Det gör man inte.. Och det ska man inte göra. Man ska inte ta sådan skit. Vuxna människor ska kunna diskutera alt bråka utan att håna varandra. Jag tycker personligen det är respektlöst att börja kalla varandra för namn, driva med osv när man bråkar.

Fungerar det inte att ni snackar ordentligt om hur du uppfattar henne så skulle jag rekomendera parterapi eller att ni gör slut. Det är ingen hälsosam relation ni har, oavsätt om ni älskar varandra eller ej.

Min kille är hopplös att diskutera med. Han har dels aldrig lärt sig att bråka och dels blir han helt låst. Han kan stå och gapa samma mening tjugo gånger utan att ge mig en syl i vädret och jag vet att han vill gå till personangrepp men inte vågar för att jag slänger ut honom om han gör det. Enda sättet att få en vettig diskussion är att be honom dra åt helv*te ett tag. Jag brukar gå iväg utan att säga ett ord och så får han komma till mig då han har lugnat ner dig. Funkar ok. Men, tyvärr löser vi inte många av de här bråken utan han vill hellr sopa saker under mattan. Det kommer bli slutet på honom och mig till sist om han inte ändrar det.

Svartvitt tänkande och agerande är dundertypiskt för Borderline eller emotionellt instabil personlighet. Det var bara det första som slog mig men det behöver ju inte alls vara så det är. Man kan ju resonera svart eller vitt annars också.

#3 Det är samma sak, borderline och emotionellt instabil personlighet.

#4 Jess jag vet. Skrev båda namnet för att det ska vara lättare att göra en bra sökning och kunna läsa på=) Taskig formulerat bara.

Aha :)

Jo det är klart att det inte håller hur länge som helst, men när man ser att ens partner gjort framsteg i andra saker tidigare så känns det ändå som jag vill ge det en chans till (jag kanske är korkad men det är så det är just nu iaf). 

Ja, Borderline vet jag vad det är. Men som alla diagnoser så är dom mkt sällan hela sanningen. Kanske för en klinisk psykiatriker men jag tror mer på att se människan utifrån en personlighets-profil. Eftersom alla som har problem med svart/vitt tänkande/affekt har olika mängd av de olika delar som en ev. diagnos innehåller. Vissa har knappt ngt alls av en av kriterierna men högt på en annan, ändå kan de få en diagnos. Som både kan göra mer nytta eller mer skada. Jag tror mer på en mänskligare mellanväg där man på hela vägen tar med ett flertal aspekter och bedömmer utifrån detta. 

Och till sist… så kanske hon inte alls har ngn diagnos, men en sak är säker, hon tänker/känner ofta i svart/vita termer. Vi kan väl fokusera på det, och lämna snack om diagnoser osv åt terapeuter som verkligen kan sånt där.. själv tror jag kanske inte att hon har ngn diagnos, utan ville bara ventilera problem och tankar om svart/vit kommunikation här.    

#2

Känner igen det där… har haft det mer så tidigare men min parnter har arbetat med sig själv och idag har vi det bättre. Dock kvarstår vissa delar som det här med att det mesta man säger bedöms svart/vitt. Det är dock mindre dramtiskt idag, men det är inte borta. Kanske är det tom så att jag blev så j-a trött på allt som hänt innan att jag idag har ganska kort stubin för detta, trots att hon gjort en hel del framsteg. Vill bara sticka vid minsta grej när det blir missuppfattningar pga det svart/vita. 

Hade varit intressant att höra om ngn upplevt samma, blivit bättre och kanske mer om hur ni hanterar det (på annat sätt än att bara göra slut). Jag har ju själv dåliga sidor som hon står ut med =) så jag vill inte bara göra slut. Har en känsla av att det inte är lösningen just nu iaf.

#7 är fallet så att en borderlinediagnos kan sättas är det lättare att få hjälp för problemen än annars. Alltså nämnde jag det för att det eventuellt kan hjälpa om nu fallet skulle vara så att hon hade eller kunde ha det.

Oavsett om man har en diagnos eller inte så är det ju problemet man ska fokusera på inte diagnosen. Bara mina tanker.

"Oavsett om man har en diagnos eller inte så är det ju problemet man ska fokusera på inte diagnosen"

Jättebra sagt HannaM

Hanna, du är en vis kvinna

#8

Vet inte varför du upprepar, men det var ju just detta jag skrev. Vi kan väl lämna diagnos-snacket bara, det jag skriver nu är endast svar på det du skrev, ok. Och nej jag håller inte med dig - det hjälper inte att här prata diagnoser - du är knappast kvalificerad nog att sätta en daignos, speciellt ej genom ett forum från ett inlägg jag skrivit. Att diskutera utifrån att du sätter en diagnos efter att ha läst min inlägg känns otroligt dumt bara. Detta lämnar vi åt terapeuter som möter personer mellan fya ögon, ok!? Åtminstonde vill jag inte göra det här, och ni som läser detta kan väl helt enkelt bara acceptera det ?

Hade dock varit intressant med mer reflektioner om fler upplever detta i relationer..  det var liksom min fråga från början. Ja alltså, om ni kan utesluta att sätta specefika diagnoser på min partner - för det är jag som synes inte intresserad av att göra här. 

Ps. med diagnos menar jag (vi?) att man sätter ett namn/stämpel på en person, en stämpel som endast utbildade psykologer eller psykoterapeuter gör. Exempel på såna är Bprderline, psykopat eller olika former av personlighetsstörningar. Ds.

#11 jag sätter ingen diagnos. Det var det första som kom i mitt huvud och jag nämnde det. Jag ber om ursäkt. 

För mig är inte en diagnos en stämpel, det är en beskrivning av en samling problem, eller ett enstaka.

Detta kanske är en självklar del för er, men eftersom jag inte tydligt kan tolka det ur texten; har ni pratat om det hela, och vad det innebär för dig?

Känns som om din partner inte riktigt vet hur hon ska uttrycka sig, kanske inte själv vet vad hon känner eller hur hon ska hantera det. Hur man kommer tillrätta med det vet jag faktiskt inte, men man måste nog jobba en del med det på rätt sätt, för det lär inte försvinna över en natt precis, vilket du säkert är fullt medveten om ;)

BoboGlad

Jag har en liknande relation med min kille jag träffat i snart två år nu.

Dessvärre ser jag inget slut på detta och beslutade mig igår för:

Jag ger upp.. finns ingen förståelse från hans sida. Hur han sårar och gör mig besviken. Viljan att ändra sig finns inte, han kan nog inte bättre än så här.

Nu börjar snart hans desperata samtal att vilja ha mig tillbaka. Nu kommer han ringa mig varje dag.. bli sitt snälla, förföriska jag. Kontrollbeteende och kolla hur långt han kan gå, tillhör nog hans beteende. Inget jag vill ha iaf.

Nu är säcken packad och jag går min väg.

Jag vill leva i harmoni och vänskap med den jag håller kär.

Lycka till

Kram