Nej jag har inte varit med om det men jag kan förstå det på sätt o vis. Även om jag tycker att de hade varit rimligare om man setts i 4 år istället för 4 månader..

Jag funderar över hur han mådde i övrigt.

#2 ja han kan ju inte ha mått så bra om han gick ner sig totalt efter att de tog slut med hans tjej.

Kan ju ha varit ett väldigt psykiskt påfrestande förhållande i övrigt. Är du då ingen stresstålig person så förstår jag honom/henne fullt ut.

Visst kan man bli så dålig, finns många faktorer som spelar in. Ex. som nämnt hur måendet var innan, hur förhållandet var, hur det tog slut, yttre faktorer som stress, ekonomi osv. Finns en hel del, och vi vet ju inte allt och kan varken säga bu eller bä om det.

Jag har inte vart med om det. Visst gick jag ner mig rejält när det förra förhållandet tog slut, men det var en skör fas i mitt liv, och slutet var riktigt fult med.

En kille, ett år yngre, tog sitt liv ett tag efter att hans tjej lämnat honom. Tydligen mådde han riktigt dåligt sedan innan (ingen utom hon visste dock) men hon orkade inte dras ner hon heller. Ryktet går att det sista han gjorde var att ringa och be om att få henne tillbaka, vilket han inte fick.

#5 Jo men jag hade inte heller gått tillbaks till en kille som jag inte mått bra med bara för hans skull. Skulle tro att den tjejen mår skit ändå över att han tog livet av sig men å andra sidan så förstår jag henne att hon inte ville tillbaka.

Men det finns många som tar tillbaka dem iaf.

#6 Ja, jag förstår att hon inte orkade. En människa håller inte för allt men nog har hon klandrat sig själv för det, även om hon inte bär skulden utan hans sjukdom (som jag ser det).

#8 Jo precis de är ju hans sjukdom som bär skulden, men många anklagar nog henne för att indirekt mördat honom ändå skulle jag tro.. Människor är ju inte logiska alla gånger utan vill bara ha någon att skylla på Och som hans ex så klandrar hon nog sig själv hårt, man vill ju inte att ens ex ska dö..

Visst jag har haft killar som skulle gå o hoppa framför tåget men inte tog jag tillbaka dem för de.. de hoppade inte heller visserligen. För oftast så är de ju bara tomma hot, nån som tänker ta livet av sig talar inte om det..

Varit med om att min första pojkvän villa "hoppa i trädgården" (han bode på 8. våningen och det fanns en liten frimärksträdgård långt därnere) hemskt när jag tänker på det i efterhand att lägga en sån skuld på den som vill avsluta ett förhållande, men han hade klart depressiva tendenser i vanliga fall också.

Det värste jag själv råkat ut för är väl när jag nästan tappade aptiten och gick ner mer än 10 kilo på nån månad (var inte fet innan)… men det gick ju över…

Men när man ser vad relationer kan göra med folk -även mord och självmord har ju ofta med relationer att göra.. då kan man tänka att man borde lära sig lite mer om relationer t.ex. i skolan.. är ju relevant för alla och viktigare än mycket annat i läroplanen.

Nu i veckan här nere i Skåne hände en förfärlig olycka efter en skilsmässa.

Tjejen hade begärt skilsmässa med sin kille.. Han blev så arg så han tog barnen och satte dom i bilen och körde. Styrde rakt mot en buss.. Alla 3 avled… Polisen hittade ett självmordsvrev i bilen sen..

HUr kan man bara vara så sjuk i huvet så man sätter barnens liv till för att man e ovän med sin partner/föredetta??

http://www.trelleborgsallehanda.se/article/20090416/SKANE/677907439/1079/SKANE

#11 Ja, det förblir en gåta för mig.

#11
Jag trodde inte de visste riktigt varför "olyckan" skedde? Visste att de hittat ett brev…
Men jag har inte sett/läst någonstans att det var för att frun begärt skilsmässa?

#11 Så tragiskt. Stackars mamman…

Såna gånger när det handlar om självmord, då brukar polisen tysta ner saken. Sen uppkommer det ju alltid olika rykten förstås

#0 Det låter i och för sig väldigt dramatiskt att skriva in sig på psyk efter en 4 månaders relation, men jag hade å andra sidan en relation för 2 år sedan som bara varade i 3 månader som var extremt destruktiv. Den påbörjades precis när jag hade massor av annat att bearbeta, men eftersom relationen var ett totalt kaos och ångest (och med en person som var extremt manodepressiv) så blockerade det möjligheten att hantera det andra eftersom all energi gick åt till att hålla allt uppe med relationen. När den äntligen tog slut så var det dubbelt så mycket att hantera, men å andra sidan kunde energin fokuseras på mig själv och saker som låg sen innan istället för på henne. Dock handlade ingenting av det jobbiga efteråt om att jag var hjärtekrossad (jag gjorde totalt slut 5 gånger med henne innan det blev slut på allvar), så dramatisk skulle jag aldrig bli. :) Kontentan är att 4 månader kanske inte låter så mycket, men vi vet inte vad som pågått inom relationen och hur han mådde i övrigt. På 4 månader hinner man med mycket kaos om det vill sig illa…

Nåja, sjukdom behöver nog inte vara fallet…. Jag e inte sjuk.

