Hej !

Jag tror att mycket utav det vi fått uppleva som barn och det redan när vi låg i magen påverkar  oss på olika sätt.Som tex är du en kille och din mamma och pappa har en bra relation ,men din mama alltid sagt att som kvinna får man stå ut med olika saker,kan det väcka en känsla hos dig som man att Kvinnor står ut med  olika saker och att det är helt ok.Vilket jag kan tänka mig att inte kvinnan står ut med.Har du hafft en kärleksfull uppväxt så är det de du vill ha och letar efter ,men du vet ju aldrig vad din andra parnter har för minnes kort i sin dator.

Kram och ljus catarina

Jag tror oxå att vi bär med oss det vi varit med om tidigare. Men om man är medveten om att tidigare relationer har varit destruktiva på ett eller annat sätt - hur ska man kunna veta hur en fungerande relation ska vara? Inte bara i teorin utan även och kanske framför allt i praktiken! Jag tänker då inte bara på vår uppväxt utan även i relationer med en partner.

Kram tillbaka till dig, Catarina

hej igen!

Jag förstår nog inte helt vad det är du menar!Men jag tror att du menar att man har ett med ärvt beteände,Jag man kan gå och få hjälp att få bort dessa blokeringar.För mönga gånger så är det jusst de det är.Man får lära kroppen ett nytt sätt att vara ett nytt sätt att tänka.För det man har i kroppen är ju det som är det rätta för din kropp jusst vid detta tillfälle,men man kan alltid lära den på nytt.

Kram Catarina

Jag tror vi pratar om samma sak, Catarina. Om mönster vi har med oss från vi var små. Det jag funderar mest över är resultatet av bristen av goda inlärda beteenden. Om de förhållanden som man levt i, både som barn och vuxen varit antingen destruktiva eller "annorlunda" så finns ju inte kunskapen/beteendet om hur fungerande relationer ska vara. De goda mönstren saknas och risken finns att man bara lärt sig överlevnadsstrategier. Tror det kan vara så för mig och det är skrämmande! Inte så att jag tror mig vara "ond" eller totalt oförmögen till relationer men jag är rädd för att jag inte vet hur en relation man/kvinna fullt ut fungerar. Hur bryter jag det i vuxen ålder? Mönstret med psykisk och fysisk misshandel har jag vägrat att anamma och därmed brutit men de där outalade mönstren som i en relation är svårare.

nja visst spelar uppväxt roll, men de finns andra saker som oxå spelar in. folk som tex har missbrukande/våldsamma föräldrar kan ju dras till liknande för att de är det enda de känner till. men även om man har otroligt kärleksfulla o respekterande föräldrar så kan man hamna i samma problematiska relation till en missbrukare osv. sen beror de på hur din partner är o hur den personen upplever relationer.

Sant, det ser jag ofta i mitt arbete.

För mig ligger det på ett annat plan tror jag. En oförmåga eller okunskap i hur en relation ska fungera. Jag är en hjälpare av födsel och ohejdad vana men har svårare för att ta emot hjälp. Ska liksom ordna allt åt allt och alla. Alla andra ska må bra och då försvinner jag! Jag har inga problem med att ta emot praktisk hjälp men svårare med att ta emot hjälp för min egen inre del! Svårt att släppa in någon i det som gör ont till exempel.

Svårt det här! Har precis börjat att fundera i de här banorna och har inte riktigt orden klart för mig för de känslor som detta väcker. Kan tyvärr vara så att jag inte anser mig värd att älskas eftersom det är den kunskap jag fått med mig sen barnsben. Jag vet att jag har ett värde samtidigt som jag nog inte tycker det!

Måste fundera mera och ni får mer än gärna hjälpa mig!

Jag tror nog att det påverkar oss, hur vet jag inte, men jag är ganska säker på det. Allt som händer runt ikring oss formar och skapar oss, spec som små.

#7, Det tror jag oxå! Därför är jag glad att jag kunnat bryta de mest destruktiva mönstren med misshandel och istället gett mina barn kärlek och uppmuntran.

#8 Det är ju bra. synd bara att inte det alltid blir så bra.

Jag tror att det är både och. Naturligtvis färgas vi av våra föräldrar men även andra människor runtomkring oss. Sen tar vi med lite "eget också".

Jag tror att det paverkar valdigt mycket. Min pojkvan har haft ett skitliv rent ut sagt. Han blev satt pa barnhem nar han var 2 for hans mamma brande honom med cigaretter och tog heroin pa daglig basis. Sen flyttade han till sin pappa, blev misshandlad, flyttade tillbaka till sin mamma, blev brand med strykjarn istallet for cigaretter, blev utkastad pa gatan och var hemlos, sov sedan pa folks golv i nagra ar, forsokte fa kontakt med sin familj igen, men de vande honom ryggen sa han forsokte ta livet av sig. Han har lyckats ta sig upp pa fotterna nu iaf, har jobb och pluggar och ett eget rum i ett kollektiv.

