Hur lär jag mig trivas som singel?
Jag gjorde slut med min pojkvän i slutet på februari, och nu är jag singel för första gången på 2 ½ år. Jag gjorde slut med honom av många anledningara, bl a pga att jag varit otrogen, att han är väldig slarvig och stökig av sig och att han drömde om ett liv som rörmokare i radhus med två barn och en hund, medan jag vill upptäcka världen och bo utomlands i några år. Nu ignorerar han mig totalt och festar, festar, festar med nya människor (mestadels tjejer) som han inte umgicks med när vi var tillsammans. Jag tror inte att jag vill ha just honom tillbaka, men jag är helt säker på att jag vill ha en pojkvän. Jag saknar någon som tycker om mig och bryr sig om mig, jag verkar vara beroende av att känna att killar vill ha mig. Frågan nu är hur jag lägger vårt förhållande bakom oss, tänker frammåt och lär mig trivas som singel?
Alla går igenom den fasen i olika skeden i livet, de bästa är väl att sysselsätta sig med något som man tycker är roligt=)
Qui dormit, non peccat
Bara bry dej om dej själv och gör dina saker… Börjar du fokusera på dej själv och ditt liv så kommer det snart någon du gillar, när man letar får man aldrig napp:P
När jag blev singel efter att ha varit tillsammans med mitt ex i 4 år så va det en pina i början. Just det att man var van att ha någon som fanns där för en alltid. Men för mig handlade det om att lära mig att tycka om mig själv, att acceptera mig själv. och framför allt att lära mig att jag klarar mig själv. Jag behöver inte en kille för som berättar för mig att jag duger, jag vet att jag duger.
Ut och umgås med kompisar, att sitta hemma och fundera för mkt gör ofta att man fastnar i det gamla.
Tack för tips och hjälp. Jag tror det är just det, att jag behöver känna mig trygg i mig själv nu eftersom jag känt mig trygg i oss så pass länge! Sakta men säkert går det frammåt, det känner jag. Men jag känner mig så ensam, och är dessutom livrädd för att sluta livet som ensam.
#4 Ja det är ju rädslan som är värst. Jag kommer ihåg att ja kände mig så ensam, det fanns inte längre någon i världen som "tillhörde" mig. Kompisar blir inte riktigt på samma sätt.
Men försök att njuta av ditt eget sällskap. Se att du klarar dig själv. Skulle du leva resten av livet ensam så är det för att du vill göra det, inte för att du blir tvingad till det.
Den dagen då du minst anar det så kommer drömprinsen att dyka upp :)
Du kommer finna dig själv, men ibland ta det lite tid, och man får ha lite tålamod. Träffa vänne och bara bry sig om sig själv! :) Och som sagt, när du minst anar det så dyker drömprinsen upp ;)
/Christine
Jag håller med va ChristineL skriver.Jag själv har varit ensam nästan 3 år.Jag ej ha tappat hoppet,att hitta nån..fast det kan vara så,att han hittar mig först..vem vet och det kanse säger klick-klick
Det är faktiskt riktigt BRA att lära sig vara nöjd singel, men jag förstår dig så väl som är i den ålder du är.
Vi är nog inte genetiskt programmerade att vara singlar. Det är inte frågan om nån desperation som så många vill säga lite elakt om den som vill ha en partner.
Själv är jag en "gammal särring" över 40 som tänkte att - Nu är det slut med killar för min del. Alla är bra killar var upptagna…
Och då var jag tvungen att lära mig att trivas med mig själv.
Nu har jag hittat MIN prins och jag tror det är en fördel att ha lärt sig en hel del om sig själv innan vi möttes.
Jag har haft tid att tänka igenom hur jag ville att en man för mig skulle vara. Och erfarenheten av gamla förhållanden lärt mig vad jag inte ville ha.
Det finns ett uttryck för det här….. "Det är när man slutat leta som man hittar den rätta"!! Kanske ligger nåt i det?
Starta ny diskussion