Jag var helt "lost" sommaren -08 efter ett förhållande som tog slut efter bara 10 veckor!!

Saken var den att vi hade ett kanonförhållande den tid det varade, sen bara slutade han prata med mig. Jag fick inga svar på vad som hände, ingen discussion om vad som gått fel eller på något sätt fick nån slags information om läget….Vikten bara rasade av mig, ingen aptit på varken umgänge, mat eller livet.

Trodde han behövde "andas" eftersom han lämnat en annan så tätt inpå innan han blev ihop med mig. Men saken var den att han blivit tillsammans med den gamla tjejen igen, utan att tala om för mig hur det låg till. När jag väl fått besked och alla frågor fått svar, vände det och jag började leva upp igen.

Fast ibland undrar jag om det hade varit läge för inläggning som jag mådde då…..

Jag blev deprimerad efter att min pojkvän var otrogen. Vi hade varit ihop i fyra månader.

Jag tror faktiskt att det var början till min utbränning och fibromyalgi.

Dock var han den 3:dje killen som var otrogen, så min ork var nog på upphällningen redan innan.

#17  Din stackare……lider lite med dig….

Jag har varit med om samma sak, o i mitt fall handlade det om ett 3 månader lång/kort förhållande. Det var väldigt destruktivt! Det är exakt ett år sen, nästan på dagen. Det slutade med att jag gick i väggen totalt, o jag fick åka akut till psyk (en vän såg till att jag tog mig dit, för jag ville ju såklart inte dit, o absoluit inte bli inlagd). Där fick jag sen gå på samtal 1 gång/vecka hos en kurator som var guld värd, på alla sätt o vis. O samtidigt så fick jag medicin mot min kraftiga ångest (Atarax). Detta hjälpte mig oerhört mycket o ca 1 månad senare var jag på benen igen, hjälpligt. Men då man väl kraschar sådär totalt, så tar det tid o läka helt igen…

Det tragiska är att jag nu, ganska precis ett år senare, kraschat på precis samma sätt. ÄR nu inne på min 2:a dag med panikångest o måste på Måndag ta mig till samma läkare igen för att få nån hjälp, för detta kommer jag inte att klara själv, denna gången heller… Denna gången är det dock inte p.g.a. något förhållande, utan p.g.a. helt andra omständigheter. Massa stress o press i mitt liv nu, o från samhället…

*puh*

#19 Du har tur som klarar dig på atarax och slipper andra mediciner.

Lycka till med tillfrisknandet!!

#20:
Ja, dom ville ha mig att äta Cymbalta förr med, men fy fan vilken skitmedicin, säger bara! Då man inte kunde må sämre, då mådde man ännu sämre med den medicinen. Fy fan, säger jag bara! Den äter jag aldrig mer. Så nu kanske jag kan få nån vettig medicin istället för den, hoppas jag…

Som alla säger så måste det varit andra problem också, annars går man väl inte ner sig så man lägger in sig på psyket efter 4 månader. Visst jag har nästan brytit ihop efter 6 månader och det tagit slut, men inte rktigt så farligt. Men jag känner nu, tar det slut med min pojkvän (vi har varit tillsammans 2 år i sommar) vet jag inte vad jag gör, men åh andra sidan har jag haft det psykiskt jobbigt på annat sätt och är sjukligt rädd för att va ensam, så det är väl snarare det som skulle göra att jag bröt ihop totalt..

SarahOhrn:
Det är nog oxå väldigt relativt. Alla är vi olika starka. Jag tror att det som ses som en struntsak för alla som är grymt starka o stabila i sitt psyke, kan vara ett rent helvete för den som har svaga nerver… Sen vad som gör att man klappar ihop totalt, det är la mindre viktigt i sammanhanget? Man mår ju precis lika dåligt iaf… Inte sant? :)

Jo jo det va inte alls så jag menade. Men jag antydde bara att det antagligen ligger annat under, som gör att man bryter ihop för något sånt för något måste ju göra att man har ett svagt psyke. Menade inte att man mår mindre dåligt! Det skrev jag väl inte :S

Jag har inte alls något stabilt psyke, men det är väl olika saker man bryter ihop av. Jag bryter ihop men skulle nog inte hamna på psyket av det, men ja som du säger så är det olika.