Men jag tror inte att dessa handelserna har gjort honom till en dalig manniska, snarare tvart om. Han ar otroligt forstaende och lyssnar alltid om man behover prata, och pratar sjalv ocksa om det ar nagot han behover fa ur sig. Han vet att det inte finns nagot som genomgoda manniskor, men han ar inte bitter, han accepterar att vi alla har fel och brister. Han ar nog den minst valdsamma manniskan jag nagonsin traffat, och visst har han tagit droger nar han levde pa gatan, men han har slutat nu. Han har accepterat sin lott i livet, och jobbar for att andra ska slippa ga igenom samma sak som han sjalv.

Daremot sa har han valdigt latt for att bli sarad och har valdigt starka asikter om saker och ting. Misstanker aven att han anvant sex som "terapi" (for att kanna sig alskad och behovd iom att han aldrig fatt det som barn) genom aren och for att "betala hyran" nar han sovit pa folks golv, men det ar som sagt inget jag vet sakert sa ska val inte spekulera for mycket i det.

#11, Jag kan känna igen mig i mycket av det du beskriver om din pojkvän. Vet inte om min uppväxt blivit bättre om någon hade reagerat och flyttat på mig och mina syskon. Det får vi aldrig veta.

Jag är också sådan i min personlighet som du beskriver honom. Den som alla söker sig till när de behöver värme och omsorg och som alltid tar sig tid. Att bli bitter på livet ser jag som ett aktivt val som jag bara vägrar att göra. Ingenting blir bättre av det och vi kan inte ändra på det som varit. Det vi kan göra något åt är framtiden.

Mina tankar om vad min egen ryggsäck gör med mina nuvarande och framtida relationer är nya på ett sätt. Jag har först nu insett att jag inte släpper in andra i min egen smärta på ett sätt som gör att de upplever sig som delaktiga. Jag kan tala om min sorg eller andra saker som gör ont men de blir inte delaktiga fullt ut.  Varför vet jag inte än men jag funderar vidare. Tror det kan ha att göra med min egen syn på min rätt att bli älskad och att andra faktiskt kan ha omsorg om mig för min egen skull.

Jo visst blir man påverkade av tidigare förhållanden, det har jag mycke erfarenhet, men i grund och botten tror jag att man alltid har sin uppväxt som grundsten.

jag vet inte om det stämmer på mig.. jag e uppväxt i ett tryggt o kärleksfullt hem men jag söker mig hela tiden till destruktiva killar o förhållanden

Jag har väl inte haft sådär jätte bra med min far och bror. Och min mamma har enbart vart tillsammans med misshandlare och psykopater. Visst har de påverkat mig och till en början var jag liten och svag. Men jag bestämmde mig för att ta mig ur det och växte som person i stället. Har alltid varit ödmjuk och vart den som lyssnar.. Men nu för tiden så ser jag saker på ett helt annat sätt också. Jag orkar inte gå runt och hata, de tar alldeles för mycket energi. Och jag förstår så mycket bättre nu.
Så jag känner att, vissa saker ska man gå igenom för att bli till den människa man är menad för. Jag har blivit starkare, men visst har jag en hel del punkter som inte är lagade ännu.

Med partner etc. så har jag nog hamnat på min mammas väg tråkigt nog. Jag tappa all tillit till män efter mitt ex och efter nyårshändelsen så blir jag bara äcklad och tappat all tro på karlar öht. Jag blir inte kär längre.. Jag kan bli förälskad och tycka att allt är underbart. Men så efter en tid då känslorna ska bli djupare blir dem det inte helt enkelt. Utan de tar bara stopp.

Så, visst påverkar uppväxt, miljö, människor runt en och även partners. Men till vilket håll är nog beroende på ens egen personlighet man själv fått sig.

Ja, nog påverkar uppväxten en. Själv fick jag ta väldigt mycket ansvar som liten. Trösta mamma för att pappa flyttade, ta hand om småsyskon, varan den ena var handikappad så all uppmärksamhet gick till henne.

Jag fick stå tillbaka i mycket och klara mig själv. Men idag så är jag även den som klarar mycket, reder mig och anses som lugn, ödmjuk och "klok". Sen har det haft negativa sidor med, men kort; ja, min uppväxt har påverkat mig, även i mina relationer.

jag och min mamma hade en dålig relation, och jag gillade inte att hon körde med min pappa (jag är pappas flicka:P) så jag har ansträngt mig för att bli hennes motsats, och jag har lyckats =)

Min familj är en vanlig familjedröm tror jag. Gifta föräldrar som väldigt sällan bråkar, en äldre bror och en yngre bror. Jag har god komtakt med kusiner, far- och morföräldrar. Snackar med mina bröder nästan dagligen och vi har jättekul ihop. Älskar verkligen min familj och kan inte tänka mig en bättre uppväxt!
Hur ser jag då på detta om framtiden. Jag önskar inget mindre till mina barn. Jag räknar med att den man jag kommer skaffa barn med, kommer jag leva med resten av livet. Jag hoppas också att de får lika god relation som jag har med min familj. Och min karl jag har nu, rä i exakt samma sits som mig.
Jag känner igen mig själv i både mamma och pappa. Nog fan bilr man som dem, var dag som går!