viktigaset i mitt liv. Man måste ibland vara självisk. Ingen kommer tacka dig för att du mår dåligt.
Jag har inget konkret råd att komma med, jag vet ju inte alls hur er relation ser ut. Generellt så skulle jag säga: prata med henne. Hon kanske blir sårad först, men tar det bra ändå så kan ni kompromissa fram något ni båda mår bra med. Men det är ju lätt att säga för mig, som inte vet något som sagt.
Men nej, jag tycker inte du är självisk utav det du skriver.
Paulina
Jag vet hur jobbigt det kan vara. Min mammas och min relation har helt havirerat. Som den relationen har varit så är det faktiskt skönt. Men jag hoppas att ni kan hitta en väg att mötas.
Kramar om!
Ensam - men stark!
#1 Jo jag vet ju egentligen att det bästa är att prata med henne men det är så svårt att hitta de rätta orden ibland.
Det du skriver är precis vad jag skulle säga till någon annan om jag skulle ge råd, men det är svårare att se de kloka svaren när det gäller en själv.
#2 Tack.
#3 Ja, det är alltid lättare när det handlar om någon annan. På gott och ont. Rätt ord är inte lätt, jag ska villigt erkänna att jag tagit den fega vägen. Jag undviker och har kontakten när jag känner att jag orkar med. Å andra sidan har jag och mamma gått på terapi för detta, med enskilda psykologer för att sedan ha gruppmöte, men de gav upp. Hon kan inte ta in det, men det har ju att göra med att hon är lite labil och inte känslomässigt kapabel till det.
Paulina
Prova att skriv ner hur du känner det på ett papper. Sen när du känner dig mogen, så ge henne brevet. Ibland är det lättare att skriva ner sina tankar. Kanske du kommer på att det är fel att vara osams och inte ens vill ge henne brevet. Riv det då.
Jag vet hur det är att ha ansträngd kontakt med mor. Har ju fått ta hand om familjen sedan jag var 3 år. Hon har aldrig brytt sig om mig eller mina barn. Idag vill inte barnen ens prata med mormor och hon bryr sig inte om sitt barnbarnsbarn. Bara hon får sitt vin, är hon glad. Det är det viktigaste här i världen.
Jag ringer varje lördag efter melodikrysset. Det är enda kontakten jag har med henne. Men i slutändan är det hon som förlorar.
Väl mött, Tatsja
Du tittar väl in på Fotboll iFokus?
Nej, tycker inte att det är själviskt, om man inte orkar så orkar man inte! Det bästa och ända rätta är att du sätter dig ner och pratar med henne.
Starta ny diskussion