Det ar vissa smasaker som far mig att inte tappa hoppet helt om manskligheten.
Har haft en FORJAVLIG vecka rent ut sagt, och igar hade vi crit. Pa critarna sa satter vi upp vara foton pa vaggen, och sen pratar vi om varat arbete i ca en halvtimme var. Jag berattar om mitt arbete, sen sager lararna vad de tycker och till sist sa for ovriga studenter saga vad de tycker med.
Iaf sa HATADE mina larare mitt arbete.. Och det hela slutade med ett stort brak. Jag var sa sjukt javla arg. Har har jag jobbat med mina foton i tre manader, och sa sager de att de ar skit, att ingen skulle vilja salja dem, att jag aldrig skulle kunna leva pa mina foton osv. Och jag blev sa arg. Jag tar inte mina foton for att bli rik, jag tar dem for att fa utlopp for min kreativitet, for att det ar kul, for att visa folk vad jag har gjort. Om folk sen VILL kopa dem sa ar ju det bara en bonus. Och da undrade min larare vad fan jag gjorde pa kursen overhuvudtaget. Som om KONST endast ar till for att gora en till miljonar?! Jag tycker inte det..

Iaf, nar jag kom hem hade jag fatt det har mailet av en klasskompis;
"you looked sad today, how come you don't sit with Sarah any more, you look lonely sat on your own. cant believe how harsh mike was bout your photos, hes spent all this time telling us to develop our personal work, now hes telling us we should aim to make money from everything?! i liked your work if it makes any difference."

Da blev jag sa glad. Hela mitt liv har jag kant att det finns inte en javel som verkligen bryr sig om mig, for ingen i min narhet har brytt sig om att hora sig for hur jag mar eller nagonting, och annu varre har det blivit har i England. Alla ar sa sjukt ytliga, och man kan inte lita pa nagon. Man kan ha en "bastis" och 5 minuter senare star man ensam. Och nar jag holl pa att tappa hoppet helt om manskligheten, sa far jag det mailet. Det finns nagon som faktiskt bryr sig!

Vad far er att inte tappa hoppet om manskligheten?