Kan inte din pojkvän flytta till dig då?

Dessutom är läraryrket inte fy skam om jag får säga det själv (snart utbildad lärare).

Jag flyttade 50 mil bort från killen, familj och allt jag hade kärt för en utbildning. Iofs så pluggade jag på närmare håll innan och kunde då pendla hem över helgen. Nu går det inte.

Han "kan" inte flytta hit ner, men han kommer och hälsar på så ofta han kan. Jag kan dock inte ta mig hem så ofta, tre gånger sen i augusti har det blivit men det fungerar bra ändå. Vi har bra kontakt trots alla mil, vilket jag inte trodde var möjligt. Man hittar lätt nya vänner i början på en utbildning med. Sen är det en annan femma som lett till att jag inte har gjort det, eller rättare sagt inte tagit alla de krokar jag har fått kastade efter mig ;)

Att plugga "bara för att" tycker jag inte är någon bra idé. Dels för att du ofta tar lån för det och därför får mer skulder att betala på, sen har man bara ett visst antal terminer man får ta lån för och det är ju dumt att slänga bort om man inte känner att man brinner för det om man nu skulle komma på den perfekta utbildningen senare.

Jag känner att jag inte skulle klara mig själv om jag skulle flytta iväg själv. Jag skulle få sån ångest.

Min kille pluggar också, han har ett år kvar och jag har 2 år kvar på min utbildning.

Plugga klart innan du flyttar tycker jag. Om han har ett år kvar kanske han kan flytta till dig sen? Tycker också det är onödigt att plugga bara för pluggandets skull. Distansförhållande kan vara tärande men också stärkande för relationen. Tycker man att det bara är tärande så tror jag inte att man lever i en bra relation iaf.

jag var me lite rädd för att bo själv och känna mig ensam, men de e inte så farligt som jag trodde! :) 
man blir stark och självständig! :) 

låter iaf som om du ska gå klart utbildningen du går på tycker jag! :)
låter dumt att plugga till nåt du inte tror e intressant ;)

Min uppfattning om att flytta hemifrån första gången är att man ska flytta till nåt eget. För då har man provat på att bo själv, fixa räkningar och hela baletten. Sen kan man i lugn o ro bestämma om man vill flytta ihop med någon.

Har hört om fler som flyttat direkt från föräldrarna och ihop med sin respektive, några av de kände att de missat en del av sitt liv så de flyttade isär. Tråkigt men sant.
Och jag håller med de andra, gå klart skolan först och bestäm sen vart du vill flytta.

gå klart linjen sen så tycker jag väl att du ska flytta till din stad där du pluggar det är en helt annan upplevelse.. jag flyttade precis själv till ett eget ställe visst det är tufft det blir inte att det kommer någon annan och gör ditt jobb utan du måste ta dej själv i kragen och fixa allt hemma och sedan ta hand om skolarbetet..Det är en befrielse att bo själv, men jag saknar verkligen att bo ihop med min kille men men, någon måste man göra:)

det är skrämmande men det är inte farligt

vore synd att vara så mycket trygghetsnarkoman att man inte går den utbildning man vill… det kan avgöra vilket yrke du får sen… och därmed hur du trivs i många många år framöver.

Man kan ju också dela lägenhet med en kompis.

Jag tror att man är så ensam som man gör sig…

Att läsa på distans är ju ett alternativ. Jag läser till lärare på distans, via Högskolan Dalarna. Är enbart positiv till hela utbildningen, det fungerar jättebra. Det enda tråkiga är att man inte får träffa sina pluggkompisar i "verkligheten" lika ofta.