Åh, jag blir nästan frustrerad här bakom skärmen, vilken människa! Oavsett om du hade vart sjukligt överviktig, knappt haft synlig hud bakom alla tatueringar och skytt jobb som folk slängt över dig så ska hon som mamma älska dig för exakt den du är i mina ögon.

Iofs, min mamma avskyr mina tatueringar och det tog henne en lång tid innan hon insåg att jag var samma människa trots bläck i huden. Precis som du säger så är det riktigt svårt med jobb just nu, man kan inte göra mer än att slita för de få som finns och hoppas på det bästa. Även som student känns det inte helt säkert. Lite pengar att leva på, stora skulder senare och skräcken: kommer jag verkligen få jobb nu, har jag valt rätt?

Jag vet inte om jag kan hantera det hela. Min mamma lägger näsan i blöt på fel ställen, och efter att jag insett att det är missriktad vänlighet från hennes sida (trots att den kränker) så bryr jag mig inte lika mycket. Visst, jag blir irriterad som bara den, men jag bryr mig inte i att käfta om det. Jag gör som jag gör i vilket fall. Det är ju knappast så att någon av oss är rebelliska, dumdristiga och jävliga heller, så vi reder oss nog ;)

Jag vet att jag inte kan prata med min mamma om det. Psykologer försökte tom. hjälpa men de gav upp, så det säger ju en del ;) Så jag kan inte riktigt lösa den sitsen, mer än att säga att jag har kontroll på det hela, och då brukar hon för det mesta dra öronen åt sig lite, för någonstans vet hon ändå att hon kan lita på mig.

Förstår din mamma ens hur hon kränker dig? Har hon fått möjligheten att förstå? Om inte, prata med henne. Hon kan ju knappast bli värre av en sådan sak. Sen kanske man inte kan ändra på att hon skäms inför sina vänner, det är ju tragiskt, men hennes problem som bara hon kan ändra.

Jag tycker verkligen att jag försöker prata och få henne att förstå. För det mesta slutar det med att nån av oss lägger på luren. Men ååhhh! Det är så frustrerande! Och sen pratar vi inte med varandra alls på ett tag, och nästa gång kan allt vara jättebra. Komplicerat.

Tyvärr är inte föräldrar så mogna som man tror då man är liten. Det har jag fått erfara med pappa.

Synd att din mamma beter sig så, att hon inte förstår att hon sårar.

Jag har inga råd egentligen. När jag och pappa bråkar (ungefär var dag) så bråkar vi som in i ******, nästa dag är det som inget har hänt, till nästa urladdning.

Ja, jag förstår inte hennes tänk riktigt. Du har inga tatueringar som syns och inga piercings i ansiktet heller för den delen. Men oavsett så förstår jag inte vad de är som gör de så hemskt! Du ändrar inte karaktär för det och är en lika underbar person som alltid!

Har du försökt lägga fram de på det viset? Att du är precis desamma människa, att tatueringar inte gör dig till en sämre människa?

Neh, usch! du är bra som du är!

Min mor är inte direkt överförtjust med allt som jag har och förter mig. Hon har själv tre tatueringar så på den fronten är de väl inget egentligen. Hon tycker väl dock att de är lite små tråkigt att jag vill ha så mycket tatueringar, speciellt när dem syns på handleder osv.
Men hon säger bara en liten pik om de, men sen är det bra.

Piercingarna är lite värre med. Hon tycker inte om töjningarna eller dem i ansiktet. Men de ger hon liksom bara sin åsikt om och sen är det med bra. Så försöker hon vara snäll om det, som "Du ser ut som en tjur me den där piercingen - Fast en söt tjur" :P

I början var jag lite nervös för att berätta om när jag skulle pierca mig faktist, och om alla mina tatueringsplaner. Men hon är nog införståd i det nu. Och hon VET att jag är desamma!

Arbetslös, ja de tycker hon bara är himla tråkigt. Och hon vet att de är skit svårt att få jobb nu och att jag verkligen försöker. Så de är inte mer me det heller.

När vi väl bråkar.. De har faktist inte hänt ofta. Men då är det nog meningsskillnader. De var ett tag när hon dejta en karlslok, jag försökte få henne och förstå att han var fel. Men hon ville inte veta av något om de jag hade och säga! Och jag förstår henne väl också, för jag lägger till dövörat när hon pratar en massa om hur fel mina karlval är också. De vill man gärna ta reda på själv.

Men de är nog så att vi säger våra åsikter och så tar vi till oss så mycket vi vill. Blir vi lite sura, blir vi tysta.. och sen pratar vi om något annat. Blir de hett, som de nog bara blivit två ggr så har de tagit som längst en vecka tills vi hörts igen.

Jag förstår inte hur ni kan acceptera ett sådant beteende alls från era föräldrar. Är ni över 18 och inte bor hemma så är de väl skitsamma vad era föräldrar tycker?

Hade mina föräldrar varit sådär så hade jag sagt åt dem att skärpa sig och acceptera mig eller så bryter vi kontakten tills ni kan uppföra er som vuxna människor.

Jag har funderat på om jag och mamma tillsammans skulle gå till en kurator som kan medla mellan oss typ. Hon är ändå min mamma och jag älskar henne och för det mesta kommer vi bra överens. Men alltför ofta kläcker hon ur sig sånna här saker :/

Jag försöker att komma ihåg att mina barn är egna individer.

Dom är alla över 18 och har rätt till eget liv, även om dom bor hemma. Man måste kunna visa varann respekt. Jag behöver inte gilla det dom gör, det är nog respekten det hänger på. Och individkänslan.

Sen vill jag ju gärna ha respekt tillbaka i det jag gör, men dom behöver inte gilla det.

Jaa du.. Min pappa ger mig den tysta behandlingen så jag låter bli att umgås med honom.

Jag är 20(blir 21) och är delvis arbetslös, får jobba extra på mitt sommarjobb. Men de e allt.. Vill gärna ha fast jobb.

det är dax att klippa navelsträngen…du är vuxen, sluta att påverkas av det hon vill och vet…hon lever inte dit liv…bryt kontakten ett tag..det får säkert henne att hinna tänka och lära sig att ta ett steg tillbak….hade aldrig accepterat att bli behandlad så av mina föräldrar