SarahOhrn:
Det var inget illa menat mot dig. Lät det så så ber jag om ursäkt ;)

Nej nej ville bara förklara att jag absolut inte menade att folk mår mindre dåligt eller att jag är någon person mer superstarkt psyke som inte bryr mig. :)

Mitt första förhållande höll i 5 månader, vi bodde ihop medans jag sökte lägenhet och han misshandlade mig psykiskt, och även fysiskt, efter 5 månader gjorde HAN slut, ändå blev jag helt förkrossad, trots allt han gjort mig! Så jag har varit nära att bryta ihop själv.. Men det va nog själva grejen att han gjorde slut på mail, bara sådär.. Men nu i efterhand är jag sååå glad att han gjorde det, annars hade jag aldrig vågat göra det, då hade jag suttit kvar där i skiten nu.

Sen har jag träffat killar kortare tider, men en kille träffade jag i 6 månader, ungefär feb-aug 2007 och vi va som vi va tillsammans och jag va superkär i honom men han ville ändå inte vara tillsammans på riktigt, så jag stannade kvar trots att han hånglade med en annan tjej framför mina ögon, det gjorde riktigt, riktigt ont!

Men, i slutet av augusti 2007 träffade jag vändpunkten, trodde jag! En kille som addade mig på nätet av en slump och vi båda ville va singel, jag va inte ute efter att ha ett förhållande för första gången, men när vi träffades klickade det och vi blev tillsammans. Men där började problemet, han är sjukligt flörtig av sig, fast inte han själv ens märker det oftast, han gillar bekräftelse eller vad vet jag, för han fortsatte skriva väldigt "konstiga" meddelanden och mail med en tjej han va kär i innan vi träffades som det inte blivit något med, han skrev hjärtan och sånt och det gjorde ju ont.. Han åkte iväg en helg på återträff på skolan dom gått och hade mobilen av hela helgen, så ni kan ju gissa hur ont i magen jag hade den helgen. Sen va allt bättre jag pratade med honom men det återkom hela tiden att han tog upp kontakten o skrev sånt. Sen efter jul när jag vart hemma hos min familj såg jag smsen han skrivit med ett ex (som det tog slut med ett par månader innan vi träffades) hur han skrivit att han nog kommer förboi henne där på julaftonsnatten (då han jobbar natt i det området) men det blev inget med det säger dom båda så jag tror dom faktiskt. Och sen är det mest hon som försökt förstöra mellan oss, han har hållt sig på rätt bra avstånd från henne, för hon hållt på o förstört så mycket.

Men, i april ungefär åkte han med några killkompisar till sthlm på Rhianna-konsert och sådär, dom va på fest och han svarade knappt på hela kvällen, men han sa att han skulle ringa på tunnelbanan på väg in till stan, men han ringde aldrig. Jag kände på mig att nåt va fel och låg och hade ont i magen hela natten, på morgonen kl 6 svarade han och påstod att han glömt ringa. Men senare när jag va tillbaka nere hos honom o han va hemma, kollade jag hans mobil och fick se så många sjuka sms så jag visste inte vad jagh skulle göra. "Jag saknar sig, önskar du va här" o sånt som dom legat o smsat till varandra när han kommit hem från Sthlm, detta va alltså en tjej som va på festen som han träffade första gången då fick jag veta sen, men han påstår fortfarande att inget hände där mer än sms efteråt, men jag lär ju aldrig få veta den 100% sanningen!

