Måste man stå ut med sina syskon?
Hej,
Jag har tre äldre halvsyskon på min pappas sida, två systrar och en bror. Vi har aldrig bott tilsammans då de växte upp hos sin mamma och i stort sett var utflugna när jag föddes (sladdbarn) Vi kom hyfsat bra överens medan våran pappa levde men systrarna har alltid varit falska och spelat snälla framför pappa och sen varit allmänt jävliga mot mig och min mamma när han inte såg. Den äldsta systern B har alltid varit värst den yngre av dem S hänger mest bara på.
För lite drygt två år sedan gick vår pappa bort i cancer och då brakade helvetet lös. Tack och lov så hade pappa fixat alla papper medan han levde. Min bror är inget problem men vi har aldrig haft sepciellt bra kontakt men han är iallafall snäll. Innan pappa dog så skrev han över gården på mig mot att jag löste ut dem på en summa var, vilket han förklarade för mina syskon och då var det inga problem.
När han hade dött så trodde dock mina systrar att dom skulle kunna blåsa mig på den och slänga ut mamma på bar backe, sälja allt och sen leva gott på pengarna. Det gick ju tack och lov inte, pappa hade även skrivit ett testamente där han skrev över hälften av sina tillgångar i pengar på min mamma och sen skulle vi syskon dela på den andra halvan. Jag och min bror tycker att detta var helt rätt då mina föräldrar levde tillsammans sedan över 30 år tillbaka och hade gemensamt konto men mina systrar blev skitsura. Till saken hör att mina systrar har en väldig respekt för min bror så ingen av dem vågar bråka när han är med så allt blev som pappa ville.
B har alltid fått mig att känna mig som en "askunge" för att ta några exempel hade B och S köpt en gemensam present till våran bror när han fyllde år, jag kom dit före dem och hade redan lämnat min present när de kom. på kortet stod det "Grattis på födelsedagen från dina systrar" Min bror blev lite fundersam och tittade på dem och sa men jag fick ju den där presenten av Eva?? (han har alltid behandlat mig som vilken syster som helst) Ja svarade B men den här är från dina RIKTIGA systrar! (och flinade elakt mot mig).
När pappa skulle ha fyllt år så åkte jag och mamma till graven och skulle tända ljus, efter en stund så kommer mina halvsyskon tillsammans B och S tittar på oss som något som katten släpat in och hälsar inte ens, min bror fattar ingenting, han trodde att vi alla hade bestämt vilken tid vi skulle träffas men det var en ren slump, B ville inte ha med oss.
När mamma åkte till B när hennes dotter fyllde år så fick hon ett kyligt mottagande och blev ombedd att sitta i köket och ta sin fika, alla andra satt i vardagsrummet.(hon har ju varit extra mormor åt dem i alla år så det är väl inte så konstigt att hon ville uppvakta)
Det här är bara ett axplock av alla saker dom gjort.
Nu i november flyttade jag och min sambo in på gården och då löste vi ut syskonen som det var sagt, ingen av dem har ens sagt tack eller bekräftat att pengarna har kommit in på deras konton. När mamma hade tagit med sina grejer till sin lägenhet tyckte vi att vi skulle vara snälla och låta syskonen komma och titta om de ville ha något innan vi flyttade in, det enda som kom ut av det var att B bråkade om de två (TVÅ!) grejer som mamma hade tagit med sig som hade varit pappas (en brudkista och en pigtittare) Dom grejerna skulle hon ha haft, det fanns en massa grejer kvar men det dög inte.
När pappa precis gått bort så sa mamma till dem att om det var någon grej som dom ville ha efter pappa så skulle dom säga det till henne men den enda som har plockat grejer är B, hon har tagit tavlor och prydnadssaker och sånt. Ändå har hon mage att börja bråka om mer grejer och snyftade att hon minsann inte hade några minnessaker från pappa… Va? pappa snickrade mycke så hon har brudkista, väggklocka, skåp, stolar, spargrisar och en massa saker som han gjort precis som vi andra barn också har fått.
Sedan dess har jag inte pratat med någon av systrarna. har fått reda på från annat håll att B sprider en massa skit om att det är så tråkigt att vi behandlat dem så illa när dom bara försöker ha en bra kontakt och att hon bett mamma komma flera gånger men att hon inte kommer och sånt. Det är ju HON som är det största problemet, hur skule vi vilja umgås med henne när hon är så elak och visar så tydligt att hon inte vill ha med oss att göra?
Vad ska jag göra? Jag orkar inte ha det såhär längre? om två veckor fyller B år också, måste jag åka dit bara för att vi är systrar?
det här blev jättelångt och halvt om halvt obegripligt men jag hoppas någon orkar plöja sig igenom det och ge mig lite synpunkter från en annan vinkel.