Sen va nästan allt bra förutom att jag hade noll tillit till honom, och vårt förhållande va dåligt pga det. I augusti 2008 då, över vår 1-årsdag, åkte han till sin gamla skola igen men med en ny klass som skulle börja under hösten en preparandutbildning för polis som dom skulle läsa någon kväll i veckan så dom skulle ha en startvecka där. Så han va borta i en vecka, även denna gången svarade han väldigt flyktigt (visst det är sjukt dålig mottagning, jag går själv på den skolan nu och vet det men..) och svarade sällan.. Han ringde nån gång när han låg i sitt rum ensam igen och jag kände även denna gången på mig att nåt va fel (tro mig, min magkänsla är sjuuukt bra, varenda gång har jag hittat npt efter att jag känt den känslan!). Sen såg jag en ny tjej ur den nya klassen hur dom skrev sms (okej egentligen inget som jag skulle kunna klaga på) men dom skrev väldigt flörtigt bara fast skulle ändå kunna va som kompis liksom, men jag som redan va svartsjuk tänkte ju, när han t ex skrev "hoppas jag får massage snart igen" dagen efter dom haft lektion tillsammans och sånt att nu är det nåt… Men jag kunde inte riktigt få fram nåt konkret så jag fick låta det va, sen i november va han iväg på klassfest och jag va hos en annan kompis på fest. Jag va ju svartsjuk o orolig som bara helvete den kvällen så jag ringde och vi började bråka om att jag inte litade på honom, sen åkte jag ner o mötte honom för o säga förlåt och sådär. Han såg väldigt konstig ut nu när jag tänker ui efterhand men tänkte inte det då, pussade honom o sa vi ses sen. Så några timmar senare kom han till krogen där vi va o va med mig och allt kändes lugnt. Vi gick hem till min kompis o sov o han sa "förlåt" innan vi somnade, jag trodde det va för att vi bråkat…

Men någon vecka senare såg jag ett sms (som iofs inte skickats men va skrivet) i stil med "Jag tänker på dig. Ångrar ingenting!" och jag tänkte direkt tat dte va till henne, så jag funderade ett par dagar sen tog jag upp det och frågade rätt ut "har du vart med henne?" och då blev han tyst.. Och då fattade jag direkt! Så jag frågade "jaha är du kär i henne?" och han svarade "Jag vet inte…" och då bröt allt lös, jag packade, drog ut till bussen och undrade vart fan jag skulle ta vägen (då min familj bor 60 mil bort o har inga nära vänner här), jag tänkte jag får sova på en bänk om det är så, men det regnade o va kallt. Innan bussen hinnit komma kom han ut och jag kom fram till att jag måste ju stanna här vart ska jag annars ta vägen? Jag gjorde slut o vi umgicks som vänner, han sov på soffan osv. Men jag va svag nog att ge honom ett ultimatum och dra på det, att om han inte pratar med henne mer kanske jag ger det en chans. DOm hade alltså kyssts/hånglat, inget mer. Men det slutade liksom aldrig, om och om igen såg jag sms eller smatal till henne o han sa att han bara sagt att dom inte skulle prata mer, mmm visst! Och jag minns inte va som stod i smsen nu men jag blev riktigt arg och ledsen. Han skulle ju välja!

Så då bestämde jag mig, jag lämnar honom, letar en ny lägenhet för jag måste ju vara kvar här pga skolan så fick ändå bo här ett tag. Men, så tillslut valde han mig och jag förlät honom (dumt, jag vet) men sen dess har det varit helt underbart. Dom har ingen som helst kontakt längre och av någon anledning litar jag på honom mer än nånsin. Jag har ju min magkänsla när något blir fel.. :p Den stämmer jämt! Men har inte behövt oroa mig över huvud taget numera.. Det enda som gjort mig riktigt ledsen va att jag fick veta nyligen att den veckan dom va på skolan i augusti, hade han sagt till henne att han va singel o de hade han sagt i en månads tid….

Destruktivs förhållande, ja! Men nu känner jag, har vi kommit igenom allt det och det känns så bra som det gör nu, så klarar vi allt. Men kommer aldrig mer stå ut med såna här saker för jag har blivit så pass stark efter allt det här nu när jag hunnit fundera. Men han tar chansen och gör allt för att visa att det är mig han älskar, han har aldrig varit sån som han är nu. Det går inte att beskriva hur man kan älska nån så efter allt som hänt, men han är som en helt ny person. Så jag hoppas, hoppas det får vara såhär nu, så länge vi är tillsammans!!

Det va min lilla, långa, story ;)

Jag har brutit ihop många gånger, jag har många psykiska problem och går hos psykolog, men här sitter jag ändå nu och mår helt ärligt bättre än på lääänge! :) Kan inet säga att jag mår bra, men bättre…

#26:
Fy fan, du är en stark människa, måste jag säga! Jag hade aldrig nånsin litat på den killen igen. Han hade inte haft en chans efter 1a o 2a flirthändelsen där. Redan där hade jag "kissed him goodbye for good".

Hoppas att han aldrig sviker dig igen!
För jag lovar, det tar tid att komma över den känslan sen o kunna lita på nån ny, då man blivit sviken på det sättet som du har, så många ggr, o dessutom av samma kille… Blir man sen sviken av en till efter det, då blir det ännu värre, osv osv osv…

Kram på dig!!!

Heh ja, men det är ju kanske dumt att välja att stanna, men jag är glad NU att jag gjorde det och hoppas också det aldrig händer nåt igen. Då är det över för hans del! :)

Kram kram