Mvh. Eva (förtvivlad lillasyster)
Vet inte om jag har något riktigt svar på vad du ska göra men det känns som om ni skulle behöva rensa luften lite? Kanske försöka sätta er ner och prata igenom allt men det kansek blir svårt med B? Uppfattade henne som en svår person. Du kasnek kan ringa och fråga rätt ut om hon vill att du ska komma på hennes födelsedag? Annars kanske det vore skönast för dig att bryta kontakten helt då du inte värkar få ut någonting av att ha en relation med henne.
Ja, sitta ner och prata kommer inte att fingera med B, hon är en väldigt svår person. Har försökt fråga vad jag har gjort dom men då blänger hon bara surt och går därifrån. Enligt mitt sätt att se det är det inte mig hon ska vara sur på utan isåfall pappa som bestämde hur det skulle bli. Hon hade kunnat prata med honom medan han levde isåfall. Jag har väl i stort sett brytit kontakten med B och S redan, det som känns så tråkigt är att inte träffa syskonbarnen, dom är dom enda jag saknar.
Vilken trist sits! Jag har egentligen inga råd att ge, för som jag uppfattar B så är det en mycket svår person som med största sannolikhet är svår att föra en givande diskussion med. Samtidigt hade jag nog försökt mig på just det, och om det inte hade funkat så hade jag nog klippt, sagt att det funkar inte att ha en relation där man själv utplånas och kränks i ett.
Förstår din förtvivlan, och jag hoppas verkligen at det löser sig på ett sätt som känns ok för dig.
Paulina
Har haft liknande problem fast vi var bara två.
Satt tom i tingsrätten med min äldre adopterade syster efter pappas bortgång. Hon vågade inte bråka när mamma gick bort före pappa.
Jag vann striden och har ingen kontak med min syster idag.
Väldigt skönt!
Jag tycker du ska behålla kontakten med din bror och skita i dina systrar.
Sara
Man behöver inte ha kontakt med idioter även om man är släkt..Jag har sagt upp bekantskapen med min syster för man ska inte ta hur mycket skit som helst..
En krukmakare och bloggare http://krukmakerihemjord.blogspot.com/
Känns skönt att se att ni är inne på samma spår som jag, och inte tycker att jag är hemsk som inte vill veta av dem även fast vi är syskon.
Finns inget som säger att man måste tycka om sina syskon eller andra släktingar. Idioter finns överallt och ibland så blir man släkt med dem tyvärr=)
Qui dormit, non peccat
Jag har sagt upp kontakten med mina syskon. Efter åratal av utnyttjande av mig, både som syster och faster. Nu bryr jag mig bara om mina barnbarn istället.
Likaväl som man inte behöver älska sina föräldrar, så behöver man inte det med syskon.
Väl mött, Tatsja
Du tittar väl in på Fotboll iFokus?
Arv är ett känsligt kapitel. Det finns människor som blivit osams för livet över småsaker som är värda några hundralappar och många människor som ska ha saker som de egentligen inte är intresserade av.
Är gårdar och särkullsbarn inblandade är det ännu större risk för konflikter. Många som har en gård vill att gården ska fortsätta att gå i arv inom släkten, istället för att säljas på öppna marknaden. För att underlätta för den släkting som tar över kan man minska de andra arvingarnas andel av arvet, så de bara får sin laglott, dvs hälften av de hade haft rätt till utan testamente. Dina föräldrar har levt ihop i 30 år och din pappa har haft ordning på sina papper och haft klart för sig hur han ville ha det. Det är klart att dina syskon kan känna sig blåsta, men de har ingen juridisk rätt att få mer än vad de fått.
Om det bara blir bråk och konflikter när ni träffas så tycker jag att du kan avstå från att träffa dem.
Jag hade nog bara struntat i dem, det kan ju hända att de bättrar sig senare i livet och då kan du ju välkommna dem om du känner för det. Jag skulle nog se till så att allt som har med pengar och tillgångar är uppdelade så att de iaf inte kan bråka om det, så att du har ditt på det torra.
Man ska aldrig känna att nånting är en skyldighet, om man mår dåligt av det!
Jag skulle sagt till dom precis hur jag känner och tycker, låta dom säga sitt, och fungerar inte det så skulle jag bryta med dom tills dess att de klarar av att möta mig på rätt nivå. Som tur är har jag världens lugnaste storebrorsa så kommer nog inte få sådanna problem med honom. Lillebror och jag är redan vana vid att allt ska vara 50/50 med.
But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.
Starta ny diskussion